Hedens Lillbo

Ensam med en grönbenas oroliga varnande befinner jag mig på Lillboslåttan. Mitt ärende är egentligen de naturvärden som myren erbjuder. Men vid en tall med hässjestörar griper historiens vingslag tag i mig. Invid myren har fäboden Hedens Lillbo funnits åtminstone sedan1600-talet. Fäboden tillhörde då bönder i Hedens by utanför Bollnäs. Fäboden ingick i ett sinnrikt system där hemgårdens marker kunde användas för odling av säd och ängsslåtter för vinterfoder. På sommaren togs en stor del av gårdens djur till fäboden, ett par mil från bondbyn. Där hade kreaturen sitt sommarbete och det producerades smör och ost som kunde lagras.

Så småningom övergick platsen till ett permanent torpställe. Myrmarkerna blev då inte bara betesmark utan det magra starrgräset slåttades till vinterfoder. Myren har fortfarande höga naturvärden, men under fäbodtiden så var artrikedomen så mycket större. Floran gynnades av slåtterbruket. Nu finns inte Lillbos bebyggelse längre, av bostäderna vid Lillbo återstår bara grundstenarna.

Myren vid Lillbo”Lillboslåttan”
Grönbenan varnade oroligt

Min morbror Kjell Svensson berättade om en tragikomisk händelse vid en jakt för åtskilliga år sedan, när han passerade Lillbo. Det var inga synliga människor i stugan så Kjell knackade på och klev in. Där låg både Lillbo-Erik och Elsa sjuka. Maten var slut i den lilla stugan och någon hjälp fanns inte ”nästgårds”, i den glest befolkade finnskogen. Kjell gick ut för att hämta sin matsäck som fanns i ryggsäcken. Säcken som han lämnat utanför stugan var nu borta. Efter en stunds undran, upptäckte Kjell en get som tycktes leka blindbock och sprang omkring med ryggsäcken på huvudet. Det var inte bara Lillboparet som var hungriga, geten hade försökt lägga beslag på Kjells skaffning. Matsäcken var dock kvar och det utsvultna paret fick lite till livs och mer hjälp sedan.

En brunn vittnar om den gamla bebyggelsen
Den vidsträckta Lillbomyren gav foder till djuren
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är radjur-lillbo.jpg
Nu är det rådjuren som betar här
Tranan har sitt hemvist på myren

Författaren Olle Svensson ger en tidsbild av Hedens Lillbo 1915 i boken ”Förlorad verklighet”, när han som ung fick delta i ett huggarlag som bodde i en av fäbodstugorna.

”Det var ett äventyr att att få vara där – att få följa far dit- att ha en egen yxa, ett eget dagsverke som en vuxen. Och så det korta och sträva starrgräset på den ödsliga vallen. Bara själva ödsligheten. De bleka och låga blommorna i gräset. Små blåklockor, mynta, brunklöver, kattfot och Erigeron. Beckasinerna som bräkte över de försumpade slåttertegarna österut mot myren, där den hade sitt rede intill en nedsjunken granbandhage som låg som en kedja av gammalt silver i det tuviga gräset och genom några samlingar kråkklöver. Och så kvällarna i stugan när vi alla – de tio karlarna var samlade kring elden som fick brinna sent för myggens skull.

Hedens Lillbo låg ungefär en mil från närmaste byväg. Och den byvägen var närapå en mil till fram mot en en hjulspårsvinglig och oändligt krokig landsväg – två mil lång till kyrkbyn -socknens medelpunkt.”

”Det fanns gott om fiskebäckar och tjärnar där i bergen. De flesta var ute och fiskade om kvällarna. Inte bara för nöjes skull utan också för att få sovel till potatis och rågbrödet. Man metade laxöring i bäckarna och lade långrev och ståndkrok i tjärnarna.”

”Många av de unga kolvedshuggarna i den gammelgrå stugan på den ensliga och fattiga vallen hade proviant med sig för fjorton dagar åt gången. För att få stanna i skogen över en söndag, gå bort till något finnställe som de tidigare inte hade besökt och gärna ville se. Eller också för att hinna till någon långt bort liggande tjärn eller sjö för drömda storfångsten – fiskefärder att berätta om senare i livet. Det var ju inte bara för att hugga kolved medan man levde. Här bodde man ju mitt inne i äventyret. De stora och orörda och stigfattiga skogarnas sommaräventyr.”

