Fjälsbo

Än en gång har jag letat upp en övergiven by på Bollnäs Finnskog. Fjälsbo var från början Fjäle bys fäbodvall och finns dokumenterad från 1600-talet. Platsen blev under 1800-talet bebodd året om och när Annefors bruk expanderade så växte även byn. Bruket lades ned 1871. Därefter försörjde de boende i Fjälsbo som småbrukare, kolare och skogarbetare.

Platsen har en speciell betydelse för mig, främst för att jag kände den genomkloke spelmannen, botanikern och skogsarbetaren Halvard Larsson som under fattiga förhållanden föddes här 1911 i en barnaskara på åtta syskon, där Halvard var den yngste av dem. Han var både bred och djup i sitt naturkunnande, men botaniken var det främsta intresset. När han examinerade växter så smakade han gärna också på dem. Jag minns särskilt när han provade ett blad av vattenklöver, ”Tvi fasiken, den här smakade motvind” utbrast den spottande Halvard.

När jag går bland resterna av mänsklig aktivitet så infinner sig en apokalyptisk stämning. Stentrappan som leder in i ett buskage, den övervuxna rostiga slåttermaskinen som ändå antyder att platsen bebotts under maskinernas tidsålder. Jo, platsen övergavs 1960 och det räcker uppenbarligen för att naturen ska ta över. Vårt nuvarande levnadssätt låter sig inte läkas på tillnärmelsevis så kort tid. Det vi lämnar över är knappast en varsamt brukad fäbodvall.

Trappan till…?

Slåttermaskin

Separator

Nu är det ekorrarna som har fest här

Den mänskliga aktivitet som väntar här nu, är en avverkning.  Bolagens avverkningar är i vår tidsålder knappast kända för att vara varsamma. Det är också en av orsakerna att jag är här. Jag vill se att skogsbolaget har skött sig. Jodå, platsen är uppmärkt som kulturmiljö. Är trots det lite skeptisk, vare sig kulturhänsyn eller naturhänsyn är bolagens starka sida. All hänsyn kostar och vinster ska genereras till aktieägare som befinner sig långt från den förödelse som åstadkoms.

Sökte också upp Fjälsbomyren en knapp kilometer från Fjälsbo. Här skördades och förvarades det magra starrhöet som myren gav.  Myrslåtterladan är även den medfaren av tidens tand, men här behövs främst en renovering av taket. Då håller den  åtskilliga decennier ytterligare som en påminnelse om ett annat naturutnyttjande.

Nötskrika och lavskrika

Var till lavskrikeskogen med lite vinterpåfyllning av fett och en korvbit. Lavskrikan är till naturen oskygg och kommer på tysta vingslag så fort det vankas mat. De hämtar matbitarna och gömmer undan dem bland de lavrika granarna. Lavskrikan är på gränsen av sitt utbredningsområde i våra trakter (södra Hälsingland). Tyvärr är flera skogsområden med gammalskog där de trivs hotade av avverkning. Skogsstyrelsen godkände inte avverkningarna  motiverat av hotet mot lavskrikorna. Markägarna överklagade och fick rätt av mark- och miljödomstolen. Målet är nu uppe i Svea hovrätt efter en ny överklagan, nu av Birdlife, Gävleborgs ornitologiska förening samt Naturskyddsföreningen Bollnäs. Vem ska annars vara försvarsadvokat till Lavskrikorna?

Ett annat hot är konkurrens av  nötskrikan som är en generalist både vad gäller föda och val av miljö. Det blir extra tydligt här när nötskrikan plötsligt tar över scenen. Lavskrikan får nöja sig med att sitta i granarna och se när släktingen lägger beslag på den utlagda maten.

 

 

Skogsbada…

Skogsbad har blivit ett nytt begrepp, säkerligen kommer det som nyord  i Svenska akademins ordlista.  Vi ska skogsbada för att låta bekymmer och stress rinna av.

