Stora Bollebergets Naturreservat

”Det är lika fint som det vore datagjort!” så beskrev en av mina elever utsikten från Stora Bolleberget. En beskrivning av det vackra god som någon. Det blev en tankevända att den gamla lärarens och tonåringens verklighet ibland skiljer sig. Bolleberget erbjuder en alldeles särskilt häftig verklighet, när det gäller natur. Dessutom med bara några kilometer från Bollnäs centrum.

Stora Bollebergets Naturreservat bildades 1996, men har en betydligt längre historia som ett utflyktsmål i Bollnäs. Då kanske främst Bolletjärn som både erbjudit rödingfiske och en fin miljö. Men reservatet är betydligt mer än så. Mina strövtåg i det 99 hektar stora reservatet har resulterat i ett antal bilder som förhoppningsvis beskriver något av de naturvärden som finns där.

Knotiga tallar i branten

Utsikt från Bollebergets västra sida mot Bollnäs finnskog
En gammal skylt ”Hit har havet nått” visar Höga kustlinjen som på Bolleberget ligger på ca 227 meter med en stengördel nedom.

För 9000 år sedan var alltså Bolleberget en ö i ett ishav. Jag gör ett försök att i tanken förflytta mig till den tiden, med havet sköljande över de nu mossbeklädda stenarna. Fanns det sälar här? Rastade fåglar på den här lilla kobben? Människorna fanns de längre inåt land mot Voxna och jagade renar? Frågorna hopar sig men ger också en aning om vår litenhet inför naturens krafter.

Pelarsalen på bergets västra sida
Sumpskog mot Blistermyran
Blistermyran
Bolletjärnen
Håvning i Bolletjärnen
Stora Bollebergets brant
Trollskogen nedanför branten

Pankfors

Fors var ett litet sågverkssamhälle i mitten av 1800-talet. Idag finns det lilla samhället på Bollnäs finnskog angett som Pankfors på topografiska kartan. På hälsingedialekt ligger det ute i ”åävla”, på rikssvenska kanske man säger mitt ute i ingenstans.

Vi tar det från början! Fors sågverk grundades av stockholmaren Gustav Fors i mitten av 1800-talet. Det fanns en stor efterfrågan på sågade trävaror i ett tillväxande Europa, då främst i England där städer växte upp i rekordfart. Skog fanns det gott om i Hälsingland och många vattendrag med små forsar. Vid Fors sågverk rann Jönsån förbi och också med en liten strömsträcka. Ett arbete med att dämma ån startade genom att gräva en dammvall. Stengrunder till ett ramsågverk samt stall, bostäder och även en herrgård gjordes. Husen timrades upp och 1861 bor 11 familjer i Fors, inklusive Inspektorn Jonas Wilhelm Ehrlin och hans hustru Sara.

Sågen fick en relativt kort historia. 1870 går sågverket i konkurs och läggs ned. Efter kusten hade ångsågarna gjort sitt inträde och de spottade mer eller mindre ut plankor. I de så kallade sågkvarnarna som i Fors sågverk var cirka 20 stockar om dagen maximal kapacitet. I folkmun fick platsen ett nytt namn ”Pankfors”.

Av herrgården återstår bara grunden. Timmerstommen flyttades till Åmot.

För över fyrtio år sedan kom jag under en skogsvandring till den här fantasieggande platsen. Intill ån så låg fortfarande delar av brädstabbarna och bakved kvar. Tillsammans med en vän som var journalist började vi forska om platsen. Vi hade turen att få tag i muntliga uppgifter av gamla personer som till och med hade bott där. Tilan Olsson hade flyttat med sin familj dit 1913 i ett av de då kvarvarande husen. Tilan berättade att under den perioden var det liv och rörelse i Pankfors. Det var flottare, kolare och annat skogsfolk som höll till där, åtminstone periodvis. Den då över 90-åriga f.d. kolaren och flottaren ”Jönsbo Jonas” hittade vi också. Jonas hade bott i Pankfors när han gjort en kolmila av de ribb och plankor som fanns kvar efter sågverksepoken. Han berättade också att i det stall som fanns där rymdes 28 hästar. 1899-1901 hade Jonas varit med och flottat timmer efter ån ända ned till Hagaström i Gävle. Han berättade att de kunde få arbeta flera dygn i sträck. För det tunga arbetet fick de 18 öre i timmen.