För mig finns fortfarande äventyret kvar kring den övergivna vallen. Tjärnarna fiskar jag i och även likt skogshuggarna med hopp om drömda storfångster. Orörda är däremot inte skogarna, stigarna har blivit skogsbilvägar, som fraktat bort den gamla skogen. Slåttermarkerna har fortfarande stora naturvärden, om än på ett annat sätt än under fäbodtiden. För mig är platsens ödslighet närvarande och överensstämmer med Olles nu över 100 åriga skildring av vallen. Och enkelbeckasinen bräker fortfarande över de sumpiga markerna!

Enkelbeckasin

Sommarsnuvet

Under midsommarnatten dansar ”snuvan” skogsrået på berghällarna på det lilla berget Sommarsnuvet. Det har jag hört berättas från en säker källa, spelmannen och naturkännaren Halvard Larsson, uppvuxen på finnskogen under tidigt 1900-tal. Jag tog inga risker och väntade ett dygn efter midsommarnatten innan jag vandrade till ”snuvet” från fäboden ”Baarsänge” eller Bergsänget som det står på kartan.

Nattviol

Den ljusa sommarnatten har övergått i en sommarlen gryning. Regntunga dimmoln sveper förbi efter bergssidan. Det var länge sedan jag gjorde den här vandringen. Stigen till berget är nu övervuxen och ibland svår att följa. Undrar om det bara jag som går här med något års mellanrum. Doften av nattviol förnimms långt innan de uppenbarar sig efter stigen. Örnbräken har i ett område brett ut sig så att jag tappar stigen. Kommer att tänka på en gammal folksägen som också handlade om midsommarnatten. Om man då söker upp örnbräkenbestånd utrustad med en pilbåge för att skjuta pilar mot den uppstigande solen. Träffar man, ska en lysande blå blomma slå ut och i dessa ska finnas frön av renaste guld. Med dessa i fickan skulle man förstå fåglars språk och också kunna göra sig osynlig… Det vore något! Magin och det övernaturliga fanns på ett annat sätt i bondesamhällets vardag. Det visade också en respekt för den natur som då så påtagligt gav mat, bränsle och byggnadsmaterial. Skogsrået eller småfolket skulle man hålla sig väl med, annars kunde det gå illa.

Var är stigen?

Väl uppe på den lilla bergsknallen så bjuder den på en fantastisk utsikt. Klockan är fem på morgonen och skyar av dimma och fallande regn döljer bitvis Hälsinglands blånande berg.

Hälsinglands blånande berg
Utsikt mot Bergviken

”Baarsänge”
Snuvan träffade jag inte här, det var länge sedan…
En pärlemorfjäril vilar i branten

Något skogsrå behövdes inte den här morgonen för att uppleva naturens magi, men visst kände jag också historiens vingslag bland de knotiga tallarna.

”Cool uggla”

En klipphylla i Tjuvbergets brant är min utkiksplats när solen precis skänker sin första strålar och får Hertens våris att glimma.  i trädtopparna virvlar kungsfåglar och mesar på jakt efter föda. Deras lockläten är det enda som bryter morgontystnaden. De knotiga tallarna i bergsbranten är säkert 200-300 åriga. Kanske var de små plantor när det under tidigt 1700-tal huserade rövare i bergets grottor.

Tryggare att vistas här nu och Tjuvbergets naturreservat är välbesökt i dessa pandemitider. Så här tidigt är jag dock förmodligen ensam av min art här. Behovet av oförstörda miljöer tycks ha blivit extra påtagligt nu. Kanske upptäcker flera naturens och skogens läkande förmåga. Mitt välmående är på topp när en sparvuggla dimper ned och skapar oro i mesflocken. Lyckas träffa rätt ton i mitt försök till sparvugglevissling och den tar sig en närmare titt på gubben på hyllan.

Cool uggla

Sitter kvar när sparvugglan fortsätter sin jakt, mesarna återgår till sitt samlande. Solen värmer  och det gamla uttrycket att vara säll passar väldigt fint i den här stunden. Det blev också en fin bild på sparvugglan. Eftersom jag också emellanåt är en modern människa, så lade jag ut ugglan på Instagram. Snabbt kom en respons från en elev ”cool”. Ja, nog tusan är naturen ”cool”, hoppas att flera upptäcker det. Då kanske det blir enklare att skydda natur också!

