Hör ett svagt knäppande och prasslande i granen intill. Efter en stunds stirrande i en granstam upptäcker jag en i det närmaste till osynlighet kamouflerad liten fågel. Det är en trädkrypare som är ifärd med att genomsöka  granens alla barkspringor från roten och uppåt. Med en pincettformade näbb plockar då och då fågeln något ätbart bakom barkflagorna.  Det är förmodligen insektspuppor och kanske spindlar som rycks ur sitt gömställe för vintervilan. Det måste krävas hundratals sådana små insekter för att trädkryparen ska överleva kylan under en kall vinternatt. Ännu mer förundras jag över den anpassning den visar upp med sin perfekta teckning som gör att fågeln smälter ihop med granens bark. Teckningen är i sin enkelhet grafiskt vacker. Den för sitt ändamål perfekt formade näbben är en annan märkvärdiget trädkryparen visar upp. Man ska inte låta sig bedras och anse att en liten fågel är oansenlig och obetydlig, den är ett naturens underverk, bland många.