Resterna efter brädstabbarna från ett av mina första besök på 1980-talet.

Numer besöker jag Pankfors då och då. Varje gång ger Tilans och Jonas röster från det förgångna en extra dimension av de rester av sågverksamhället som fortfarande finns kvar. Tilan berättade också att hon låg borta under skolterminerna i ett litet rum på Rickebo skola, där min mormor var lärarinna. Då var också Tilan barnvakt åt min mamma. Snacka om historiens vingslag…

Mera husgrunder… från det hus Tilan bodde i.
Resterna efter sågen
En sågbyggnad från Höstbodarna med en enbladig ramsåg. Möjligen kunde Fors sågverksbyggnad vara snarlik.
Rödvingetrastens vemodiga sång stämde väl in på känslan jag fick i det gamla sågverkssamhället.
Rester av den gamla spånhögen finns kvar i myrkanten.
En liten fors finns det också…
Av dammen återstår inte mycket.
Märkligt nog finns också rester av de ängar som Tilan beskrev hur det slåttades vid. Flera kilometer från närmsta gård och Tilans hus revs för ca 90 år sedan…
Där blommade prästkragar som dekorerades av gröna blombockar

Mellan minne å glömska

Utställningen ”Mellan minne å glömska” av konstnären Helena Bratt visas nu på Bollnäs konsthall. Det visade sig vara en ömsint skildring av tidigare generationer som berörde mig oväntat starkt. Ledtrådar i utställningen ger en inblick i ett bondeliv. Konkreta fragment av kulturen hittar man också i utställningen som vakuumförpackade utslitna yllepersedlar. Ett återbruk som till stor del grundades i den knapphet av resurser som fanns då. Bondearvet, som de flesta av oss har någon generation bakåt, tonas sakta bort både hos mig och i ett helt samhälle. Kanske finns det delar av det arvet att hämta upp och som vi behöver införliva i oss även idag.

Blåkläder med sin berättelse om en tidigare vardag

Mina föräldrar var också präglade av sin uppväxt i en bondekultur, något som också fanns närvarande i deras tänkande. Idag har vi visserligen ett världsarv i våra hälsingegårdar, men är det bara byggnaderna som finns kvar av det arvet?

Hälsingland och byn Freluga är den plats där jag råkat leva under större delen av mitt liv. Under den tiden är det inte bara jag som ömsat skinn, även landskapet och kulturen har gjort det. Jag har fotograferat sedan tonåren och när jag letar bland mina gamla diabilder hittar jag många påminnelser av den förändring som skett.

Slåtterfika
Hässjning.
På vinterföre kördes hö från utmarkens lador till gården
Kalven Ferdinand under sitt äppelträd

Det småskaliga jordbruket har försvunnit från byn, nu finns bara en köttproducerande gård kvar. Från att vara en livsnödvändig del av människors liv är landskapet något som vi bor i, men inte är beroende av. Livets förnödenheter produceras idag oftast långt från oss konsumenter.

Kossor hos Ohlanders Knyssla, Rengsjö. En ladugård där kossorna gick på trasmattor på det välskurade golvet.
Åke och hästen Blixt

För en eller möjligen två generationer sedan producerades den mesta av vår mat på åker och äng. I skogen hämtades bär men också ved till matlagning och vinterns behov av värme.  Årstiderna styrde arbetet i en återkommande rundgång, sådd, skörd, fäboddrift sommartid, skörd och slakt, vedhuggning och vinterarbete med kolning i skogen. De gamlas erfarenhet och kunskap var garanten för överlevnad. Den kunskap de bar med sig var viktig för att få mat för dagen. Odlingserfarenheter var nödvändiga för att så i rätt tid. Handens kunskap gick också vidare. Hur bereddes linet och hur spanns det? Vilket trädslag skulle användas till redskapen. Kunskap som förmedlades från generation till generation. Åkrar och den omgivande naturen bjöd på råvaror som omvandlades av gårdsfolket. Till det krävdes kunskap och erfarenhet.

