Tranbär och det bortglömda ”superbäret”

Som signalröda stenhårda pärlor ligger de strödda på den frostiga myren. I bärsäsongens elfte timme är tranbären mogna. Någon utbredd tradition att plocka tranbär finns inte i våra trakter. Möjligen hade de finnar som koloniserade finnskogen med sig det från sina östliga hemtrakter, där tranbär mer tydligt ingick i folkhushållet.

När vår familj plockar tranbär är det främst för den utsökta efterrätten, tranbär med varm tjinuskisås och glass. Tranbären rullas i äggvita och florsocker, det söta höljet möter sedan de krasiga bären med det sura innehållet och åstadkommer en chockerande smaksensation i munnen. Köper man tranbär så får man sannolikt de amerikanska odlade bären som inte kan mäta sig med den friska syran som finns i de frostnupna svenska bären.

Frostiga tranbär

Att ordet tranbär kommer av att tranor äter dem på myren är knappast troligt. Förmodligen kommer namnet av det tyska träne som betyder tår. Avsevärt mer poetiskt med röda tårar på myren!

Recept: Tranbär med Tjinuskisås

5 dl tranbär

1 äggvita

florsocker

Sås:

2 dl vispgrädde

1 dl socker

1/2 dlsirap

50 gr smör

1/2 tsk ingefära

1/2 tsk vaniljsocker

Vispa äggvitan och rulla bären i florsocker

Blanda grädde, socker och sirap och sjud blandningen till den tjocknas något. Tillsätt ingefära och vaniljsocker.

Rör ned smöret i den heta såsen.

Servera såsen varm till glass och bär. Surt, sött, varmt och kallt!

Röda pärlor eller är det tårar strödda över myren.

Tranbärens myr
Sommartid är det en annan skörd som väntar.

(Se inlägget https://naturtradgard.com/2016/07/15/hjortronmyren/

Kråkbär det bortglömda ”superbäret”

I höst har vi för första gången plockat och tagit tillvara kråkbär. Bäret har vi smakat på tidigare, de sägs släcka törsten, men är knappast något som man lockas av att äta i mängder. De ger en fadd och kärv smak som stannar kvar i munnen.

Under våren bjöds vi på kråkbärsdricka av min frus faster. Carl Jan Granqvist hade nog sagt att den fyllde munhålan med mjuka tanniner, eller förmodligen något ännu mer fantasirikt! Gott var det i varje fall!

Receptet från faster Anita

Förutom att det var gott så ska kråkbären vara fullproppade med antioxidanter och andra nyttigheter.

Årets bärskörd blev alltså kompletterad med de lättplockade kråkbären och åtskilliga flaskor kråkbärsdricka har redan konsumerats. Vi uteslöt vinsyra och fick upp syranivån med citronsaft istället. Det kanske ger sämre hållbarhet men det är inget problem eftersom vi plockar upp bären i omgångar ur frysen och tillreder den råa saften. Sedan blir kråkbärsdrycken inte långlivad hos oss!

kråkbären går att plocka även i november

Pankfors

Fors var ett litet sågverkssamhälle i mitten av 1800-talet. Idag finns det lilla samhället på Bollnäs finnskog angett som Pankfors på topografiska kartan. På hälsingedialekt ligger det ute i ”åävla”, på rikssvenska kanske man säger mitt ute i ingenstans.

Vi tar det från början! Fors sågverk grundades av stockholmaren Gustav Fors i mitten av 1800-talet. Det fanns en stor efterfrågan på sågade trävaror i ett tillväxande Europa, då främst i England där städer växte upp i rekordfart. Skog fanns det gott om i Hälsingland och många vattendrag med små forsar. Vid Fors sågverk rann Jönsån förbi och också med en liten strömsträcka. Ett arbete med att dämma ån startade genom att gräva en dammvall. Stengrunder till ett ramsågverk samt stall, bostäder och även en herrgård gjordes. Husen timrades upp och 1861 bor 11 familjer i Fors, inklusive Inspektorn Jonas Wilhelm Ehrlin och hans hustru Sara.

Sågen fick en relativt kort historia. 1870 går sågverket i konkurs och läggs ned. Efter kusten hade ångsågarna gjort sitt inträde och de spottade mer eller mindre ut plankor. I de så kallade sågkvarnarna som i Fors sågverk var cirka 20 stockar om dagen maximal kapacitet. I folkmun fick platsen ett nytt namn ”Pankfors”.

Av herrgården återstår bara grunden. Timmerstommen flyttades till Åmot.

