Första söndagen i augusti varje år slåttar Naturskyddsföreningen blomsterängen vid Blixts i Nordsjö Vallsta med traditionella metoder. I över 30 år har Naturskyddsföreningen hävdat ängen som slås med lie och slåtterbalk.  Ängshöet får sedan torka på hässjor. Skötseln med gamla metoder sker inte bara av nostalgiska skäl. Det är ett sätt att bevara den sällsynta ängsfloran. Flera av de växter som hittas på Blixts äng finns bara på ett fåtal andra ställen i landskapet.  Bland sällsyntheterna kan nämnas brudsporre och fältgentiana.

Vi fick känna på lite av det slit som det gamla bondesamhället bjöd på. Belöningen var doften av nyslaget ängshö, en skön arbetsgemenskap och inte minst fikat med svagdricka och getost.

Fältgentiana

I öster är himlen svagt rosafärgad av en ännu inte uppstigen sol. Själv är jag uppstigen men knappast rosig om kinderna. Sömnig men ändå glad att jag släpat mig upp halvfyra på morgonen. Jag lämnar byn med välklippta gräsmattor av kringvandrande robotgräsklippare.  Undrar i mitt sömniga tillstånd vad  det för norm som råder när ytan är så viktig? Även om jag inte äger en robotgräsklippare så är jag också en del av den normen.

Dit jag är på väg bekymrar jag mig inte om sådant, eller? Vårt vadande i materiella ting och allt annat strunt som omger oss påverkar oss sannolikt på ett djupare plan. Saknar vi  emotionella värden till något så tycker vi då att det är värt att bevara?  Blir klimathot och naturkatastrofer alltför abstrakt  när vi inte har en direkt relation till naturen.  Att vår naturalienation får konsekvenser är uppenbart när vårt välstånd räknas i materiell dynga som ödelägger vår planet.

En verklighetsflykt till en dimmig tjärn lättar sinnet. De dystra morgontankarna övergår sakta till inåtvänd glädje.

Solen på väg upp i Bodåker

Samma morgon vid Östra Saggen nära Rimsbo

Sågtjärn

Dimmig morgon vid tjärnen