Fåren gav kläder och omvandlade magra marker till mat.

Överflöd kunde det finnas kortvarigt under skörd och slakt, men knapphet var nog det förhärskande tillståndet. Att ta tillvara allt som naturen erbjöd var en nödvändighet. Den traditionen fanns delvis kvar när jag växte upp och också som ett arv förmedlad av mina föräldrar. Hos mig yttrar det sig att varje höst fylls frysar med bär och grönsaker, källaren med potatis och rotfrukter, vedboden med ved och då får vinter komma.

Hjalmar vid sin stuga
Hjalmars stuga

Vid en promenad i byn för många år sedan hamnade jag i ”samspråk” med den gamla bybon Hjalmar. Han var extra pratsam, kanske beroende på en kvarter brännvin som nästan var urdrucken och som han lite generat placerat under sin bänk. Han målade upp ett odlingslandskap som redan då hade försvunnit. Eftersom jag var på väg till ”myrn” som är och var mitt favoritställe för fågelskådning, spårade samtalet in på hur det nyttjats tidigare. Anade också lite ironi över mitt onyttiga intresse. Järnmyren som ligger bara några stenkast från Hjalmars stuga hade tidigare en självklar plats i bondeåret. Åkrarna gödslades med dynga blandat med ”myra” hämtad från ”myrn”. ”Utmocken” skulle ske före första advent, då kördes gårdarnas gödsel ut i högar på åkrarna. Efter trettondagen var det dags för ”inmocken” då spettades och grävdes det på Järnmyren ned till tjälfri torvjord. Flera hundra dyngslädar fyllda med myra kördes runt till bygdens ladugårdar och lades underst i gödselhögarna för att suga upp urin och därmed fånga upp kväve och kalium. Ingen näring fick gå förlorad, därför fanns det också ”pisskasar” bakom knuten där manfolket pinkade.

Järnmyren som den ser ut idag med ett vattenfyllt gammalt myrtag
Dyngstacken var gårdens rikedom. Gödsel har också sitt ursprung i ordet god.

Det samhällssystem som byggts upp efter bondesamhället har på många sätt har förändrat våra liv till det bättre. Själv skrotar jag runt med en kamera och inser att jag inte saknar mycket materiellt. Vad gäller levnadsvillkor så finns inte mycket att klaga på. Däremot börjar vi se konsekvenserna av vårt konsumtionsinriktade samhälle. Det var på många sätt sämre förr, men knappheten av resurser tvingade fram ett cirkulärt tänkesätt. Där har vi mycket att lära. Trots kampen för mat för dagen så hade bondesamhället också en långsiktig plan för nästa generation.

Omsorgsfullt lagda stenmurar eller ”stenhagar” som vi kallar dem, vittnar om det slit som gjordes för över hundra år sedan. Åkrarna blev både stenfria och inhägnade.
Hälsingegårdar byggda för generationer

Hus och föremål skulle hålla i generationer. Det vittnar världsarvet hälsingegårdar om. Det fanns också ett utvecklat estetiskt sinne. Bruksföremål och möbler dekorerades för att vara vackra och är det fortfarande! Hållbarhet och kretslopp har blivit nya modeord som praktiserades då men inte fanns ord för. Utan att romantisera eller gå tillbaka finns det mycket att lära av det gamla bondesamhället. Det är som att ro en båt, för att ta kurs framåt måste man titta bakåt.

”Mellan minne å glömska” gav mig tillfälle till eftertanke. Måste också erkänna att lite nostalgi smög sig på! Jag fick dessutom minnas även det glömda när jag bläddrade bland gamla diabilder…

Hedens Lillbo

Ensam med en grönbenas oroliga varnande befinner jag mig på Lillboslåttan. Mitt ärende är egentligen de naturvärden som myren erbjuder. Men vid en tall med hässjestörar griper historiens vingslag tag i mig. Invid myren har fäboden Hedens Lillbo funnits åtminstone sedan1600-talet. Fäboden tillhörde då bönder i Hedens by utanför Bollnäs. Fäboden ingick i ett sinnrikt system där hemgårdens marker kunde användas för odling av säd och ängsslåtter för vinterfoder. På sommaren togs en stor del av gårdens djur till fäboden, ett par mil från bondbyn. Där hade kreaturen sitt sommarbete och det producerades smör och ost som kunde lagras.

