Gråmulen dag med lätt snöfall. En sådan morgon när vintertristessen griper tag i en och orsakar en allmän olust. Efter morgonkaffet kommer jag till insikten att jag faktiskt vill ut och behöver det…
Tar bilen och åker planlöst ut mot ”storskogen”. Snart passerar jag en nära nog igenfrusen å. I ögonvrån uppfattar en svart rund punkt som plötsligt försvinner ned i strömvirvlarna. Inser omedelbart att ett möte med strömstaren skulle lätta upp mitt dystra sinne. Parkerar bilen och uppsöker åkanten där jag skymtade strömstaren. Ingen ”forspräst” i sikte. Fötterna börjar sakta domna i kylan. När jag tänker ge upp, drar jag till minnes att strömstarar är nyfikna och kan lockas av kraftiga ljud. Visslar högljutt och plötsligt sitter strömstaren på en sten framför mig. Den dyker ned i vattnet, går i grunda partier med huvudet under vattnet, kommer upp med husmaskar och kvittrar muntert. När den kommer upp ur strömvirvlarna faller vattendroppar som pärlor från den väl infettade fjäderdräkten. Glömmer mina frusna fötter och uppgår helt i den underhållning som den lilla tättingen bjuder på. Vintermelankolin är botad.
Natur och Trädgård 