Fåglar och morgonkaffe

Morgonkaffet kombineras med det bekvämaste sättet att skåda fågel. Utanför köksfönstret virvlar mesar, finkar och ett par hackspettar kring vår fågelmatning. Möjligen var det i det här köksfönstret som mitt fågelintresse väcktes.  1968 såg jag en nötväcka vid det som då var mina föräldrars fågelmatning. Det visades sig vara en av de första observationerna i våra trakter. Traktens mest namnkunnige fågelskådare ”Fågel-John” gratulerade till obsen. Han berättade då också att han ansåg att den vackraste av vinterfåglarna var blåmesen. Det fick mig också att se på annat sätt på fåglarna. Jag iakttog färgteckningar och kunde bara hålla med John om att blåmesen med sitt gula bröst och med den azurblå sammetshättan på huvudet kunde mäta sig med betydligt mer exotiska fåglar. Den julen fick jag Fåglarna i färg av Sigfrid Durango som julklapp.

Nötväcka

Blåmes

Tiden har gått och fågelintresset har bestått. Jag har nog slipat både iakttagelseförmåga och kunskap under åren. Fortfarande finns nyfikenheten och blicken för det vackra i fåglarna. Förundran har möjligen stärkts, då med ökad kunskap om de fantastiska anpassningar som fåglarna utanför fönstret har begåvats med. Fåglars otroliga minne är häpnadsväckande. Talltitan som just förser sig med solrosfrön kan gömma tusentals frön och med en hjärna stor som en ärta komma ihåg gömställen i ett halvt år!

Talltita

Kunskap och tillbakablickande inger både oro och hopp. Visst är det roligt att se nya arter kring fågelbordet. Samtidigt är de också en indikator på klimatförändringar. Steglitsen fanns inte här för bara 10 år sedan, nu är den relativt vanlig. Bofinkar och koltrastar övervintrar till viss del numera.  Mer glädjande är att vissa arter ökar av andra skäl. Gulsparven som nästan försvann helt av kvicksilverbetning av utsäde på 60-talet är nu vanlig igen. Gråspetten var också på utrotningens brant, 1973 hittades bara ett häckande par i Sverige, på några decennier har populationen återhämtats och är nu relativt vanlig i våra trakter.

koltrast

Gulsparv

Gråspett

 

Höst

När jag drar på mig kängorna är det fortfarande mörkt ute. Inga större äventyr väntar, bara min ”standardrunda”. Odlingslandskapet i Freluga är en bra start på söndagsmorgonen.  Jag kommer inte  långt innan ljuset sakta tonas upp  från en dunkel gråton. Först når solstrålarna  löven i trädtopparna som snart lyser i allt från citrongult till cinnoberrött.

Järnmyren är en av ”hållplatserna” vid min morgonrunda

Söndagsmornar har en speciell stillhet. Byborna sover fortfarande och inga bilar  är i rörelse. Ett rådjur vandrar sakta in i en skyddande åkerholme. Ser på min andedräkt som likt ett dimmoln glider bort att vindriktningen är åt motsatt håll. Alltså ingen vittring från mig som når rådjuret. Visserligen är rådjuren här så pass vana vid min doftbild att de oftast ignorerar mig. Räven hade däremot uppfattat min närvaro och avlägsnar sig när jag skymtar den i  det svaga morgonljuset.

Järnmyrens gråspett

När jag kommer tillbaka efter promenaden har jag en gäst, möjligen från Sibirien. En nötkråka kraxar från gårdsbjörken.

Nötkråka

När jag vänder blicken nedåt har frosten gjort sitt med årets rabatter och grönsaker

 

 

 

Trädgården

Sommaren har till stor del tillbringats i vår trädgård. Ett byggprojekt har tagit sin rundliga tid. Trädgården kombinerar som vanligt hårt arbete och behagfull vila och avkoppling. Ibland har arbetet stannat upp. Vår ”tomtsädesärla” söker föda runt om byggplatsen och pockar ibland på uppmärksamhet som jag villigt ger den. Sädesärlepojken kallade en av våra söner vår gårdsärla, på något sätt fanns det en identifikation där. Nu får jag ringa till den nu vuxne sonen och berätta när ”pojken” har kommit på våren.

Jag har också i intensiv närvaro uppmärksammat steglitsens förehavande i blomrabatten. Steglitsen går förstås inte att negligera, den färgstarka teckningen drar till sig uppmärksamhet. Det har varit ett välkommet avbrott i arbetet.