Det här nya påfundet är gammal skåpmat för oss här på Mobacken i Freluga by. Så är man alltså plötsligt före sin tid.  Trots att det är frestande att ironisera över begreppet, så vill jag istället bejaka det. Helst skulle jag vilja se det som en folkrörelse. Det är trots allt ganska tomt på folk ute i skogarna.

Hustrun skogsbadar…

Att skogen ger återhämtning är nog något som de flesta av oss upplever. Sedan om man vill kalla det skogsbad eller något annat spelar knappast någon roll. Psykologerna Rachel och Stephen Kaplan har studerat det här närmare och har också formulerat fyra kriterier för att en plats ska bli så ”restorativ”  som möjligt:

  • Att platsen ger besökaren en känsla av att vara förflyttad till en annan värld, vid sidan av vardagens stress och press. (Being away)
  • Att platsen uppfattas som den har en viss storlek och omfattning, i tillräcklig hög grad för att ge en känsla av frihet och spelrum. (Extent)
  • Att platsen väcker ens intresse och ger stimulerande sinnesintryck. (Fascination)
  • Att man känner att man passar in i miljön; att den är förenlig med ens önskemål och behov. (Compability)

Blybergets naturreservat passar väl in i beskrivningen parets Kaplans beskrivning (Being away)

Kochenillav väcker kriteriet ”fascination”

 

Finnskogens berg fyller med råge” storlek och omfattning” (Extent)

Puppodammtjärn en finnskogstjärn där det verkligen går att bada

Själv har jag lyckats att hitta sådana platser i min närmiljö. Imorgon ska jag till  Bollnäs finnskog och skogsbada. Nåja, ordet är nog inte helt införlivat i mitt språkbruk. Jag ska ut i skogen och plocka trattisar och bara vara. Det väntar en tuff arbetsvecka.

Myrtrask på Stenbomyren

Solen har precis lämnat trädtopparna, fortfarande ligger  dimstråk över det karga myrlandskapet. En speciell lyckokänsla infinner sig som kanske inte alla skulle ha när de traskar i en blötmyr med myggen surrande kring huvudet. Målet för klafsandet är en liten tjärn där sångsvan och smålom alltid brukar häcka. Så även i år.

Den vita svanen simmar sakta över den lilla tjärnen, vitheten kontrasterar mot det mörka myrvattnet. De två smålommarna som också har sin hemvist i tjärnen är mer diskreta i sin teckning,  men så grafiskt vackra.  Sitter i en liten talldunge omgiven av doftande skvattram, tranbären blommar invid gungflyet vid tjärnen. En flock större korsnäbbar flyger över myren på jakt efter lämpliga tallkottar att knäcka med sina kraftiga näbbar. Myggen som surrar kring min svettiga kropp och söker alla blottor, bekommer mig inte nämnvärt.

Läste nyligen ”Koka björn” av Mikael Niemi.  Upplever ett igenkännande av den beskrivning som huvudpersonerna  Laestadius och samegossen Jussi gör vid ankomsten till en myr.

Tallheden sluttade och snart övergick den torra marken till en blöt, gungade myr. Jag (Jussi) märkte hur han blev ivrig , han skyndade på stegen, nacken blev krum medan blicken for åt alla håll.

-Jag har länge velat besöka denna örtagård, sa han. Och äntligen står jag vid denna rikedom.

Jag tittade det var en myr, Den var vidsträckt och blöt.

Vad ser du Jussi?

-Ingenting.”

Tyvärr delar nog många Jussis uppfattning. Där tänker jag på min gamle vän Mårten Anderssons ord och uppmaning till mig i unga år ”Gå seende genom livet”.  Konstnären Mårten hade en blick för det både enkla och annorlunda som också åskådliggjordes i hans konst.

Sångsvan Stenbotjärn

Rådjur Stenbomyren

Gulärla

Blommande skvattram

 

 

 

 

 

Ändalösa

Ändalösa var en gång en avlägset belägen fäbod på  Bollnäs finnskog. Så småningom övergick platsen till ett fattigt torpställe. I början av 1960-talet revs byggnaderna och skog planterades på åkrarna.