För över fyrtio år sedan kom jag under en skogsvandring till den här fantasieggande platsen. Intill ån så låg fortfarande delar av brädstabbarna och bakved kvar. Tillsammans med en vän som var journalist började vi forska om platsen. Vi hade turen att få tag i muntliga uppgifter av gamla personer som till och med hade bott där. Tilan Olsson hade flyttat med sin familj dit 1913 i ett av de då kvarvarande husen. Tilan berättade att under den perioden var det liv och rörelse i Pankfors. Det var flottare, kolare och annat skogsfolk som höll till där, åtminstone periodvis. Den då över 90-åriga f.d. kolaren och flottaren ”Jönsbo Jonas” hittade vi också. Jonas hade bott i Pankfors när han gjort en kolmila av de ribb och plankor som fanns kvar efter sågverksepoken. Han berättade också att i det stall som fanns där rymdes 28 hästar. 1899-1901 hade Jonas varit med och flottat timmer efter ån ända ned till Hagaström i Gävle. Han berättade att de kunde få arbeta flera dygn i sträck. För det tunga arbetet fick de 18 öre i timmen.

Resterna efter brädstabbarna från ett av mina första besök på 1980-talet.

Numer besöker jag Pankfors då och då. Varje gång ger Tilans och Jonas röster från det förgångna en extra dimension av de rester av sågverksamhället som fortfarande finns kvar. Tilan berättade också att hon låg borta under skolterminerna i ett litet rum på Rickebo skola, där min mormor var lärarinna. Då var också Tilan barnvakt åt min mamma. Snacka om historiens vingslag…

Mera husgrunder… från det hus Tilan bodde i.
Resterna efter sågen
En sågbyggnad från Höstbodarna med en enbladig ramsåg. Möjligen kunde Fors sågverksbyggnad vara snarlik.
Rödvingetrastens vemodiga sång stämde väl in på känslan jag fick i det gamla sågverkssamhället.
Rester av den gamla spånhögen finns kvar i myrkanten.
En liten fors finns det också…
Av dammen återstår inte mycket.
Märkligt nog finns också rester av de ängar som Tilan beskrev hur det slåttades vid. Flera kilometer från närmsta gård och Tilans hus revs för ca 90 år sedan…
Där blommade prästkragar som dekorerades av gröna blombockar

Hedens Lillbo

Ensam med en grönbenas oroliga varnande befinner jag mig på Lillboslåttan. Mitt ärende är egentligen de naturvärden som myren erbjuder. Men vid en tall med hässjestörar griper historiens vingslag tag i mig. Invid myren har fäboden Hedens Lillbo funnits åtminstone sedan1600-talet. Fäboden tillhörde då bönder i Hedens by utanför Bollnäs. Fäboden ingick i ett sinnrikt system där hemgårdens marker kunde användas för odling av säd och ängsslåtter för vinterfoder. På sommaren togs en stor del av gårdens djur till fäboden, ett par mil från bondbyn. Där hade kreaturen sitt sommarbete och det producerades smör och ost som kunde lagras.

Så småningom övergick platsen till ett permanent torpställe. Myrmarkerna blev då inte bara betesmark utan det magra starrgräset slåttades till vinterfoder. Myren har fortfarande höga naturvärden, men under fäbodtiden så var artrikedomen så mycket större. Floran gynnades av slåtterbruket. Nu finns inte Lillbos bebyggelse längre, av bostäderna vid Lillbo återstår bara grundstenarna.

Myren vid Lillbo”Lillboslåttan”
Grönbenan varnade oroligt

Min morbror Kjell Svensson berättade om en tragikomisk händelse vid en jakt för åtskilliga år sedan, när han passerade Lillbo. Det var inga synliga människor i stugan så Kjell knackade på och klev in. Där låg både Lillbo-Erik och Elsa sjuka. Maten var slut i den lilla stugan och någon hjälp fanns inte ”nästgårds”, i den glest befolkade finnskogen. Kjell gick ut för att hämta sin matsäck som fanns i ryggsäcken. Säcken som han lämnat utanför stugan var nu borta. Efter en stunds undran, upptäckte Kjell en get som tycktes leka blindbock och sprang omkring med ryggsäcken på huvudet. Det var inte bara Lillboparet som var hungriga, geten hade försökt lägga beslag på Kjells skaffning. Matsäcken var dock kvar och det utsvultna paret fick lite till livs och mer hjälp sedan.

En brunn vittnar om den gamla bebyggelsen
Den vidsträckta Lillbomyren gav foder till djuren
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är radjur-lillbo.jpg
Nu är det rådjuren som betar här
Tranan har sitt hemvist på myren

Författaren Olle Svensson ger en tidsbild av Hedens Lillbo 1915 i boken ”Förlorad verklighet”, när han som ung fick delta i ett huggarlag som bodde i en av fäbodstugorna.

