I öster är himlen svagt rosafärgad av en ännu inte uppstigen sol. Själv är jag uppstigen men knappast rosig om kinderna. Sömnig men ändå glad att jag släpat mig upp halvfyra på morgonen. Jag lämnar byn med välklippta gräsmattor av kringvandrande robotgräsklippare.  Undrar i mitt sömniga tillstånd vad  det för norm som råder när ytan är så viktig? Även om jag inte äger en robotgräsklippare så är jag också en del av den normen.

Dit jag är på väg bekymrar jag mig inte om sådant, eller? Vårt vadande i materiella ting och allt annat strunt som omger oss påverkar oss sannolikt på ett djupare plan. Saknar vi  emotionella värden till något så tycker vi då att det är värt att bevara?  Blir klimathot och naturkatastrofer alltför abstrakt  när vi inte har en direkt relation till naturen.  Att vår naturalienation får konsekvenser är uppenbart när vårt välstånd räknas i materiell dynga som ödelägger vår planet.

En verklighetsflykt till en dimmig tjärn lättar sinnet. De dystra morgontankarna övergår sakta till inåtvänd glädje.

Solen på väg upp i Bodåker

Samma morgon vid Östra Saggen nära Rimsbo

Sågtjärn

Vid morgonpromenaden förbi Mödänge hör jag en välbekant sång. Det är rosenfinken som sjunger sin korta strof ”pleased to see you”. Jag svarar med ”pleased to see you too”.  Man kan inte göra annat, när denna långflyttare upprepar sin ramsa.  Bröstet är karmosinfärgat på fågeln och  gnistrar som en rubin i morgonsolen. Med rätta upplevs den som exotisk på våra breddgrader. Den tillhör de fåtal fåglar som kommer flyttande från sydost,  närmare bestämt Indien där huvuddelen av det svenska beståndet övervintrar.

Rosenfinken ackompanjeras av en riktig sångarvirtuos. Den enformiga ramsa som den vackra fågeln upprepar överglänses av vassdungens diskreta mästarsångare, sävsparven. Jag har haft svårt att skilja vassarnas sångfåglar från varandra.  Sävsångaren ska sjunga rörligt och rörsångaren sävligt… När man hör sävsångarens varierade sång  så tycker man att den inte går att ta miste på. Problemet är att den inte låter lika från individ.  karaktäristiskt är räckor av korta fraser kombinerade med  knarrande läten omväxlande med mjuka och  vackra läten.  Den härmar allsköns fåglar och kanske i vissa fall arter  från övervintringsplatserna i Afrika.  Forskningen har visat ju intensivare och variationsrik sång, desto större chans att charma en sävsparvshona.  Ju äldre en sävsparv blir desto mer utvecklas dess repertoar och därmed också chansen att få en hona, sången blir en ”akustisk påfågelstjärt”.

Redan som ung fältbiolog höll jag koll på vårtecken och antecknade fåglars ankomst och de första vårblommorna. Vi kallade det förstås fenologi för att det lät mer vetenskapligt och seriöst. Fortfarande eller kanske ännu mer nu, så är våren upptäckarlustens tid.  Tyvärr tycks tiden inte riktigt räcka till för att hinna uppleva allt. För mig är det mest efterlängtade vårtecknet storspovens drill. Den lät sig höras den 8 april i år,  fyra dagar tidigare än i fjol.  Tranorna har varit här snart tre veckor. Koltrasten tycks komma allt tidigare varje år, och dess klara flöjtning möter oss dagligen när vi kommer hem från jobbet. Våren bjuder på intryck dagligen om man går seende och hörande genom vardagen.

Hör ett svagt knäppande och prasslande i granen intill. Efter en stunds stirrande i en granstam upptäcker jag en i det närmaste till osynlighet kamouflerad liten fågel. Det är en trädkrypare som är ifärd med att genomsöka  granens alla barkspringor från roten och uppåt. Med en pincettformade näbb plockar då och då fågeln något ätbart bakom barkflagorna.  Det är förmodligen insektspuppor och kanske spindlar som rycks ur sitt gömställe för vintervilan. Det måste krävas hundratals sådana små insekter för att trädkryparen ska överleva kylan under en kall vinternatt. Ännu mer förundras jag över den anpassning den visar upp med sin perfekta teckning som gör att fågeln smälter ihop med granens bark. Teckningen är i sin enkelhet grafiskt vacker. Den för sitt ändamål perfekt formade näbben är en annan märkvärdiget trädkryparen visar upp. Man ska inte låta sig bedras och anse att en liten fågel är oansenlig och obetydlig, den är ett naturens underverk, bland många.

 

 

Tjuvbergets naturreservat är ett område som jag ofta besöker. Det ligger nära och har en härlig skog, spännande historia och fina utkiksplatser.

 Hällmarken erbjuder naturupplevelser i stort och smått, i den gråa decemberdagen lyser kochenillaven signalrött.

!796 finns beskrivet  hur den unge ”ingeniören” Robsahms resa passerade Tjuvberget på sin resa för att dokumentera eventuella malmförekomster i Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen.

”Hemresan fortsatte landsvägen till Bollnäs genom Harte by och vidare på sydöstsidan av Hartesjön över Tjuvberget.  Där var en lång och vacker skog och flata hällar, som man med mycken möda kunde rida över.”

Det kan jag skriva under på även idag! Nedanstående är jag inte överens med den unge ”ingeniören” om. Tjuvberget är vackert även från sjösidan!

Robsahm färdades även med båt ”över sjön Harten till Håå by”  och fick där en annan bild av Tjuvberget.   ”Tjuvberget var ganska fult och hade vid sjöstranden en sådan uppstapling av block att tjuvar där för några år sedan haft sitt tillhåll och till och med slaktat oxar.”

Det här med rövare och tjuvar finns det många historier om som har fortlevt i folkmun i hundratals år.

I förgrunden syns en vilsten som enligt sägnen vandrare på den gamla färdvägen hade som rastplats. Berättelsen om hur rövare gömde sig bakom det stora flyttblocket i bakgrunden och överföll de rastande lever också kvar. Den gamla färdvägen är nära nog övervuxen men vilstenen finns kvar! Inga rövare syntes till…

En av de grottor som bildats av sprickbildningar i berggrunden som enligt sägnen rövarna huserade i.

 

 

 

 

Vad är det som sitter på ladtaket? På avstånd så var det en obekant knöl. Snart såg jag att det var en slaguggla  som tycktes obekymrad att jag närmade mig. Vid boet kan slagugglan göra sig förtjänt av sitt namn. En attack av ugglan kan golva en vuxen människa  trots att den bara väger 1 1/2 kg –  dessutom med ordentligt blodvite. Här har den inga ungar att försvara så det går att närma sig relativt riskfritt.

Hornugglan träffade jag på en höst för flera år sedan på Järnmyren i Freluga. Typiskt att den sträcker på sig för att efterlikna en gren.

 

 

Lappuggla vid Järnmyren. Den försökte ta en sork vid mina fötter…

Sent för bad kan man tycka, men bryggan vid fiskestugan måste fixas. Det visade sig att vattnet var varmt även för en badkruka.. Eftersom jag hade roat mig med att strö ut brödsmulor var jag omgiven av småfisk. Det upptäckte även storskrakarna, som jagade löjorna runt om mig.  Vadade upp efter kameran, skrakarna fortsatte att jaga. Accelerationen när de fick korn på ett lämpligt offer var imponerande. En mink kom också och sprang förbi. Runt om blommade fortfarande några näckrosor. Badet var uppfriskande.