Fåglar och morgonkaffe

Morgonkaffet kombineras med det bekvämaste sättet att skåda fågel. Utanför köksfönstret virvlar mesar, finkar och ett par hackspettar kring vår fågelmatning. Möjligen var det i det här köksfönstret som mitt fågelintresse väcktes.  1968 såg jag en nötväcka vid det som då var mina föräldrars fågelmatning. Det visades sig vara en av de första observationerna i våra trakter. Traktens mest namnkunnige fågelskådare ”Fågel-John” gratulerade till obsen. Han berättade då också att han ansåg att den vackraste av vinterfåglarna var blåmesen. Det fick mig också att se på annat sätt på fåglarna. Jag iakttog färgteckningar och kunde bara hålla med John om att blåmesen med sitt gula bröst och med den azurblå sammetshättan på huvudet kunde mäta sig med betydligt mer exotiska fåglar. Den julen fick jag Fåglarna i färg av Sigfrid Durango som julklapp.

Nötväcka

Blåmes

Tiden har gått och fågelintresset har bestått. Jag har nog slipat både iakttagelseförmåga och kunskap under åren. Fortfarande finns nyfikenheten och blicken för det vackra i fåglarna. Förundran har möjligen stärkts, då med ökad kunskap om de fantastiska anpassningar som fåglarna utanför fönstret har begåvats med. Fåglars otroliga minne är häpnadsväckande. Talltitan som just förser sig med solrosfrön kan gömma tusentals frön och med en hjärna stor som en ärta komma ihåg gömställen i ett halvt år!

Talltita

Kunskap och tillbakablickande inger både oro och hopp. Visst är det roligt att se nya arter kring fågelbordet. Samtidigt är de också en indikator på klimatförändringar. Steglitsen fanns inte här för bara 10 år sedan, nu är den relativt vanlig. Bofinkar och koltrastar övervintrar till viss del numera.  Mer glädjande är att vissa arter ökar av andra skäl. Gulsparven som nästan försvann helt av kvicksilverbetning av utsäde på 60-talet är nu vanlig igen. Gråspetten var också på utrotningens brant, 1973 hittades bara ett häckande par i Sverige, på några decennier har populationen återhämtats och är nu relativt vanlig i våra trakter.

koltrast

Gulsparv

Gråspett

 

Fjälsbo

Än en gång har jag letat upp en övergiven by på Bollnäs Finnskog. Fjälsbo var från början Fjäle bys fäbodvall och finns dokumenterad från 1600-talet. Platsen blev under 1800-talet bebodd året om och när Annefors bruk expanderade så växte även byn. Bruket lades ned 1871. Därefter försörjde de boende i Fjälsbo som småbrukare, kolare och skogarbetare.

Platsen har en speciell betydelse för mig, främst för att jag kände den genomkloke spelmannen, botanikern och skogsarbetaren Halvard Larsson som under fattiga förhållanden föddes här 1911 i en barnaskara på åtta syskon, där Halvard var den yngste av dem. Han var både bred och djup i sitt naturkunnande, men botaniken var det främsta intresset. När han examinerade växter så smakade han gärna också på dem. Jag minns särskilt när han provade ett blad av vattenklöver, ”Tvi fasiken, den här smakade motvind” utbrast den spottande Halvard.

När jag går bland resterna av mänsklig aktivitet så infinner sig en apokalyptisk stämning. Stentrappan som leder in i ett buskage, den övervuxna rostiga slåttermaskinen som ändå antyder att platsen bebotts under maskinernas tidsålder. Jo, platsen övergavs 1960 och det räcker uppenbarligen för att naturen ska ta över. Vårt nuvarande levnadssätt låter sig inte läkas på tillnärmelsevis så kort tid. Det vi lämnar över är knappast en varsamt brukad fäbodvall.

Trappan till…?

Slåttermaskin

Separator

Nu är det ekorrarna som har fest här

Den mänskliga aktivitet som väntar här nu, är en avverkning.  Bolagens avverkningar är i vår tidsålder knappast kända för att vara varsamma. Det är också en av orsakerna att jag är här. Jag vill se att skogsbolaget har skött sig. Jodå, platsen är uppmärkt som kulturmiljö. Är trots det lite skeptisk, vare sig kulturhänsyn eller naturhänsyn är bolagens starka sida. All hänsyn kostar och vinster ska genereras till aktieägare som befinner sig långt från den förödelse som åstadkoms.

Sökte också upp Fjälsbomyren en knapp kilometer från Fjälsbo. Här skördades och förvarades det magra starrhöet som myren gav.  Myrslåtterladan är även den medfaren av tidens tand, men här behövs främst en renovering av taket. Då håller den  åtskilliga decennier ytterligare som en påminnelse om ett annat naturutnyttjande.

