Jag sitter och iakttar ett meståg som fyller skogen med lockläten. Mesar men även kungsfågel och trädkrypare sluter sig samman på hösten och håller ihop vintern igenom. Genom sin sammanhållning har de ett bra skydd mot rovfåglar. Minns när jag satt här på samma ställe för två år sedan, då var det oro i gruppen av mesar. En sparvuggla satt och visslade vemodigt en bit härifrån. Jag visslade tillbaka och då kom den och satte sig ovanför mig. Sparvugglan gav mig en genomborrande blick och konstaterade att den där visslingen inte kom från en konkurrerande uggla.
På knarrig skarsnö har jag gått med snöskor till en av min favoritplatser, en klippavsats i Tjuvbergets naturreservat. Skogen jag passerade på vägen upp hit berättade en historia för mig. När jag gick förbi vilstenen vid den gamla färdvägen, tänkte jag på sägnen om ett rövaröverfall som gjordes där för 300 år sedan. Nu är stenen klädd med mossa, ingen har vilat där på många år. Rövarna håller till på annat håll också.
En tallticka högt upp på en trädstam visade att den här skogen är riktigt gammal. Talltickan är inte den vackraste trädsvampen, den ser mer ut som en brun massa med lavar ovanpå, men den växer på tallar som är minst 150 år.
På krönet av berget såg jag den gamla silverfuran, en torrake sedan kanske hundra år tillbaka. I den här karga miljön på hällmarken var den också sannolikt flera hundra år när den dog. Yxhugg visar att någon har tänkt fälla den, men av någon anledning avslutat sitt arbete. Kanske i slutet av 1800- talet innan stocksågen kom i bruk. På torrakens hårda ved växer nu en knapp millimeter skäggstubb av blanksvart spiklav. En sällsynt lav som vill ha den här hårda solbelysta miljön som sin växtplats.
En tjädertall med utglesad krona av betande tjäder finns nära bergbranten. Färsk tjäderspillning visar att det finns tjäder här. Tjäder väljer speciella tallar. Tjäderspelplatsen är bara ett par hundra meter bort och om ett par månader är detta uråldriga skådespel i full gång.
Ringar och barksläpp på gamla granar visade att den tretåiga hackspetten också trivs i miljön. Extra glädjande eftersom den är en så kallad paraplyart. Där den finns så är det också en miljö rik på andra arter.
Med åren har jag lärt mig tolka och se saker i skogsmiljön som jag tidigare passerade utan notis. Självklart berikar det naturupplevelsen. Jag tycker att jag har en ganska hyfsad kunskap nu, efter nästan ett helt liv med vistelse i naturen. Likväl är min kunskap bristfällig om alla arter som finns i den här miljön. Jag skrapar bara på ytan. Det finns en enorm artrikedom i en naturskog som är svår att greppa. Modernt skogsbruk har gjort att sådan här miljöer är ovanliga. Det finns omkring 2000 arter av djur och växter på den svenska rödlistan över hotade och missgynnade arter i skogen.
Min naturvetenskapliga blick har också en annan underton. Boken Granskogsfolk av religionshistorikern David Thurfjell hamnade i mina händer för en tid sedan. Titeln på boken ”Granskogsfolk” kom från en dikt av Harry Martinsson. Undertiteln ”Hur naturen blev svenskarnas religion” förklarade innehållet.
Naturen är nog min religion och jag tillhör nog granskogsfolket, om ett sådant folk fortfarande finns kvar. Vi lever i en annan värld än när Harry Martinsson skrev dikter och skönlitteratur. Kärnfrågan är om vi fortfarande kan kallas ett granskogsfolk? Thurfjell driver tesen att naturen har en speciell betydelse för oss svenskar som påminner om en religion. Men nog finns det mycket som skaver i den teorin idag. Vårt naturutnyttjande tyder inte på att naturen är någon helgedom. Vårt skogsbruk får hård internationell kritik. I Sverige domineras skogsbruket av det så kallade trakthyggesbruket, vilket låter lite bättre än kalhygge… Skogsstyrelsen rapport 2022/12 om ”Levande skogar” konstaterar att miljökvalitetsmålen inte uppfylls på någon punkt. Brist på viktiga livsmiljöer som också blir alltmer fragmenterade, många hotade arter i skogen minskar etc. Trots det så skär regeringen succesivt ned budgeten för skydd av värdefull natur från 1,7 miljarder 2022 till 0,7 miljarder 2025. Regeringen duckar EU:s kritik av vårt skogsbruk. Sveriges miljöminister säger att de ska göra smartare val och därmed minska budgeten. De smarta valen tycks vara kejsarens nya kläder, de finns inte.
Granskogsfolket hade också ett naturutnyttjande, men livet nära naturen skapade också respekt och långsiktighet. Tänker på min gamla bortgångna vän Arne som berättade hur de smidde yxor, men skaften ingick i en mer långsiktig plan. Han beskrev hur de gjorde ”svep (snitt) i björkarnas stammar. Efter 10-15 år hade skadan läkt och svallved bildats. Därmed också hållbara yxskaft.
Naturberoendet är inte så tydligt längre och exploateringar med effektiva maskiner gör det möjligt att snabbt förändra miljöer till oigenkännlighet. Vid ett stort kalhygge kan jag känna en sorg av den skändade naturen. Förstår den vanmakt och ilska samerna, vårt naturfolk, känner när deras renbetesmarker exploateras av gruvor och skogsbruk. Dessutom med ett nytt klimat orsakat av västvärldens industrialism.
Frågan är då om naturen ska räddas med politik, naturvetenskap eller religion? Kanske alla tillsammans? En syntes mellan dessa vore kanske en framkomlig väg. Stämmer Thurfjells tes att svenskarna har naturen som religion, borde det finnas en etik som också vänder sig emot exploatering av naturen och utradering av arter, även hos oss som inte längre är ett granskogsfolk utan urbaniserade virrpannor. Men även virrpannor behöver stillhet, kanske till och med andakt, efter ett rätt så konstlat liv där digital teknik ersatt granskogen.
Natur och Trädgård 