Skidtur på skarsnö

Det är den korta tid på året när skaren bär för skidåkning på morgonen.  Skidorna ger friheten att söka egna vägar och upptäcka områden som är svåråtkomliga alla andra årstider. Idag bär skidorna mig genom några kärrområden och sumpskogar kring byarna Freluga, Edstuga och Mödänge i Bollnäs. I bondesamhället användes kärren som myrtag.  När gödseln från djuren hade körts ut på åkrarna före jul så skulle myrjord läggas underst i gödselstackarna för att suga upp urin och näringsämnen i dyngan. Inget fick gå till spillo i det gamla bondesamhället. Det gällde överlevnad.  Den kampen utspelades också i myrgröpperna. Det spettades och grävdes i kärren.  Arbetet påbörjades oftast efter trettondagen i bitande kyla. Jorden lastades på  hästdragna kälkar som gick skytteltrafik till bondgårdarna  . Det kunde bli 50-60 vändor till en gård med   7-8 kor.

I det perspektivet känns min skidutflykt på lördagsmorgonen som en lyxtillvaro. Kärren har ändrat skepnad och blivit en livsmiljö för många sällsynta fågelarter. Det finns gott om död ved, vilket gynnar bl a hackspettar.  Här kan man påträffa alla svenska hackspettsarter, även om den vitryggiga bara gjort något sporadiskt besök i området. Den mindre hackspetten är relativt vanlig här trots att den är en rödlistad art. När jag vilar en stund vid Voxsjöns strand ropar den tillika rödlistad gråspetten sin vemodiga sång. Solen värmer och det är dags att vända hem innan skaren förvandlas till en sockrig mölja.

Järnmyren

Järnmyren

mindre hackspett flyktbild

Mindre Hackspett

björkar järnmyren

Björkar Järnmyren

Rödingstjärnen

Iförd snöskor pulsar jag flåsande i ett halvmeterdjupt snötäcke. Målet är en rödingstjärn. Det är bitande kallt och träden knäpper. Framme vid tjärnen föser jag undan snötäcket och borrar hål. Snötyngden pressar upp vatten ur hålet och snön förvandlas snart till en gulaktig sörja närmast hålen. Andhämtningen efter pulsandet och borrandet lugnar sakta ned sig. Lyckokänslan smyger sig sakta på samtidigt som den första rödingen kommer upp ur hålet. Vara säll är ett gammalt uttryck för lycka som passar bra i denna stund.

Rödingstjärnen erbjuder vila från det digitala och urbana pladdret som omger oss i vardagen. Förvisso käbblar en flock korsnäbbar i en gran och knastret från när de klyver kottefjällen hörs tydligt, trots att de säkert är 100 meter bort. Snötrycket på isen åstadkommer också då och då ett dämpat muller.

Naturvårdsverket vill skydda tysta platser.  Rolf Edberg beskrev skogens ljud som ” den levande tystnadens ljud”.  Den stilla lågmälda skogen och rödingstjärnen ger mig tid för eftertanke och vila.

rödingar

Vintrig rödhake

rödhake 5 jan 2015

En rödhake har dröjt sig kvar i vår trädgård. Så länge att den blivit fast i ett vintrigt Hälsingland. Rödhaken är en typisk insektsätare med en fasligt klen näbb. Den är liten och pincettformade och ser inte ut att duga för vinterns frödiet. Det struntar tydligen den lilla rödbröstade varelsen i, som bestämt sig att husera i vår vedhög och söka föda kring vårt fågelbord. Flera nätter har det varit kring -20 grader. På morgonen har en rundburrig rödhake uppenbarat sig, lyckligt omedveten om att sådant klimat som råder här ska denna lilla fågel inte klara av.

I dag den 15 februari hörde jag för första gången i år rödhakens finstämda spröda flöjttoner i trädgården. För vem sjöng den? För att glädja mig, välgöraren som försett den med fågeldelikatesser för att överleva vintern. Knappast. Ganska meningslöst också att hävda revir när närmaste rödhake förmodligen är åtskilliga mil bort. Eller var det ett vårligt lyckorus som även vi människor ibland upplever? Eller kanske glädjen att ha överlevt ytterligare en kylig natt. Förmodligen beror det på att ljuset strålar över ett vintrigt landskap. Ljuset triggar även igång talgoxar, blåmesar och domherrar som bildar en vintrig kör. Pilfinkarna sitter som vanligt i sin kvitterbuske. Vem får inte vårkänslor…

 

rödhake