Korpens grav

Korpens grav

Ibland dyker det upp de mest oväntade scenerierna på otillgängliga platser. Efter en vandring på ett par kilometer över ett flackt myrområde, så befinner jag mig vid kanten av en tjärn omgärdad av höga klippor.

Tjärnen har jag hört talas om i en av finnskogens alla berättelser. Under tidigt 1700-tal var den gamle soldaten Korp den första bofaste personen vid byn Fredagsberget på Bollnäs finnskog. När soldaten slutade sina dagar skulle han köras med häst till den sista vilan. Det var vinter och den närmaste kyrkan vid Katrinebergs bruk var några mil bort. Vinterföret var svårt med djup snö och vid den här tjärnen vägrade hästen med en tunga släden att gå längre. De kom vare sig framåt eller tillbaka. Nöden hade ingen lag och följeslagarna på likfärden fick hugga upp ett hål på den isbelagda tjärnen och sänka soldat Korp till botten… Sant eller bara en av finnskogens alla sägner, men den lilla skogstjärnens namn är ”Korpens grav”.

Vad finns under ytan i den mytomspunna tjärnen?

Stålbergstjärn

Idag var jag till Stålbergstjärn nära Rimsbo på Bollnäs finnskog.  En fantastisk naturmiljö som alla skulle behöva uppleva. Doft av myr och skog samt en tystnad som bara bryts av smålommens magiska rop och kacklande. Tyvärr bär jag också på en sorgsenhet blandad med ilska när jag försiktigt närmar mig tjärnen. En planerad vindkraftsexploatering lägger sordin på stämningen. Återigen så kan vi komma att förstöra en naturmiljö orsakad av vår överkonsumtion.

Smålommen och lärkfalken som har sin livsmiljö här har inget att säga till om. Jag ska försöka vara deras försvarsadvokat!

 

 

Smålommarna uppvaktar varandra trots att parningssäsongen är över.

 

En av smålommarna tar sig en koll på mannen som rör sig i myrkanten

Lärkfalken har gott om mat och jagar bland tjärnens trollsländor

 

Sågtjärnsskogens naturreservat

De första solstrålarna skickar pilar av skimmer i det vita dimluddet. Skvattram slår mot stövlarna och ger ifrån sig myrens förnämsta doft. Jag är på väg in i Sågtjärnsskogens naturreservat. Det har blivit åtskilliga besök i området de sista åren. Hösten 2019 bildades det 53 hektar stora naturreservatet.  Grannreservatet Blyberget är på 112 hektar, båda tillkom på ett första initiativ från oss i Naturskyddsföreningen Bollnäs. Länsstyrelsen Gävleborg tog bollen och förhandlade med markägarna och nu är båda reservatsbildningarna i hamn.

Sågtjärnsmorgon

Den gamla skogen i området har med tiden bjudit på en alltmer heltäckande berättelse. Brandljud i barken på de ålderstigna tallarna vittnar om en skogsbrand för kanske 100 år sedan. Hänglavar som visat på skogens kvalité. Mestågen som hörts i trädkronorna blir alltmer sällsynta i de omgivande kulturskogarna. Den sällsynta tretåiga hackspett har varit en följeslagare i området.  Mängder av barrfylld spillning och bullriga uppflog har  visat tjäderns närvaro.

Sågtjärnsskogen tjäder_3

Sågtjärnsskog1a

låga sågtjärnsberget

Mänsklig aktivitet har också funnits i området i en avlägsen tid. En igenvuxen stig som leder till en liten myrslåtter, där resterna av lada sakta multnar ned i myren. En gammal bybo berättade för mig för många år sedan om tjuvjakt på älg, där ladan fick tjäna som pass och övernattningsplats. En gammal mårdfälla visar också på annan jakt i området.

DSC01150

Mårdfälla sågtjärn1

Strax utanför reservatet finns också andra rester av mänsklig företagsamhet.  Namnet Sågtjärn har naturligtvis ett ursprung. På 1860-talet anlades ett litet sågverk drivet av ett vattenhjul som fick sin kraft av den uppströms belägna Puppodammtjärn. Dämningen av den öppnades i en intensiv försommartid. Vinterns arbete med timmerhuggning förädlades till plank. Det mödosamma arbetet med dämningar och byggnader på platsen var nog till största delen förgäves. Kustens ångsågar konkurrerade snart ut den sakta arbetande sågkvarnen.

