Korpens grav

Korpens grav

Ibland dyker det upp de mest oväntade scenerierna på otillgängliga platser. Efter en vandring på ett par kilometer över ett flackt myrområde, så befinner jag mig vid kanten av en tjärn omgärdad av höga klippor.

Tjärnen har jag hört talas om i en av finnskogens alla berättelser. Under tidigt 1700-tal var den gamle soldaten Korp den första bofaste personen vid byn Fredagsberget på Bollnäs finnskog. När soldaten slutade sina dagar skulle han köras med häst till den sista vilan. Det var vinter och den närmaste kyrkan vid Katrinebergs bruk var några mil bort. Vinterföret var svårt med djup snö och vid den här tjärnen vägrade hästen med en tunga släden att gå längre. De kom vare sig framåt eller tillbaka. Nöden hade ingen lag och följeslagarna på likfärden fick hugga upp ett hål på den isbelagda tjärnen och sänka soldat Korp till botten… Sant eller bara en av finnskogens alla sägner, men den lilla skogstjärnens namn är ”Korpens grav”.

Vad finns under ytan i den mytomspunna tjärnen?

Djurens barnkammare

 

Ibland klampar man oavsiktligt in i djurens barnkammare. En eftermiddagspromenad efter älven bjöd på flera oväntade stopp. En rävvalp kom fram och spanande oskyggt några meter framför mig. Gubben var inte så intressant, så den letade sig tillbaka till ett gryt i bergskanten.

En kort bit därifrån hördes en spillkråkeunges  rop efter mat.

Älgkalven kom förbi under en fisketur tidigare under dagen. Mamman lockade på den säkert inte mer än ett par veckor gamla kalven. Fisket fick vänta en stund…

Tjäderspel

 

Mitt ärende i gammelskogen har varit årligt återkommande sedan 40 år tillbaka. Tjäderspel är en mycket speciell upplevelse som jag inte vill vara utan.  En stukad fot gjorde att sviten bröts under fjolåret och nu har det äntligen blivit tid för tjäder igen.

I det grå gryningsljuset har jag sökt mig fram till spelplatsen på en knappt skönjbar stig.  De bullrande vingslagen, raspande och knäppningar avslöjar spelet som pågår en bit bort och skymtar mellan trädstammarna.  På huk bakom en sten sitter jag och tar in den speciella stämningen som uppstår i en gammal spelskog. Rödhaken lägger ett bakgrundsljud med ljudslingor som växlar mellan toner tunna som nattis och knappt hörbara för ett gammalt öra, till klara höga flöjtningar och tonräckor.

Det urtida skådespelet med de stora fåglarna med drakhuvuden och vida plymer som stjärt, tonar sakta fram i gryningsljuset. En annan hönsfågel järpen uppenbarar sig bara några meter från mitt gömställe. Spelet avtar efter ett par timmar och jag reser mig på avdomnade ben.  Solen börjar sprida sitt första varma ljus in i hällmarksskogen och jag smyger mig tillbaka efter en fullt synlig stig.

 

Järpe

Med blicken nedåt

Januari med plusgrader och utan en gnutta snö. Trots allt så inbjuder den gröna vintern till promenader med kameran. Fåglarna har vårkänslor och det kvittras som aldrig tidigare i vinter. Jag väljer dock att rikta kameran nedåt idag. Resultatet blir några abstrakta fotografier.

Frusen näckros

Frostigt gräs

Nötskrika och lavskrika

Var till lavskrikeskogen med lite vinterpåfyllning av fett och en korvbit. Lavskrikan är till naturen oskygg och kommer på tysta vingslag så fort det vankas mat. De hämtar matbitarna och gömmer undan dem bland de lavrika granarna. Lavskrikan är på gränsen av sitt utbredningsområde i våra trakter (södra Hälsingland). Tyvärr är flera skogsområden med gammalskog där de trivs hotade av avverkning. Skogsstyrelsen godkände inte avverkningarna  motiverat av hotet mot lavskrikorna. Markägarna överklagade och fick rätt av mark- och miljödomstolen. Målet är nu uppe i Svea hovrätt efter en ny överklagan, nu av Birdlife, Gävleborgs ornitologiska förening samt Naturskyddsföreningen Bollnäs. Vem ska annars vara försvarsadvokat till Lavskrikorna?