Så småningom övergick platsen till ett permanent torpställe. Myrmarkerna blev då inte bara betesmark utan det magra starrgräset slåttades till vinterfoder. Myren har fortfarande höga naturvärden, men under fäbodtiden så var artrikedomen så mycket större. Floran gynnades av slåtterbruket. Nu finns inte Lillbos bebyggelse längre, av bostäderna vid Lillbo återstår bara grundstenarna.

Myren vid Lillbo”Lillboslåttan”
Grönbenan varnade oroligt

Min morbror Kjell Svensson berättade om en tragikomisk händelse vid en jakt för åtskilliga år sedan, när han passerade Lillbo. Det var inga synliga människor i stugan så Kjell knackade på och klev in. Där låg både Lillbo-Erik och Elsa sjuka. Maten var slut i den lilla stugan och någon hjälp fanns inte ”nästgårds”, i den glest befolkade finnskogen. Kjell gick ut för att hämta sin matsäck som fanns i ryggsäcken. Säcken som han lämnat utanför stugan var nu borta. Efter en stunds undran, upptäckte Kjell en get som tycktes leka blindbock och sprang omkring med ryggsäcken på huvudet. Det var inte bara Lillboparet som var hungriga, geten hade försökt lägga beslag på Kjells skaffning. Matsäcken var dock kvar och det utsvultna paret fick lite till livs och mer hjälp sedan.

En brunn vittnar om den gamla bebyggelsen
Den vidsträckta Lillbomyren gav foder till djuren
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är radjur-lillbo.jpg
Nu är det rådjuren som betar här
Tranan har sitt hemvist på myren

Författaren Olle Svensson ger en tidsbild av Hedens Lillbo 1915 i boken ”Förlorad verklighet”, när han som ung fick delta i ett huggarlag som bodde i en av fäbodstugorna.

”Det var ett äventyr att att få vara där – att få följa far dit- att ha en egen yxa, ett eget dagsverke som en vuxen. Och så det korta och sträva starrgräset på den ödsliga vallen. Bara själva ödsligheten. De bleka och låga blommorna i gräset. Små blåklockor, mynta, brunklöver, kattfot och Erigeron. Beckasinerna som bräkte över de försumpade slåttertegarna österut mot myren, där den hade sitt rede intill en nedsjunken granbandhage som låg som en kedja av gammalt silver i det tuviga gräset och genom några samlingar kråkklöver. Och så kvällarna i stugan när vi alla – de tio karlarna var samlade kring elden som fick brinna sent för myggens skull.

Hedens Lillbo låg ungefär en mil från närmaste byväg. Och den byvägen var närapå en mil till fram mot en en hjulspårsvinglig och oändligt krokig landsväg – två mil lång till kyrkbyn -socknens medelpunkt.”

”Det fanns gott om fiskebäckar och tjärnar där i bergen. De flesta var ute och fiskade om kvällarna. Inte bara för nöjes skull utan också för att få sovel till potatis och rågbrödet. Man metade laxöring i bäckarna och lade långrev och ståndkrok i tjärnarna.”

”Många av de unga kolvedshuggarna i den gammelgrå stugan på den ensliga och fattiga vallen hade proviant med sig för fjorton dagar åt gången. För att få stanna i skogen över en söndag, gå bort till något finnställe som de tidigare inte hade besökt och gärna ville se. Eller också för att hinna till någon långt bort liggande tjärn eller sjö för drömda storfångsten – fiskefärder att berätta om senare i livet. Det var ju inte bara för att hugga kolved medan man levde. Här bodde man ju mitt inne i äventyret. De stora och orörda och stigfattiga skogarnas sommaräventyr.”