Sågtjärnsskogen_3sågtjärn2aa

Sågtjärnens fuktiga skogsöga

Området bjuder på fina naturupplevelser och också en känsla av vildmark. Vill man ha en dagsutflykt i en fin skogsmiljö så kan området rekommenderas.  En bra plats att utgå från är Lilltjärn. Där passerar Finnskogsleden i utkanten av reservatet och det finns även bord och sittplatser för en fikarast. Sedan får man hitta sina egna vägar i reservatet och bitvis kan området vara svårframkomligt. Den enda lilla stig som leder in i området är den som leder fram till myrslåttern.  Strosande som terrängen tvingar fram, kanske till och med gynnar naturupplevelsen. Tar man fram blicken för de lilla hittar man bl.a. kolflarnlav på brandskadade högstubbar. I fuktigare mark växer spindelblomster.

Hur hittar man dit? Länsstyrelsen Gävleborg har en karta!

lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/sagtjarnsskogen.html

 

Sågtjärnsskogen sångsvan 11_3

Sångsvanar

CSC_5401

Smålom

Tretåig hackspett Blyberget

Tretåig hackspett

Djurens barnkammare

 

Ibland klampar man oavsiktligt in i djurens barnkammare. En eftermiddagspromenad efter älven bjöd på flera oväntade stopp. En rävvalp kom fram och spanande oskyggt några meter framför mig. Gubben var inte så intressant, så den letade sig tillbaka till ett gryt i bergskanten.

En kort bit därifrån hördes en spillkråkeunges  rop efter mat.

Älgkalven kom förbi under en fisketur tidigare under dagen. Mamman lockade på den säkert inte mer än ett par veckor gamla kalven. Fisket fick vänta en stund…

Tjäderspel

 

Mitt ärende i gammelskogen har varit årligt återkommande sedan 40 år tillbaka. Tjäderspel är en mycket speciell upplevelse som jag inte vill vara utan.  En stukad fot gjorde att sviten bröts under fjolåret och nu har det äntligen blivit tid för tjäder igen.

I det grå gryningsljuset har jag sökt mig fram till spelplatsen på en knappt skönjbar stig.  De bullrande vingslagen, raspande och knäppningar avslöjar spelet som pågår en bit bort och skymtar mellan trädstammarna.  På huk bakom en sten sitter jag och tar in den speciella stämningen som uppstår i en gammal spelskog. Rödhaken lägger ett bakgrundsljud med ljudslingor som växlar mellan toner tunna som nattis och knappt hörbara för ett gammalt öra, till klara höga flöjtningar och tonräckor.

Det urtida skådespelet med de stora fåglarna med drakhuvuden och vida plymer som stjärt, tonar sakta fram i gryningsljuset. En annan hönsfågel järpen uppenbarar sig bara några meter från mitt gömställe. Spelet avtar efter ett par timmar och jag reser mig på avdomnade ben.  Solen börjar sprida sitt första varma ljus in i hällmarksskogen och jag smyger mig tillbaka efter en fullt synlig stig.

 

Järpe

Fåglar och morgonkaffe

Morgonkaffet kombineras med det bekvämaste sättet att skåda fågel. Utanför köksfönstret virvlar mesar, finkar och ett par hackspettar kring vår fågelmatning. Möjligen var det i det här köksfönstret som mitt fågelintresse väcktes.  1968 såg jag en nötväcka vid det som då var mina föräldrars fågelmatning. Det visades sig vara en av de första observationerna i våra trakter. Traktens mest namnkunnige fågelskådare ”Fågel-John” gratulerade till obsen. Han berättade då också att han ansåg att den vackraste av vinterfåglarna var blåmesen. Det fick mig också att se på annat sätt på fåglarna. Jag iakttog färgteckningar och kunde bara hålla med John om att blåmesen med sitt gula bröst och med den azurblå sammetshättan på huvudet kunde mäta sig med betydligt mer exotiska fåglar. Den julen fick jag Fåglarna i färg av Sigfrid Durango som julklapp.

Nötväcka

Blåmes

Tiden har gått och fågelintresset har bestått. Jag har nog slipat både iakttagelseförmåga och kunskap under åren. Fortfarande finns nyfikenheten och blicken för det vackra i fåglarna. Förundran har möjligen stärkts, då med ökad kunskap om de fantastiska anpassningar som fåglarna utanför fönstret har begåvats med. Fåglars otroliga minne är häpnadsväckande. Talltitan som just förser sig med solrosfrön kan gömma tusentals frön och med en hjärna stor som en ärta komma ihåg gömställen i ett halvt år!

