Tidigt denna marsmorgon var jag till Stora Blyberget för att mata lavskrika. Jag hade en rejäl talgklump i ryggsäcken. Morgonen var kylig och jag gick som på ett salsgolv på den hårda skaren.  Trummande hackspettar stod för underhållningen. Någon lavskrika syntes inte till när jag satte upp talgen. Däremot hörde jag en svirrande och intensiv sång från hygget intill. Sången kändes igen men vilken fågel tillhörde den?  Efter en stund av sökande i en förvirrad hjärnas alla vrår så kom det självklara svaret: gärdsmyg! Vem skulle sjunga en vintermorgon som denna ute på ett hygge om inte den främste av vintersångare. En gång tidigare i vinter i 15 gradig kyla har jag skymtat en snabb brun liten varelse här. Då var jag osäker om det verkligen var en gärdsmyg. Det känns så osannolikt att denna energiska lilla varelse ska klara en vinter i denna karga miljö. Den väger som mest 14 gram. Det är inte ovanligt att den övervintrar i södra Sverige men här… Å andra sidan har jag haft en rödhake vid fågelbordet hela vintern.

De milda vintrarna kanske gör att några chanstagare väljer att stanna, eller helt enkelt blir kvar i något som till att börja med liknar höst. Det kan möjligen bli en fördel att hävda revir först av alla när våren kommer.  Förutsättningen är att överleva. Oddsen för det var kanske inte så stora när vintern kom vid juletid, med både mycket snö och rejäl kyla. Nu ser möjligheterna betydligt ljusare ut.  Ett mildare klimat gör denna Blybergets chanstagare till en vinnare.

Vi skidar nästan ljudlöst på skare täckt med två centimeter nysnö. En dagstur på Grannäsmyrarna/Stormyran är ett årligt återkommande sportlovsnöje för oss. Grannäsmyrarna är ett Natura 2000 område. Att det finns naturvärden att bevara blir uppenbart när vi skidar förbi grova torrakar behängda med lysande gröngul varglav. Vi njuter i fulla drag av vildmarkskänslan, men är samtidigt förvånade att vi är så ensamma skidåkare en dag på sportlovet som denna. Tre snöskotrar dundrar förbi under några sekunder, det är den enda mänskliga aktiviteten på myrarna. De uppskattar nog andra värden än de vi upplever. Den långsamhetens lov vi gestaltar på vår skidtur är måhända främmande för dem. Men de missar något väsentligt när de fräser förbi, det är vi övertygade om…

Varglav

Sotpanna och nykokt kaffe

Förmodligen en flerhundraårig tall inte högre än 2 meter

På hemväg från en fisketur stöter jag på två älgtjurar. De pulsar mödosamt fram i ett djupt snötäcke  med en skorpa av hård skare. Tänker på den tiden när jakten på älg bedrevs under dessa förhållanden. Skaren bar jägaren på skidor men för den tunga älgen brast skaren. Det var en plågsam jakt där skaren trasade sönder älgens ben. Jaktmetoden var effektiv men förbjöds i början av 1800-talet. Tjuvjakt på detta sätt bedrevs dock betydligt senare i våra trakter.