”Det var ett äventyr att att få vara där – att få följa far dit- att ha en egen yxa, ett eget dagsverke som en vuxen. Och så det korta och sträva starrgräset på den ödsliga vallen. Bara själva ödsligheten. De bleka och låga blommorna i gräset. Små blåklockor, mynta, brunklöver, kattfot och Erigeron. Beckasinerna som bräkte över de försumpade slåttertegarna österut mot myren, där den hade sitt rede intill en nedsjunken granbandhage som låg som en kedja av gammalt silver i det tuviga gräset och genom några samlingar kråkklöver. Och så kvällarna i stugan när vi alla – de tio karlarna var samlade kring elden som fick brinna sent för myggens skull.

Hedens Lillbo låg ungefär en mil från närmaste byväg. Och den byvägen var närapå en mil till fram mot en en hjulspårsvinglig och oändligt krokig landsväg – två mil lång till kyrkbyn -socknens medelpunkt.”

”Det fanns gott om fiskebäckar och tjärnar där i bergen. De flesta var ute och fiskade om kvällarna. Inte bara för nöjes skull utan också för att få sovel till potatis och rågbrödet. Man metade laxöring i bäckarna och lade långrev och ståndkrok i tjärnarna.”

”Många av de unga kolvedshuggarna i den gammelgrå stugan på den ensliga och fattiga vallen hade proviant med sig för fjorton dagar åt gången. För att få stanna i skogen över en söndag, gå bort till något finnställe som de tidigare inte hade besökt och gärna ville se. Eller också för att hinna till någon långt bort liggande tjärn eller sjö för drömda storfångsten – fiskefärder att berätta om senare i livet. Det var ju inte bara för att hugga kolved medan man levde. Här bodde man ju mitt inne i äventyret. De stora och orörda och stigfattiga skogarnas sommaräventyr.”

För mig finns fortfarande äventyret kvar kring den övergivna vallen. Tjärnarna fiskar jag i och även likt skogshuggarna med hopp om drömda storfångster. Orörda är däremot inte skogarna, stigarna har blivit skogsbilvägar, som fraktat bort den gamla skogen. Slåttermarkerna har fortfarande stora naturvärden, om än på ett annat sätt än under fäbodtiden. För mig är platsens ödslighet närvarande och överensstämmer med Olles nu över 100 åriga skildring av vallen. Och enkelbeckasinen bräker fortfarande över de sumpiga markerna!

Enkelbeckasin

Korpens grav

Korpens grav

Ibland dyker det upp de mest oväntade scenerierna på otillgängliga platser. Efter en vandring på ett par kilometer över ett flackt myrområde, så befinner jag mig vid kanten av en tjärn omgärdad av höga klippor.

Tjärnen har jag hört talas om i en av finnskogens alla berättelser. Under sent 1700-tal var den gamle soldaten Korp en av de första bofasta personerna vid byn Fredagsberget på Bollnäs finnskog. När soldaten slutade sina dagar skulle han köras med häst till den sista vilan. Det var vinter och den närmaste kyrkan vid Katrinebergs bruk var några mil bort. Vinterföret var svårt med djup snö och vid den här tjärnen vägrade hästen med en tunga släden att gå längre. De kom vare sig framåt eller tillbaka. Nöden hade ingen lag och följeslagarna på likfärden fick hugga upp ett hål på den isbelagda tjärnen och sänka soldat Korp till botten… Sant eller bara en av finnskogens alla sägner, men den lilla skogstjärnens namn är ”Korpens grav”.

Vad finns under ytan i den mytomspunna tjärnen?

Stålbergstjärn

Idag var jag till Stålbergstjärn nära Rimsbo på Bollnäs finnskog.  En fantastisk naturmiljö som alla skulle behöva uppleva. Doft av myr och skog samt en tystnad som bara bryts av smålommens magiska rop och kacklande. Tyvärr bär jag också på en sorgsenhet blandad med ilska när jag försiktigt närmar mig tjärnen. En planerad vindkraftsexploatering lägger sordin på stämningen. Återigen så kan vi komma att förstöra en naturmiljö orsakad av vår överkonsumtion.

Smålommen och lärkfalken som har sin livsmiljö här har inget att säga till om. Jag ska försöka vara deras försvarsadvokat!

 

 

Smålommarna uppvaktar varandra trots att parningssäsongen är över.

