Ändalösa var en gång en avlägset belägen fäbod på  Bollnäs finnskog. Så småningom övergick platsen till ett fattigt torpställe. I början av 1960-talet revs byggnaderna och skog planterades på åkrarna.

När jag tidigt i morse letade mig dit på igenvuxna stigar och över hyggen så passerades sånär boplatsen obemärkt. Snitslar med markeringen kulturmiljö var det som fick mig att stanna upp. Den gamla vallen var förvandlad till skogsmark. En hög med tegel och en jordkällare var det enda som fanns kvar av den gamla bebyggelsen.

Den tidiga morgonen bar en känsla av ödslighet.  Termoskaffet och matsäcken intogs med en vemodig sinnestämning, ackompanjerad av en  bakgrundskör av tranrop och orrspel från den närbelägna Ändalösmyren.  Jag tänkte på de människor som hade levt här och som jag hört berättas om. En av dem var Elma, mor till författaren Åke Wassing. Elma blev också ihågkommen i Finnskogsteaterns pjäs ”Elma” som gav en inblick i Finnskogsbefolkningens liv. Idag är det nog svårt att föreställa sig de vedermödor och slit som krävdes för att få mat för dagen på en plats som denna. Kylan vintertid likaså, även om skogen var fylld av ved, så gav inte den öppna spisen någon värme som varade i de dåligt isolerade husen.

Den mest beryktade personen från platsen är  nog ändå Ändalös Olle. en av bygdens spelmän och original. Mest kanske känd för sin begivenhet på starkvaror och sitt spelande på egenhändigt tillverkade fioler gjorda av cigarrlådor. Olles klurighet vittnar också historien  om när han ertappades med att meta i en vattenfyllt hjulspår. På frågan om han verkligen trodde att det gick att få fisk där, svarade han rappt ”Man kan inga stund vara säker”.   Visdomsord som fortfarande används av finnskogsbor, när sanningen inte är så självklar. Men han var också den som lärde min mor att simma vid Storflugen, med utropet från stranden – Du ska simma som en ”klossa”. Klossa var dialekt för groda på finnskogen.

Ändalös Olle

På hemväg från skogen stannar jag till hos min 97-årige morbror. På köksväggen hänger en målning av Ändalösa, som det såg ut 1915. Han berättar vid köksbordet om hur han bjöds på kaffe av Elma på väg till en fisketjärn. Den ödsliga platsen i skogen fick plötsligt liv igen.