Ett annat hot är konkurrens av  nötskrikan som är en generalist både vad gäller föda och val av miljö. Det blir extra tydligt här när nötskrikan plötsligt tar över scenen. Lavskrikan får nöja sig med att sitta i granarna och se när släktingen lägger beslag på den utlagda maten.

 

 

Höst

När jag drar på mig kängorna är det fortfarande mörkt ute. Inga större äventyr väntar, bara min ”standardrunda”. Odlingslandskapet i Freluga är en bra start på söndagsmorgonen.  Jag kommer inte  långt innan ljuset sakta tonas upp  från en dunkel gråton. Först når solstrålarna  löven i trädtopparna som snart lyser i allt från citrongult till cinnoberrött.

Järnmyren är en av ”hållplatserna” vid min morgonrunda

Söndagsmornar har en speciell stillhet. Byborna sover fortfarande och inga bilar  är i rörelse. Ett rådjur vandrar sakta in i en skyddande åkerholme. Ser på min andedräkt som likt ett dimmoln glider bort att vindriktningen är åt motsatt håll. Alltså ingen vittring från mig som når rådjuret. Visserligen är rådjuren här så pass vana vid min doftbild att de oftast ignorerar mig. Räven hade däremot uppfattat min närvaro och avlägsnar sig när jag skymtar den i  det svaga morgonljuset.

Järnmyrens gråspett

När jag kommer tillbaka efter promenaden har jag en gäst, möjligen från Sibirien. En nötkråka kraxar från gårdsbjörken.

Nötkråka

När jag vänder blicken nedåt har frosten gjort sitt med årets rabatter och grönsaker

 

 

 

En grå liten fågel

Intresset för fåglar ger mig ofta små vardagliga glädjeämnen. I och för sig obegripliga för många… I söndags stod jag  fast förankrad i leran vid en risig åkerkant. En gransångares ensidiga ”siltsaltande” drog till sig min uppmärksamhet. Det är inte så vanligt att höra fågelsång så här års, så jag hade rört mig klafsade i sörjan mot sångfågeln.

Gransångaren visade sig också bland buskarna. Snart upptäckte jag flera fåglar bland snåren. En liten gärdsmyg med sin upprättstående stjärt som dök upp och ned bland vegetationen. En annan mer oansenlig grå liten fågel skymtade också. Det var järnsparven, en tämligen anonym art trots sin vanlighet. Både järnsparv och gärdsmyg har en dragning till risiga miljöer.  Gunnar Brusewits beskrev järnsparvens förkärlek till rishögar ”Där känner han trygghet och där kan man skymta honom som en hukande liten rumpnisse”. Jämförelsen är kanske inte klockren, men ändå ganska talande.

En fågelskådare övar upp både lyhördhet och ”lysynskhet”. Att glädjas över de tillsynes obetydliga händelserna i naturen ger en förnöjsamhet som kontrasterar mot den tid när vi i många fall vill ha maximala stimuli för att reagera. Hur kan de små oansenliga grå fåglarna mäta sig mot en blodig deckare?

Inte helt osökt tänker jag på Nils Ferlins dikt ”En grå liten fågel”.

”Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist

det finns på andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.”

En både sorglig och tänkvärd dikt som ger en tankeställare. En påminnelse om livets korthet och vardagens väsentligheter.

Gransångare

Gärdsmyg

 

Järnsparv

 

 

Skogsbada…

Skogsbad har blivit ett nytt begrepp, säkerligen kommer det som nyord  i Svenska akademins ordlista.  Vi ska skogsbada för att låta bekymmer och stress rinna av.

