Disig december

Dis och dimma suddar ut avlägsna konturer denna gråmulna decemberdag. På vår morgonpromenad möter vi ett par bybor. Osökt kommer vi in på samtalsämnet klimat. Den varmaste november i mannaminne och nu december som hakat upp sig med regn, dis och värme. Visst är det väder, men här är vår känsla samstämmig med vetenskapen. Klimatet förändras och det smyger sig på en katastrof som drabbar både oss människor och de andra arterna på vårt jordklot.

Dagens Nyheters tema för dagen är också klimatet med Greta Thunberg som chefredaktör. Hotet mot klimatet beskrivs också som en existentiell kris. Kris betyder också möjlighet har jag fått lära mig. På något märkligt sätt är det hoppingivande, mitt i allt elände med pandemi och skogsskövlingar och klimatkatastrofer. Håller vi möjligen på att ifrågasätta vår överdrivna konsumtion och söka andra värden. Pandemin har av allt att döma fått människor att söka sig till naturen. Visserligen avråder vår statsminister för besök i köpcentrum, men nog är det väl ändå så att många frivilligt söker sig till naturreservat och vandringsleder…

Mina tankar blir disiga som decemberdagen när jag försöker lösa klimatkrisen. Visst vill jag med varm hand lämna över problemet till våra politiker och forskare. Tyvärr är vi alla en del av problemet och det krävs en prövande tankevända hos en hel befolkning för att både sätta press på politiker och oss själva.

Den gamla fältbiologparollen ”Håll stövlarna leriga” stämmer väl på den fortsatta promenaden. Tankarna skingras av ett landskap som mitt i allt dis bjuder på mustiga höstfärger.

En mosskudde som inbjuder till en vilo- och tankepaus, men inte denna blöta dag.

Höst – årets gubbålder

Linné beskrev hösten som årets gubbålder. Då skulle man se om sitt hus, skörda och ta hand om det som sommaren givit.

Nu skulle tillägget vara att som gubbe också se över sina pensionsfonder. Det struntar jag i och går ut och njuter av denna fantastiska årstid , både årets och gubbens höst.

Gårdsrönnen i skymning
Gårdsrönnen
Järnmyren
Dimmig höstmorgon vid Bolleberget
Hälsinglands blånande berg
En disig höstmorgon som ger intrycket av en impressionistisk målning
Speglingar
Voxnan vid flottarleden
Färgskiftningarnas årstid, färgrikedomen övergår sakta till nedtonade jordfärger
Hornugglan
Gårdsrönnen förser också trastar med mat

Korpens grav

Korpens grav

Ibland dyker det upp de mest oväntade scenerierna på otillgängliga platser. Efter en vandring på ett par kilometer över ett flackt myrområde, så befinner jag mig vid kanten av en tjärn omgärdad av höga klippor.

Tjärnen har jag hört talas om i en av finnskogens alla berättelser. Under tidigt 1700-tal var den gamle soldaten Korp den första bofaste personen vid byn Fredagsberget på Bollnäs finnskog. När soldaten slutade sina dagar skulle han köras med häst till den sista vilan. Det var vinter och den närmaste kyrkan vid Katrinebergs bruk var några mil bort. Vinterföret var svårt med djup snö och vid den här tjärnen vägrade hästen med en tunga släden att gå längre. De kom vare sig framåt eller tillbaka. Nöden hade ingen lag och följeslagarna på likfärden fick hugga upp ett hål på den isbelagda tjärnen och sänka soldat Korp till botten… Sant eller bara en av finnskogens alla sägner, men den lilla skogstjärnens namn är ”Korpens grav”.

Vad finns under ytan i den mytomspunna tjärnen?

Djurens barnkammare

 

Ibland klampar man oavsiktligt in i djurens barnkammare. En eftermiddagspromenad efter älven bjöd på flera oväntade stopp. En rävvalp kom fram och spanande oskyggt några meter framför mig. Gubben var inte så intressant, så den letade sig tillbaka till ett gryt i bergskanten.

En kort bit därifrån hördes en spillkråkeunges  rop efter mat.

Älgkalven kom förbi under en fisketur tidigare under dagen. Mamman lockade på den säkert inte mer än ett par veckor gamla kalven. Fisket fick vänta en stund…

Tjäderspel

 

Mitt ärende i gammelskogen har varit årligt återkommande sedan 40 år tillbaka. Tjäderspel är en mycket speciell upplevelse som jag inte vill vara utan.  En stukad fot gjorde att sviten bröts under fjolåret och nu har det äntligen blivit tid för tjäder igen.

I det grå gryningsljuset har jag sökt mig fram till spelplatsen på en knappt skönjbar stig.  De bullrande vingslagen, raspande och knäppningar avslöjar spelet som pågår en bit bort och skymtar mellan trädstammarna.  På huk bakom en sten sitter jag och tar in den speciella stämningen som uppstår i en gammal spelskog. Rödhaken lägger ett bakgrundsljud med ljudslingor som växlar mellan toner tunna som nattis och knappt hörbara för ett gammalt öra, till klara höga flöjtningar och tonräckor.