Talltita

Kunskap och tillbakablickande inger både oro och hopp. Visst är det roligt att se nya arter kring fågelbordet. Samtidigt är de också en indikator på klimatförändringar. Steglitsen fanns inte här för bara 10 år sedan, nu är den relativt vanlig. Bofinkar och koltrastar övervintrar till viss del numera.  Mer glädjande är att vissa arter ökar av andra skäl. Gulsparven som nästan försvann helt av kvicksilverbetning av utsäde på 60-talet är nu vanlig igen. Gråspetten var också på utrotningens brant, 1973 hittades bara ett häckande par i Sverige, på några decennier har populationen återhämtats och är nu relativt vanlig i våra trakter.

koltrast

Gulsparv

Gråspett

 

Fjälsbo

Än en gång har jag letat upp en övergiven by på Bollnäs Finnskog. Fjälsbo var från början Fjäle bys fäbodvall och finns dokumenterad från 1600-talet. Platsen blev under 1800-talet bebodd året om och när Annefors bruk expanderade så växte även byn. Bruket lades ned 1871. Därefter försörjde de boende i Fjälsbo som småbrukare, kolare och skogarbetare.

Platsen har en speciell betydelse för mig, främst för att jag kände den genomkloke spelmannen, botanikern och skogsarbetaren Halvard Larsson som under fattiga förhållanden föddes här 1911 i en barnaskara på åtta syskon, där Halvard var den yngste av dem. Han var både bred och djup i sitt naturkunnande, men botaniken var det främsta intresset. När han examinerade växter så smakade han gärna också på dem. Jag minns särskilt när han provade ett blad av vattenklöver, ”Tvi fasiken, den här smakade motvind” utbrast den spottande Halvard.

När jag går bland resterna av mänsklig aktivitet så infinner sig en apokalyptisk stämning. Stentrappan som leder in i ett buskage, den övervuxna rostiga slåttermaskinen som ändå antyder att platsen bebotts under maskinernas tidsålder. Jo, platsen övergavs 1960 och det räcker uppenbarligen för att naturen ska ta över. Vårt nuvarande levnadssätt låter sig inte läkas på tillnärmelsevis så kort tid. Det vi lämnar över är knappast en varsamt brukad fäbodvall.

Trappan till…?

Slåttermaskin

Separator

Nu är det ekorrarna som har fest här

Den mänskliga aktivitet som väntar här nu, är en avverkning.  Bolagens avverkningar är i vår tidsålder knappast kända för att vara varsamma. Det är också en av orsakerna att jag är här. Jag vill se att skogsbolaget har skött sig. Jodå, platsen är uppmärkt som kulturmiljö. Är trots det lite skeptisk, vare sig kulturhänsyn eller naturhänsyn är bolagens starka sida. All hänsyn kostar och vinster ska genereras till aktieägare som befinner sig långt från den förödelse som åstadkoms.

Sökte också upp Fjälsbomyren en knapp kilometer från Fjälsbo. Här skördades och förvarades det magra starrhöet som myren gav.  Myrslåtterladan är även den medfaren av tidens tand, men här behövs främst en renovering av taket. Då håller den  åtskilliga decennier ytterligare som en påminnelse om ett annat naturutnyttjande.

Med blicken nedåt

Januari med plusgrader och utan en gnutta snö. Trots allt så inbjuder den gröna vintern till promenader med kameran. Fåglarna har vårkänslor och det kvittras som aldrig tidigare i vinter. Jag väljer dock att rikta kameran nedåt idag. Resultatet blir några abstrakta fotografier.

Frusen näckros

Frostigt gräs

Nötskrika och lavskrika

Var till lavskrikeskogen med lite vinterpåfyllning av fett och en korvbit. Lavskrikan är till naturen oskygg och kommer på tysta vingslag så fort det vankas mat. De hämtar matbitarna och gömmer undan dem bland de lavrika granarna. Lavskrikan är på gränsen av sitt utbredningsområde i våra trakter (södra Hälsingland). Tyvärr är flera skogsområden med gammalskog där de trivs hotade av avverkning. Skogsstyrelsen godkände inte avverkningarna  motiverat av hotet mot lavskrikorna. Markägarna överklagade och fick rätt av mark- och miljödomstolen. Målet är nu uppe i Svea hovrätt efter en ny överklagan, nu av Birdlife, Gävleborgs ornitologiska förening samt Naturskyddsföreningen Bollnäs. Vem ska annars vara försvarsadvokat till Lavskrikorna?

Ett annat hot är konkurrens av  nötskrikan som är en generalist både vad gäller föda och val av miljö. Det blir extra tydligt här när nötskrikan plötsligt tar över scenen. Lavskrikan får nöja sig med att sitta i granarna och se när släktingen lägger beslag på den utlagda maten.