När jag tidigt i morse letade mig dit på igenvuxna stigar och över hyggen så passerades sånär boplatsen obemärkt. Snitslar med markeringen kulturmiljö var det som fick mig att stanna upp. Den gamla vallen var förvandlad till skogsmark. En hög med tegel och en jordkällare var det enda som fanns kvar av den gamla bebyggelsen.

DSC00471

DSC00474

Den tidiga morgonen bar en känsla av ödslighet.  Termoskaffet och matsäcken intogs med en vemodig sinnestämning, ackompanjerad av en  bakgrundskör av tranrop och orrspel från den närbelägna Ändalösmyren.  Jag tänkte på de människor som hade levt här och som jag hört berättas om. En av dem var Elma, mor till författaren Åke Wassing. Elma blev också ihågkommen i Finnskogsteaterns pjäs ”Elma” som gav en inblick i Finnskogsbefolkningens liv. Idag är det nog svårt att föreställa sig de vedermödor och slit som krävdes för att få mat för dagen på en plats som denna. Kylan vintertid likaså, även om skogen var fylld av ved, så gav inte den öppna spisen någon värme som varade i de dåligt isolerade husen.

Den mest beryktade personen från platsen är  nog ändå Ändalös Olle. en av bygdens spelmän och original. Mest kanske känd för sin begivenhet på starkvaror och sitt spelande på egenhändigt tillverkade fioler gjorda av cigarrlådor. Olles klurighet vittnar också historien  om när han ertappades med att meta i en vattenfyllt hjulspår. På frågan om han verkligen trodde att det gick att få fisk där, svarade han rappt ”Man kan inga stund vara säker”.   Visdomsord som fortfarande används av finnskogsbor, när sanningen inte är så självklar. Men han var också den som lärde min mor att simma vid Storflugen, med utropet från stranden – Du ska simma som en ”klossa”. Klossa var dialekt för groda på finnskogen.

Ändalös olle 1aaa

Ändalös Olle

På hemväg från skogen stannar jag till hos min 97-årige morbror. På köksväggen hänger en målning av Ändalösa, som det såg ut 1915. Han berättar vid köksbordet om hur han bjöds på kaffe av Elma på väg till en fisketjärn. Den ödsliga platsen i skogen fick plötsligt liv igen.

Ändalösa målning

 

 

På toppspaning

Det är bistra tider på skogen… En lång vinter med kyla och tjockt snötäcke. Hökugglan upptäcker jag i toppen av en torrtall. Den spanar efter mat och är tämligen ointresserad av gubben på skidor. Den skänker mig en genomborrande blick  och fortsätter sedan med sin betydligt viktigare sysselsättning.

Sparvugglan är en annan toppspanare som hörs mer än syns med sitt flöjtande vissling.

 

Tjädertuppen behöver inte spana efter mat. Den sitter mitt i maten. Tallbarrsdieten är nog enahanda men ganska enkel att finna… Märkligt nog duger inte vilka tallbarr som helst utan det är vissa ”tjädertallar” som erbjuder rätt sorts barr.

Troll med horn

1796 gjorde den  unge ”ingeniören”  Robsahm en resa i Bollnäs Finnskog på jakt efter brytbara  malmförekomster.

”Från Hellbo gick färden till Gällsjön över Granåsen, Harteåsen och Östansjöåsen alla med reslig skog, här och där härjad av finnar och utan andra märkvärdigheter att där sades finnas otroliga guldskatter, bevakade av troll med stora horn…”

Att det finns troll med stora horn i området kan även jag intyga, numera kallas de berguvar men tangerar fortfarande de övernaturliga när man möter dem. Om de bevakar guldskatter låter jag vara osagt, även om jag har en egen guldinmutning på finnskogen. Där har jag aldrig sett någon bevakande berguv och det betyder nog att min förhoppning om rika guldfyndigheter uteblir.

berguv

berguv

berg-skog

Döljer det sig några guldskatter här?