Det urtida skådespelet med de stora fåglarna med drakhuvuden och vida plymer som stjärt, tonar sakta fram i gryningsljuset. En annan hönsfågel järpen uppenbarar sig bara några meter från mitt gömställe. Spelet avtar efter ett par timmar och jag reser mig på avdomnade ben.  Solen börjar sprida sitt första varma ljus in i hällmarksskogen och jag smyger mig tillbaka efter en fullt synlig stig.

 

Järpe

Med blicken nedåt

Januari med plusgrader och utan en gnutta snö. Trots allt så inbjuder den gröna vintern till promenader med kameran. Fåglarna har vårkänslor och det kvittras som aldrig tidigare i vinter. Jag väljer dock att rikta kameran nedåt idag. Resultatet blir några abstrakta fotografier.

Frusen näckros

Frostigt gräs

Nötskrika och lavskrika

Var till lavskrikeskogen med lite vinterpåfyllning av fett och en korvbit. Lavskrikan är till naturen oskygg och kommer på tysta vingslag så fort det vankas mat. De hämtar matbitarna och gömmer undan dem bland de lavrika granarna. Lavskrikan är på gränsen av sitt utbredningsområde i våra trakter (södra Hälsingland). Tyvärr är flera skogsområden med gammalskog där de trivs hotade av avverkning. Skogsstyrelsen godkände inte avverkningarna  motiverat av hotet mot lavskrikorna. Markägarna överklagade och fick rätt av mark- och miljödomstolen. Målet är nu uppe i Svea hovrätt efter en ny överklagan, nu av Birdlife, Gävleborgs ornitologiska förening samt Naturskyddsföreningen Bollnäs. Vem ska annars vara försvarsadvokat till Lavskrikorna?

Ett annat hot är konkurrens av  nötskrikan som är en generalist både vad gäller föda och val av miljö. Det blir extra tydligt här när nötskrikan plötsligt tar över scenen. Lavskrikan får nöja sig med att sitta i granarna och se när släktingen lägger beslag på den utlagda maten.

 

 

Höst

När jag drar på mig kängorna är det fortfarande mörkt ute. Inga större äventyr väntar, bara min ”standardrunda”. Odlingslandskapet i Freluga är en bra start på söndagsmorgonen.  Jag kommer inte  långt innan ljuset sakta tonas upp  från en dunkel gråton. Först når solstrålarna  löven i trädtopparna som snart lyser i allt från citrongult till cinnoberrött.

Järnmyren är en av ”hållplatserna” vid min morgonrunda

Söndagsmornar har en speciell stillhet. Byborna sover fortfarande och inga bilar  är i rörelse. Ett rådjur vandrar sakta in i en skyddande åkerholme. Ser på min andedräkt som likt ett dimmoln glider bort att vindriktningen är åt motsatt håll. Alltså ingen vittring från mig som når rådjuret. Visserligen är rådjuren här så pass vana vid min doftbild att de oftast ignorerar mig. Räven hade däremot uppfattat min närvaro och avlägsnar sig när jag skymtar den i  det svaga morgonljuset.

Järnmyrens gråspett

När jag kommer tillbaka efter promenaden har jag en gäst, möjligen från Sibirien. En nötkråka kraxar från gårdsbjörken.

Nötkråka

När jag vänder blicken nedåt har frosten gjort sitt med årets rabatter och grönsaker

 

 

 

En grå liten fågel

Intresset för fåglar ger mig ofta små vardagliga glädjeämnen. I och för sig obegripliga för många… I söndags stod jag  fast förankrad i leran vid en risig åkerkant. En gransångares ensidiga ”siltsaltande” drog till sig min uppmärksamhet. Det är inte så vanligt att höra fågelsång så här års, så jag hade rört mig klafsade i sörjan mot sångfågeln.

Gransångaren visade sig också bland buskarna. Snart upptäckte jag flera fåglar bland snåren. En liten gärdsmyg med sin upprättstående stjärt som dök upp och ned bland vegetationen. En annan mer oansenlig grå liten fågel skymtade också. Det var järnsparven, en tämligen anonym art trots sin vanlighet. Både järnsparv och gärdsmyg har en dragning till risiga miljöer.  Gunnar Brusewits beskrev järnsparvens förkärlek till rishögar ”Där känner han trygghet och där kan man skymta honom som en hukande liten rumpnisse”. Jämförelsen är kanske inte klockren, men ändå ganska talande.

En fågelskådare övar upp både lyhördhet och ”lysynskhet”. Att glädjas över de tillsynes obetydliga händelserna i naturen ger en förnöjsamhet som kontrasterar mot den tid när vi i många fall vill ha maximala stimuli för att reagera. Hur kan de små oansenliga grå fåglarna mäta sig mot en blodig deckare?

Inte helt osökt tänker jag på Nils Ferlins dikt ”En grå liten fågel”.

”Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist

det finns på andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.”

En både sorglig och tänkvärd dikt som ger en tankeställare. En påminnelse om livets korthet och vardagens väsentligheter.

Gransångare

Gärdsmyg

 

Järnsparv