För mig finns fortfarande äventyret kvar kring den övergivna vallen. Tjärnarna fiskar jag i och även likt skogshuggarna med hopp om drömda storfångster. Orörda är däremot inte skogarna, stigarna har blivit skogsbilvägar, som fraktat bort den gamla skogen. Slåttermarkerna har fortfarande stora naturvärden, om än på ett annat sätt än under fäbodtiden. För mig är platsens ödslighet närvarande och överensstämmer med Olles nu över 100 åriga skildring av vallen. Och enkelbeckasinen bräker fortfarande över de sumpiga markerna!

Enkelbeckasin

Sommarsnuvet

Under midsommarnatten dansar ”snuvan” skogsrået på berghällarna på det lilla berget Sommarsnuvet. Det har jag hört berättas från en säker källa, spelmannen och naturkännaren Halvard Larsson, uppvuxen på finnskogen under tidigt 1900-tal. Jag tog inga risker och väntade ett dygn efter midsommarnatten innan jag vandrade till ”snuvet” från fäboden ”Baarsänge” eller Bergsänget som det står på kartan.

Nattviol

Den ljusa sommarnatten har övergått i en sommarlen gryning. Regntunga dimmoln sveper förbi efter bergssidan. Det var länge sedan jag gjorde den här vandringen. Stigen till berget är nu övervuxen och ibland svår att följa. Undrar om det bara jag som går här med något års mellanrum. Doften av nattviol förnimms långt innan de uppenbarar sig efter stigen. Örnbräken har i ett område brett ut sig så att jag tappar stigen. Kommer att tänka på en gammal folksägen som också handlade om midsommarnatten. Om man då söker upp örnbräkenbestånd utrustad med en pilbåge för att skjuta pilar mot den uppstigande solen. Träffar man, ska en lysande blå blomma slå ut och i dessa ska finnas frön av renaste guld. Med dessa i fickan skulle man förstå fåglars språk och också kunna göra sig osynlig… Det vore något! Magin och det övernaturliga fanns på ett annat sätt i bondesamhällets vardag. Det visade också en respekt för den natur som då så påtagligt gav mat, bränsle och byggnadsmaterial. Skogsrået eller småfolket skulle man hålla sig väl med, annars kunde det gå illa.

Var är stigen?

Väl uppe på den lilla bergsknallen så bjuder den på en fantastisk utsikt. Klockan är fem på morgonen och skyar av dimma och fallande regn döljer bitvis Hälsinglands blånande berg.

Hälsinglands blånande berg
Utsikt mot Bergviken

”Baarsänge”
Snuvan träffade jag inte här, det var länge sedan…
En pärlemorfjäril vilar i branten

Något skogsrå behövdes inte den här morgonen för att uppleva naturens magi, men visst kände jag också historiens vingslag bland de knotiga tallarna.

”Cool uggla”

En klipphylla i Tjuvbergets brant är min utkiksplats när solen precis skänker sin första strålar och får Hertens våris att glimma.  i trädtopparna virvlar kungsfåglar och mesar på jakt efter föda. Deras lockläten är det enda som bryter morgontystnaden. De knotiga tallarna i bergsbranten är säkert 200-300 åriga. Kanske var de små plantor när det under tidigt 1700-tal huserade rövare i bergets grottor.

Tryggare att vistas här nu och Tjuvbergets naturreservat är välbesökt i dessa pandemitider. Så här tidigt är jag dock förmodligen ensam av min art här. Behovet av oförstörda miljöer tycks ha blivit extra påtagligt nu. Kanske upptäcker flera naturens och skogens läkande förmåga. Mitt välmående är på topp när en sparvuggla dimper ned och skapar oro i mesflocken. Lyckas träffa rätt ton i mitt försök till sparvugglevissling och den tar sig en närmare titt på gubben på hyllan.