 

En av smålommarna tar sig en koll på mannen som rör sig i myrkanten

Lärkfalken har gott om mat och jagar bland tjärnens trollsländor

 

Tjäderspel

 

Mitt ärende i gammelskogen har varit årligt återkommande sedan 40 år tillbaka. Tjäderspel är en mycket speciell upplevelse som jag inte vill vara utan.  En stukad fot gjorde att sviten bröts under fjolåret och nu har det äntligen blivit tid för tjäder igen.

I det grå gryningsljuset har jag sökt mig fram till spelplatsen på en knappt skönjbar stig.  De bullrande vingslagen, raspande och knäppningar avslöjar spelet som pågår en bit bort och skymtar mellan trädstammarna.  På huk bakom en sten sitter jag och tar in den speciella stämningen som uppstår i en gammal spelskog. Rödhaken lägger ett bakgrundsljud med ljudslingor som växlar mellan toner tunna som nattis och knappt hörbara för ett gammalt öra, till klara höga flöjtningar och tonräckor.

Det urtida skådespelet med de stora fåglarna med drakhuvuden och vida plymer som stjärt, tonar sakta fram i gryningsljuset. En annan hönsfågel järpen uppenbarar sig bara några meter från mitt gömställe. Spelet avtar efter ett par timmar och jag reser mig på avdomnade ben.  Solen börjar sprida sitt första varma ljus in i hällmarksskogen och jag smyger mig tillbaka efter en fullt synlig stig.

 

Järpe

Fjälsbo

Än en gång har jag letat upp en övergiven by på Bollnäs Finnskog. Fjälsbo var från början Fjäle bys fäbodvall och finns dokumenterad från 1600-talet. Platsen blev under 1800-talet bebodd året om och när Annefors bruk expanderade så växte även byn. Bruket lades ned 1871. Därefter försörjde de boende i Fjälsbo som småbrukare, kolare och skogarbetare.

Platsen har en speciell betydelse för mig, främst för att jag kände den genomkloke spelmannen, botanikern och skogsarbetaren Halvard Larsson som under fattiga förhållanden föddes här 1911 i en barnaskara på åtta syskon, där Halvard var den yngste av dem. Han var både bred och djup i sitt naturkunnande, men botaniken var det främsta intresset. När han examinerade växter så smakade han gärna också på dem. Jag minns särskilt när han provade ett blad av vattenklöver, ”Tvi fasiken, den här smakade motvind” utbrast den spottande Halvard.

När jag går bland resterna av mänsklig aktivitet så infinner sig en apokalyptisk stämning. Stentrappan som leder in i ett buskage, den övervuxna rostiga slåttermaskinen som ändå antyder att platsen bebotts under maskinernas tidsålder. Jo, platsen övergavs 1960 och det räcker uppenbarligen för att naturen ska ta över. Vårt nuvarande levnadssätt låter sig inte läkas på tillnärmelsevis så kort tid. Det vi lämnar över är knappast en varsamt brukad fäbodvall.

Trappan till…?

Slåttermaskin

Separator

Nu är det ekorrarna som har fest här

Den mänskliga aktivitet som väntar här nu, är en avverkning.  Bolagens avverkningar är i vår tidsålder knappast kända för att vara varsamma. Det är också en av orsakerna att jag är här. Jag vill se att skogsbolaget har skött sig. Jodå, platsen är uppmärkt som kulturmiljö. Är trots det lite skeptisk, vare sig kulturhänsyn eller naturhänsyn är bolagens starka sida. All hänsyn kostar och vinster ska genereras till aktieägare som befinner sig långt från den förödelse som åstadkoms.

Sökte också upp Fjälsbomyren en knapp kilometer från Fjälsbo. Här skördades och förvarades det magra starrhöet som myren gav.  Myrslåtterladan är även den medfaren av tidens tand, men här behövs främst en renovering av taket. Då håller den  åtskilliga decennier ytterligare som en påminnelse om ett annat naturutnyttjande.

Nötskrika och lavskrika

Var till lavskrikeskogen med lite vinterpåfyllning av fett och en korvbit. Lavskrikan är till naturen oskygg och kommer på tysta vingslag så fort det vankas mat. De hämtar matbitarna och gömmer undan dem bland de lavrika granarna. Lavskrikan är på gränsen av sitt utbredningsområde i våra trakter (södra Hälsingland). Tyvärr är flera skogsområden med gammalskog där de trivs hotade av avverkning. Skogsstyrelsen godkände inte avverkningarna  motiverat av hotet mot lavskrikorna. Markägarna överklagade och fick rätt av mark- och miljödomstolen. Målet är nu uppe i Svea hovrätt efter en ny överklagan, nu av Birdlife, Gävleborgs ornitologiska förening samt Naturskyddsföreningen Bollnäs. Vem ska annars vara försvarsadvokat till Lavskrikorna?