Det här nya påfundet är gammal skåpmat för oss här på Mobacken i Freluga by. Så är man alltså plötsligt före sin tid.  Trots att det är frestande att ironisera över begreppet, så vill jag istället bejaka det. Helst skulle jag vilja se det som en folkrörelse. Det är trots allt ganska tomt på folk ute i skogarna.

Hustrun skogsbadar…

Att skogen ger återhämtning är nog något som de flesta av oss upplever. Sedan om man vill kalla det skogsbad eller något annat spelar knappast någon roll. Psykologerna Rachel och Stephen Kaplan har studerat det här närmare och har också formulerat fyra kriterier för att en plats ska bli så ”restorativ”  som möjligt:

  • Att platsen ger besökaren en känsla av att vara förflyttad till en annan värld, vid sidan av vardagens stress och press. (Being away)
  • Att platsen uppfattas som den har en viss storlek och omfattning, i tillräcklig hög grad för att ge en känsla av frihet och spelrum. (Extent)
  • Att platsen väcker ens intresse och ger stimulerande sinnesintryck. (Fascination)
  • Att man känner att man passar in i miljön; att den är förenlig med ens önskemål och behov. (Compability)

Blybergets naturreservat passar väl in i beskrivningen parets Kaplans beskrivning (Being away)

Kochenillav väcker kriteriet ”fascination”

 

Finnskogens berg fyller med råge” storlek och omfattning” (Extent)

Puppodammtjärn en finnskogstjärn där det verkligen går att bada

Själv har jag lyckats att hitta sådana platser i min närmiljö. Imorgon ska jag till  Bollnäs finnskog och skogsbada. Nåja, ordet är nog inte helt införlivat i mitt språkbruk. Jag ska ut i skogen och plocka trattisar och bara vara. Det väntar en tuff arbetsvecka.

Myrtrask på Stenbomyren

Solen har precis lämnat trädtopparna, fortfarande ligger  dimstråk över det karga myrlandskapet. En speciell lyckokänsla infinner sig som kanske inte alla skulle ha när de traskar i en blötmyr med myggen surrande kring huvudet. Målet för klafsandet är en liten tjärn där sångsvan och smålom alltid brukar häcka. Så även i år.

Den vita svanen simmar sakta över den lilla tjärnen, vitheten kontrasterar mot det mörka myrvattnet. De två smålommarna som också har sin hemvist i tjärnen är mer diskreta i sin teckning,  men så grafiskt vackra.  Sitter i en liten talldunge omgiven av doftande skvattram, tranbären blommar invid gungflyet vid tjärnen. En flock större korsnäbbar flyger över myren på jakt efter lämpliga tallkottar att knäcka med sina kraftiga näbbar. Myggen som surrar kring min svettiga kropp och söker alla blottor, bekommer mig inte nämnvärt.

Läste nyligen ”Koka björn” av Mikael Niemi.  Upplever ett igenkännande av den beskrivning som huvudpersonerna  Laestadius och samegossen Jussi gör vid ankomsten till en myr.

Tallheden sluttade och snart övergick den torra marken till en blöt, gungade myr. Jag (Jussi) märkte hur han blev ivrig , han skyndade på stegen, nacken blev krum medan blicken for åt alla håll.

-Jag har länge velat besöka denna örtagård, sa han. Och äntligen står jag vid denna rikedom.

Jag tittade det var en myr, Den var vidsträckt och blöt.

Vad ser du Jussi?

-Ingenting.”

Tyvärr delar nog många Jussis uppfattning. Där tänker jag på min gamle vän Mårten Anderssons ord och uppmaning till mig i unga år ”Gå seende genom livet”.  Konstnären Mårten hade en blick för det både enkla och annorlunda som också åskådliggjordes i hans konst.

Sångsvan Stenbotjärn

Rådjur Stenbomyren

Gulärla

Blommande skvattram