Med blicken nedåt

Januari med plusgrader och utan en gnutta snö. Trots allt så inbjuder den gröna vintern till promenader med kameran. Fåglarna har vårkänslor och det kvittras som aldrig tidigare i vinter. Jag väljer dock att rikta kameran nedåt idag. Resultatet blir några abstrakta fotografier.

Frusen näckros

Frostigt gräs

Nötskrika och lavskrika

Var till lavskrikeskogen med lite vinterpåfyllning av fett och en korvbit. Lavskrikan är till naturen oskygg och kommer på tysta vingslag så fort det vankas mat. De hämtar matbitarna och gömmer undan dem bland de lavrika granarna. Lavskrikan är på gränsen av sitt utbredningsområde i våra trakter (södra Hälsingland). Tyvärr är flera skogsområden med gammalskog där de trivs hotade av avverkning. Skogsstyrelsen godkände inte avverkningarna  motiverat av hotet mot lavskrikorna. Markägarna överklagade och fick rätt av mark- och miljödomstolen. Målet är nu uppe i Svea hovrätt efter en ny överklagan, nu av Birdlife, Gävleborgs ornitologiska förening samt Naturskyddsföreningen Bollnäs. Vem ska annars vara försvarsadvokat till Lavskrikorna?

Ett annat hot är konkurrens av  nötskrikan som är en generalist både vad gäller föda och val av miljö. Det blir extra tydligt här när nötskrikan plötsligt tar över scenen. Lavskrikan får nöja sig med att sitta i granarna och se när släktingen lägger beslag på den utlagda maten.

 

 

Höst

När jag drar på mig kängorna är det fortfarande mörkt ute. Inga större äventyr väntar, bara min ”standardrunda”. Odlingslandskapet i Freluga är en bra start på söndagsmorgonen.  Jag kommer inte  långt innan ljuset sakta tonas upp  från en dunkel gråton. Först når solstrålarna  löven i trädtopparna som snart lyser i allt från citrongult till cinnoberrött.

Järnmyren är en av ”hållplatserna” vid min morgonrunda

Söndagsmornar har en speciell stillhet. Byborna sover fortfarande och inga bilar  är i rörelse. Ett rådjur vandrar sakta in i en skyddande åkerholme. Ser på min andedräkt som likt ett dimmoln glider bort att vindriktningen är åt motsatt håll. Alltså ingen vittring från mig som når rådjuret. Visserligen är rådjuren här så pass vana vid min doftbild att de oftast ignorerar mig. Räven hade däremot uppfattat min närvaro och avlägsnar sig när jag skymtar den i  det svaga morgonljuset.

Järnmyrens gråspett

När jag kommer tillbaka efter promenaden har jag en gäst, möjligen från Sibirien. En nötkråka kraxar från gårdsbjörken.

Nötkråka

När jag vänder blicken nedåt har frosten gjort sitt med årets rabatter och grönsaker

 

 

 

En grå liten fågel

Intresset för fåglar ger mig ofta små vardagliga glädjeämnen. I och för sig obegripliga för många… I söndags stod jag  fast förankrad i leran vid en risig åkerkant. En gransångares ensidiga ”siltsaltande” drog till sig min uppmärksamhet. Det är inte så vanligt att höra fågelsång så här års, så jag hade rört mig klafsade i sörjan mot sångfågeln.

Gransångaren visade sig också bland buskarna. Snart upptäckte jag flera fåglar bland snåren. En liten gärdsmyg med sin upprättstående stjärt som dök upp och ned bland vegetationen. En annan mer oansenlig grå liten fågel skymtade också. Det var järnsparven, en tämligen anonym art trots sin vanlighet. Både järnsparv och gärdsmyg har en dragning till risiga miljöer.  Gunnar Brusewits beskrev järnsparvens förkärlek till rishögar ”Där känner han trygghet och där kan man skymta honom som en hukande liten rumpnisse”. Jämförelsen är kanske inte klockren, men ändå ganska talande.

En fågelskådare övar upp både lyhördhet och ”lysynskhet”. Att glädjas över de tillsynes obetydliga händelserna i naturen ger en förnöjsamhet som kontrasterar mot den tid när vi i många fall vill ha maximala stimuli för att reagera. Hur kan de små oansenliga grå fåglarna mäta sig mot en blodig deckare?

Inte helt osökt tänker jag på Nils Ferlins dikt ”En grå liten fågel”.

”Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist

det finns på andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.”

En både sorglig och tänkvärd dikt som ger en tankeställare. En påminnelse om livets korthet och vardagens väsentligheter.

Gransångare

Gärdsmyg

 

Järnsparv