Göran Greider beskriver i boken ” I trädgården hörs andra ekon” trädgården som en plats  att bli förtöjd i. I år har vi varit mer än vanligt förtöjda. Då har de små nära naturupplevelserna varit extra betydelsefulla.

I vår trädgård bjuds också  naturen in. Hyfsat välskött men också partier av vilda växter och förvisso även så kallade ogräs. Jag har svårt att förstå den trädgårdskultur där välklippta gräsmattor, asfalt och enformiga men dyra rabatter är normen. Gräsmattan frågar jag alltid vilken frisyr den vill ha och då blir det öar av gullvivor, prästkragar och blåklockor. Vitklövern blommar också i gräsmattan till glädje för humlor och bin.  Hur den uppfattas av människor är en annan fråga, men jag tror att även de vi känner uppfattar en trivsel i det som inte är så perfekt.

Steglits

Efter regnet

så kommer solen

”Tomtsädesärlan”

Mindre hackspett i äppelträdet

 

Skördemånad

Så är det plötsligt september, skördemånaden enligt den gamla bondepraktikan.  Nu finns maten runt knuten! Det är dessutom inte bara mat som erbjuds 20 meter från köket. Det bjuds på dofter, färger, smaker och dessutom ett arbete som känns ursprungligt och meningsfullt.

trädgård

trädgård (2)

dsc_0209

löken torkas

dsc_0087

kålrabbi

medhjälpare i trädgården

Under våren svärmade kålmal i sällan skådad mängd över odlingarna. Kålen blev snabbt perforerad av de små larverna. Så dök räddarna upp, en lövsångare- och talgoxe-familj som under ett par veckor hade kalas på kålmalslarver. Kålen repade sig snabbt och nu är den skördeklar!

vitkål 1

 

 

 

Innedag i kylan

En elev sa till mig efter en dag i skogen med mängder av mygg -Jag tycker bättre om naturen när den är inomhus… Idag är jag böjd att hålla med, minus 22 grader och myggfritt men inbjuder inte till någon längre utevistelse.  Utanför köksfönstret pågår en kamp för överlevnad. Det gäller för de mängder av fåglar som trängs vid vår fågelmatning.  Själv sitter jag inne, läser bok, dricker kaffe och håller ett vakande öga på fågelbordet. Plötsligt virvlar 11 stjärtmesar kring talgbollarna, vita bollar med en lång stjärt som begärligt hackar i sig talg med de små näbbarna. En nötskrika kommer flygande och blir genast ensam herre på täppan. Distraktionen från boken är nu total, beundrar den azurblå färgen på vingarna. Tänker på hur äldre tiders konstnärer skulle bli ruinerade om de skulle måla en nötskrika med korrekt färgteckning. Azurblå färg fick man av mineralen Lapis Lazuli som pulveriserades och användes som färgpigment och kostade en förmögenhet.

Den vanliga större hackspetten är också en gäst vid matningen som är vackert tecknad. För att inte tala om blåmesen…nötskrika2

större hackspett_redigerad-1

stjärtmes

blåmes

 

Höstfrost

Jag omges av prasslande och fallande löv under inspektionsrundan i trädgården. Björklöven singlar ner som guldslantar. Ett äpple faller också ned med en duns.

Marken är täckt med ett glittrande  lager. En viss oro smyger sig på hur purjon och all kål i grönsakslandet har klarat -7 grader som det har varit som lägst under natten. Det är en kyla som tangerar vad de klarar. När solen har gjort sitt så visar det sig nog. Just nu är det bara betagande vackert.

frost i grönsakslandet 3a

 

höst savoykål

 

höstlöv

höst DSC_0092

Apropå att gräva…

Jag gräver mina dryga 500 kvadratmeter trädgårdsland för hand. Ja, gräva kanske var att ta i, det mesta luckras med grävgrep. Ingen jordfräs har fått tillträde de senaste 20 åren. Det har sina förklaringar, förutom att det är nyttigt med fysiskt arbete… Det insåg också August Strindberg som tycks ha varit en kunnig och entusiastisk trädgårdsodlare. Även han förde en kamp mot ogräs och kanske framförallt kvickrot som ”triljerade under jorden, sticker upp en blänkare här, där man minst väntar den, och när man jagat den från post till post, förkansar han sig inne i en jordgubbstuva”.