Ett annat hot är konkurrens av  nötskrikan som är en generalist både vad gäller föda och val av miljö. Det blir extra tydligt här när nötskrikan plötsligt tar över scenen. Lavskrikan får nöja sig med att sitta i granarna och se när släktingen lägger beslag på den utlagda maten.

Skogsbada…

Skogsbad har blivit ett nytt begrepp, säkerligen kommer det som nyord  i Svenska akademins ordlista.  Vi ska skogsbada för att låta bekymmer och stress rinna av.

Det här nya påfundet är gammal skåpmat för oss här på Mobacken i Freluga by. Så är man alltså plötsligt före sin tid.  Trots att det är frestande att ironisera över begreppet, så vill jag istället bejaka det. Helst skulle jag vilja se det som en folkrörelse. Det är trots allt ganska tomt på folk ute i skogarna.

Hustrun skogsbadar…

Att skogen ger återhämtning är nog något som de flesta av oss upplever. Sedan om man vill kalla det skogsbad eller något annat spelar knappast någon roll. Psykologerna Rachel och Stephen Kaplan har studerat det här närmare och har också formulerat fyra kriterier för att en plats ska bli så ”restorativ”  som möjligt:

  • Att platsen ger besökaren en känsla av att vara förflyttad till en annan värld, vid sidan av vardagens stress och press. (Being away)
  • Att platsen uppfattas som den har en viss storlek och omfattning, i tillräcklig hög grad för att ge en känsla av frihet och spelrum. (Extent)
  • Att platsen väcker ens intresse och ger stimulerande sinnesintryck. (Fascination)
  • Att man känner att man passar in i miljön; att den är förenlig med ens önskemål och behov. (Compability)

Blybergets naturreservat passar väl in i beskrivningen parets Kaplans beskrivning (Being away)

Kochenillav väcker kriteriet ”fascination”

 

Finnskogens berg fyller med råge” storlek och omfattning” (Extent)

Puppodammtjärn en finnskogstjärn där det verkligen går att bada

Själv har jag lyckats att hitta sådana platser i min närmiljö. Imorgon ska jag till  Bollnäs finnskog och skogsbada. Nåja, ordet är nog inte helt införlivat i mitt språkbruk. Jag ska ut i skogen och plocka trattisar och bara vara. Det väntar en tuff arbetsvecka.

Myrtrask på Stenbomyren

Solen har precis lämnat trädtopparna, fortfarande ligger  dimstråk över det karga myrlandskapet. En speciell lyckokänsla infinner sig som kanske inte alla skulle ha när de traskar i en blötmyr med myggen surrande kring huvudet. Målet för klafsandet är en liten tjärn där sångsvan och smålom alltid brukar häcka. Så även i år.

Den vita svanen simmar sakta över den lilla tjärnen, vitheten kontrasterar mot det mörka myrvattnet. De två smålommarna som också har sin hemvist i tjärnen är mer diskreta i sin teckning,  men så grafiskt vackra.  Sitter i en liten talldunge omgiven av doftande skvattram, tranbären blommar invid gungflyet vid tjärnen. En flock större korsnäbbar flyger över myren på jakt efter lämpliga tallkottar att knäcka med sina kraftiga näbbar. Myggen som surrar kring min svettiga kropp och söker alla blottor, bekommer mig inte nämnvärt.

Läste nyligen ”Koka björn” av Mikael Niemi.  Upplever ett igenkännande av den beskrivning som huvudpersonerna  Laestadius och samegossen Jussi gör vid ankomsten till en myr.

Tallheden sluttade och snart övergick den torra marken till en blöt, gungade myr. Jag (Jussi) märkte hur han blev ivrig , han skyndade på stegen, nacken blev krum medan blicken for åt alla håll.

-Jag har länge velat besöka denna örtagård, sa han. Och äntligen står jag vid denna rikedom.

Jag tittade det var en myr, Den var vidsträckt och blöt.

Vad ser du Jussi?

-Ingenting.”

Tyvärr delar nog många Jussis uppfattning. Där tänker jag på min gamle vän Mårten Anderssons ord och uppmaning till mig i unga år ”Gå seende genom livet”.  Konstnären Mårten hade en blick för det både enkla och annorlunda som också åskådliggjordes i hans konst.

Sångsvan Stenbotjärn

Rådjur Stenbomyren

Gulärla

Blommande skvattram