september | 2017 | Natur och Trädgård

Min far hade ett speciellt öga för björkar. Han var en av de sista skidfabrikörerna i Sverige. Skidfabriken Bore tillverkade skidor av kvistfri björk i en relativt hantverksmässig produktion. Pappa värderade björkarna främst för deras virkeskvalitet men hade också en känsla för det estetiska. När han själv högg ved var det viktigt att lämna en skog där det var ”finnt”. Skogen skulle vara utglesad men fortfarande en skog…

Björken tycks ha en speciell betydelse för oss i Sverige. Var tredje svensk har björksskog som favorit. Kärleken till björkar har jag övertagit från min far, även om jag främst ser dem med en estetisk och biologisk blick.

I vår by har vi också en ”helig” björk, Per Jons bruden. Kanske är det en rest efter hednatiden då björken var helgad åt fruktbarhetsgudinnan Freja. Efter kristnandet kunde predikningar hållas under stora björkar. Traditionen att på höjder värna om hängbjörkar fanns fortfarande kvar i våra byar vid förra århundrandet. I grannbyn Mödänge fanns också en brudbjörk, Mödängebruden. Vi skolbarn fick göra skolutflykter på våren för att imponeras av dessa vackra björkar. Nu finns bara denna ärrade jätte kvar. Den börjar bli på gränsen till en björks livslängd och någon ny ”brud” är tyvärr inte på tillväxt.

Per Jons bruden i vårskrud.

Björkar i mossmattan vid Blybergsbo

Björkkärren i våra byar kring Voxnan är värdefull livsmiljö för många arter.

Däribland dessa sällsyntheter. Det här nog en unik bild med den mindre hackspetten med sin vita rygg och den så starkt utrotningshotade vitryggiga hackspetten tillsammans. Nyfikenheten på den trummande mindre hackspetten gjorde att den ville ta en närmare koll. Den vitryggiga tillbringade en vinter i ett av björkkärren. Tyvärr dök aldrig någon partner upp och den försvann till andra trakter i maj.

Sommaren har till stor del tillbringats i vår trädgård. Ett byggprojekt har tagit sin rundliga tid. Trädgården kombinerar som vanligt hårt arbete och behagfull vila och avkoppling. Ibland har arbetet stannat upp. Vår ”tomtsädesärla” söker föda runt om byggplatsen och pockar ibland på uppmärksamhet som jag villigt ger den. Sädesärlepojken kallade en av våra söner vår gårdsärla, på något sätt fanns det en identifikation där. Nu får jag ringa till den nu vuxne sonen och berätta när ”pojken” har kommit på våren.

Jag har också i intensiv närvaro uppmärksammat steglitsens förehavande i blomrabatten. Steglitsen går förstås inte att negligera, den färgstarka teckningen drar till sig uppmärksamhet. Det har varit ett välkommet avbrott i arbetet.

Göran Greider beskriver i boken ” I trädgården hörs andra ekon” trädgården som en plats att bli förtöjd i. I år har vi varit mer än vanligt förtöjda. Då har de små nära naturupplevelserna varit extra betydelsefulla.

I vår trädgård bjuds också naturen in. Hyfsat välskött men också partier av vilda växter och förvisso även så kallade ogräs. Jag har svårt att förstå den trädgårdskultur där välklippta gräsmattor, asfalt och enformiga men dyra rabatter är normen. Gräsmattan frågar jag alltid vilken frisyr den vill ha och då blir det öar av gullvivor, prästkragar och blåklockor. Vitklövern blommar också i gräsmattan till glädje för humlor och bin. Hur den uppfattas av människor är en annan fråga, men jag tror att även de vi känner uppfattar en trivsel i det som inte är så perfekt.