”Bästa medlet mot kvickrot är dock det, att man gräver sina land själv, likasom ock själv är bästa dräng vid all trädgårdsskötsel. En vår tog jag en dräng till att gräva min jord. Det var en flink man och han var färdig med alltsammans på en dag. Men när jag skulle så, märkte jag, att mannen endast vänt om grästorvorna. Därpå anställde jag en piga, som skulle göra det bättre. Men hon tillbragte åter en dag med att vända torvorna rätt. Sedan gräver jag alltid själv”

Som så mycket annan trädgårdskunskap står sig de gamla recepten. Lyckligtvis har vi inga drängar eller pigor längre. Maskinerna har tagit över grovarbetet i de flesta fall, men lika dålig som drängen är jordfräsen i arbetsbesparande syfte. Med jordfräsen är trädgårdslandet klart för sådd och plantering på en timme eller två. De flesta som använt jordfräsen för vårbruket tappar dock snart kontrollen över ogräsets framfart. Arbetsbesparingen äts upp mångdubbelt av ogräsrensning. Det är inte bara kvickroten som sönderdelas och återfinns överallt. Många av våra ogräs är ljusgroende och när de fått en ljusglimt i den omrörda jorden gror de i miljoner. Om vi nu ska kalla dem ogräs… Det är kanske en annan definitionsfråga.

En annan tidsinvestering är att rensa bort (nästan) allt ogräs före midsommar. Jag försöker alltid att hinna med att rensa medan ogräset fortfarande är knapps synbart och med endast bildat små hjärtblad. En trädgårdshacka av modellen ”Munkforshackan” är mitt bästa redskap. Jag går över mina odlingar med den två-tre gånger under våren försommaren.  Det tar inte lång stund. Sedan brukar jag kunna släppa taget om ogräsrensningen under högsommaren. Jag avslutar med ytterligare ett odlingsråd av Strindberg:  ” Grundregel: odla icke mer jord än du kan sköta själv! Non multa ses multum = litet men gott.”  Det är ett visdomens ord som även jag ibland borde ta mig en funderare på när odlandet tar alltför mycket tid…

rensning av ogräs

Gräva, gödsla, så och plantera

Gräva, så och gödsla är min verklighet på lediga stunder under våren. Enformigt arbete. Nu är potäterna och fröna i jorden. Det finns en glädje i arbetet som är svår att förklara. Glädjen finns också i den tillfredsställelse när allt är sått och planterat.  Kanske en uråldrig känsla.  En framgångsrik odling kunde vara skillnad på liv och död, men på vägen lurade många faror, om frosten tog de spirande plantorna kunde svälten under vintern vara ett faktum. De gamlas kunskap och erfarenheter var viktiga för att mesta möjliga grad så i rätt tid, gödsla och sköta sin grödor för bästa resultat.

Mitt grävande och planterande är mer bekymmersfritt. Grävandet ackompanjeras av filande flugsnapparsång. Sädesärlan är också en följeslagare. Jag befinner mig i ett sammanhang som har varit människans i tusentalsår och som känns riktig. Oron för misslyckad skörd kan jag ta med en klackspark med stövlarna på. Mat finns att köpa blir jag ibland upplyst om. Men nog är det betydligt roligare och bättre att skörda egenproducerat. Med en ganska gammal mans odlarerfarenheter ska det nog gå vägen med skörden i år också!

rosenböna

Sådd av blomsterböna

DSC03843

Sockerärterna är på gång

Flugsnappare

Flugsnapparen har hittat en larv bland ärterna

 

 

 

Kvitterbusken

Fick ett mms från en av sönerna med följande dikt avfotograferad:

Kvitterbusken

Gråsparven sörjer inte hästlorten.

Den spiller inte tid på framtidsforskning.

Den burrar upp sig, väsnas, parlerar

Dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.

I skruvisens vinter

håller den spiksoppan varm.

Jag tänker på en väldigt speciell kvitterbuske

på vägen mellan Södra BB och Norra kyrkogården.

Den kokar av sparvar.

Måste du stanna och knyta skosnöret,

gör det här!

Werner Aspenström

Kvitterbusken finns även på vår tomt, en schersmin fullproppad av pilfinkar och gråsparvar ratad av andra fåglar. Jag böjer mig ned och knyter mina kängor.

gråsparv-1

Gråsparv

pilfink-1

Pilfink