Cool uggla

Sitter kvar när sparvugglan fortsätter sin jakt, mesarna återgår till sitt samlande. Solen värmer  och det gamla uttrycket att vara säll passar väldigt fint i den här stunden. Det blev också en fin bild på sparvugglan. Eftersom jag också emellanåt är en modern människa, så lade jag ut ugglan på Instagram. Snabbt kom en respons från en elev ”cool”. Ja, nog tusan är naturen ”cool”, hoppas att flera upptäcker det. Då kanske det blir enklare att skydda natur också!

Tofsmesen är också ”cool”
Trädkrypare
Bästa utkiken

Disig december

Dis och dimma suddar ut avlägsna konturer denna gråmulna decemberdag. På vår morgonpromenad möter vi ett par bybor. Osökt kommer vi in på samtalsämnet klimat. Den varmaste november i mannaminne och nu december som hakat upp sig med regn, dis och värme. Visst är det väder, men här är vår känsla samstämmig med vetenskapen. Klimatet förändras och det smyger sig på en katastrof som drabbar både oss människor och de andra arterna på vårt jordklot.

Dagens Nyheters tema för dagen är också klimatet med Greta Thunberg som chefredaktör. Hotet mot klimatet beskrivs också som en existentiell kris. Kris betyder också möjlighet har jag fått lära mig. På något märkligt sätt är det hoppingivande, mitt i allt elände med pandemi och skogsskövlingar och klimatkatastrofer. Håller vi möjligen på att ifrågasätta vår överdrivna konsumtion och söka andra värden. Pandemin har av allt att döma fått människor att söka sig till naturen. Visserligen avråder vår statsminister för besök i köpcentrum, men nog är det väl ändå så att många frivilligt söker sig till naturreservat och vandringsleder…

Mina tankar blir disiga som decemberdagen när jag försöker lösa klimatkrisen. Visst vill jag med varm hand lämna över problemet till våra politiker och forskare. Tyvärr är vi alla en del av problemet och det krävs en prövande tankevända hos en hel befolkning för att både sätta press på politiker och oss själva.

Den gamla fältbiologparollen ”Håll stövlarna leriga” stämmer väl på den fortsatta promenaden. Tankarna skingras av ett landskap som mitt i allt dis bjuder på mustiga höstfärger.

En mosskudde som inbjuder till en vilo- och tankepaus, men inte denna blöta dag.

Höst – årets gubbålder

Linné beskrev hösten som årets gubbålder. Då skulle man se om sitt hus, skörda och ta hand om det som sommaren givit.

Nu skulle tillägget vara att som gubbe också se över sina pensionsfonder. Det struntar jag i och går ut och njuter av denna fantastiska årstid , både årets och gubbens höst.

Gårdsrönnen i skymning
Gårdsrönnen
Järnmyren
Dimmig höstmorgon vid Bolleberget
Hälsinglands blånande berg
En disig höstmorgon som ger intrycket av en impressionistisk målning
Speglingar
Voxnan vid flottarleden
Färgskiftningarnas årstid, färgrikedomen övergår sakta till nedtonade jordfärger
Hornugglan
Gårdsrönnen förser också trastar med mat

Korpens grav

Korpens grav

Ibland dyker det upp de mest oväntade scenerierna på otillgängliga platser. Efter en vandring på ett par kilometer över ett flackt myrområde, så befinner jag mig vid kanten av en tjärn omgärdad av höga klippor.

Tjärnen har jag hört talas om i en av finnskogens alla berättelser. Under sent 1700-tal var den gamle soldaten Korp en av de första bofasta personerna vid byn Fredagsberget på Bollnäs finnskog. När soldaten slutade sina dagar skulle han köras med häst till den sista vilan. Det var vinter och den närmaste kyrkan vid Katrinebergs bruk var några mil bort. Vinterföret var svårt med djup snö och vid den här tjärnen vägrade hästen med en tunga släden att gå längre. De kom vare sig framåt eller tillbaka. Nöden hade ingen lag och följeslagarna på likfärden fick hugga upp ett hål på den isbelagda tjärnen och sänka soldat Korp till botten… Sant eller bara en av finnskogens alla sägner, men den lilla skogstjärnens namn är ”Korpens grav”.

Vad finns under ytan i den mytomspunna tjärnen?