Tofsmesen är också ”cool”
Trädkrypare
Bästa utkiken

Disig december

Dis och dimma suddar ut avlägsna konturer denna gråmulna decemberdag. På vår morgonpromenad möter vi ett par bybor. Osökt kommer vi in på samtalsämnet klimat. Den varmaste november i mannaminne och nu december som hakat upp sig med regn, dis och värme. Visst är det väder, men här är vår känsla samstämmig med vetenskapen. Klimatet förändras och det smyger sig på en katastrof som drabbar både oss människor och de andra arterna på vårt jordklot.

Dagens Nyheters tema för dagen är också klimatet med Greta Thunberg som chefredaktör. Hotet mot klimatet beskrivs också som en existentiell kris. Kris betyder också möjlighet har jag fått lära mig. På något märkligt sätt är det hoppingivande, mitt i allt elände med pandemi och skogsskövlingar och klimatkatastrofer. Håller vi möjligen på att ifrågasätta vår överdrivna konsumtion och söka andra värden. Pandemin har av allt att döma fått människor att söka sig till naturen. Visserligen avråder vår statsminister för besök i köpcentrum, men nog är det väl ändå så att många frivilligt söker sig till naturreservat och vandringsleder…

Mina tankar blir disiga som decemberdagen när jag försöker lösa klimatkrisen. Visst vill jag med varm hand lämna över problemet till våra politiker och forskare. Tyvärr är vi alla en del av problemet och det krävs en prövande tankevända hos en hel befolkning för att både sätta press på politiker och oss själva.

Den gamla fältbiologparollen ”Håll stövlarna leriga” stämmer väl på den fortsatta promenaden. Tankarna skingras av ett landskap som mitt i allt dis bjuder på mustiga höstfärger.

En mosskudde som inbjuder till en vilo- och tankepaus, men inte denna blöta dag.

Höst – årets gubbålder

Linné beskrev hösten som årets gubbålder. Då skulle man se om sitt hus, skörda och ta hand om det som sommaren givit.

Nu skulle tillägget vara att som gubbe också se över sina pensionsfonder. Det struntar jag i och går ut och njuter av denna fantastiska årstid , både årets och gubbens höst.

Gårdsrönnen i skymning
Gårdsrönnen
Järnmyren
Dimmig höstmorgon vid Bolleberget
Hälsinglands blånande berg
En disig höstmorgon som ger intrycket av en impressionistisk målning
Speglingar
Voxnan vid flottarleden
Färgskiftningarnas årstid, färgrikedomen övergår sakta till nedtonade jordfärger
Hornugglan
Gårdsrönnen förser också trastar med mat

Korpens grav

Korpens grav

Ibland dyker det upp de mest oväntade scenerierna på otillgängliga platser. Efter en vandring på ett par kilometer över ett flackt myrområde, så befinner jag mig vid kanten av en tjärn omgärdad av höga klippor.

Tjärnen har jag hört talas om i en av finnskogens alla berättelser. Under sent 1700-tal var den gamle soldaten Korp en av de första bofasta personerna vid byn Fredagsberget på Bollnäs finnskog. När soldaten slutade sina dagar skulle han köras med häst till den sista vilan. Det var vinter och den närmaste kyrkan vid Katrinebergs bruk var några mil bort. Vinterföret var svårt med djup snö och vid den här tjärnen vägrade hästen med en tunga släden att gå längre. De kom vare sig framåt eller tillbaka. Nöden hade ingen lag och följeslagarna på likfärden fick hugga upp ett hål på den isbelagda tjärnen och sänka soldat Korp till botten… Sant eller bara en av finnskogens alla sägner, men den lilla skogstjärnens namn är ”Korpens grav”.

Vad finns under ytan i den mytomspunna tjärnen?

Stålbergstjärn

Idag var jag till Stålbergstjärn nära Rimsbo på Bollnäs finnskog.  En fantastisk naturmiljö som alla skulle behöva uppleva. Doft av myr och skog samt en tystnad som bara bryts av smålommens magiska rop och kacklande. Tyvärr bär jag också på en sorgsenhet blandad med ilska när jag försiktigt närmar mig tjärnen. En planerad vindkraftsexploatering lägger sordin på stämningen. Återigen så kan vi komma att förstöra en naturmiljö orsakad av vår överkonsumtion.

Smålommen och lärkfalken som har sin livsmiljö här har inget att säga till om. Jag ska försöka vara deras försvarsadvokat!

 

 

Smålommarna uppvaktar varandra trots att parningssäsongen är över.

 

En av smålommarna tar sig en koll på mannen som rör sig i myrkanten

Lärkfalken har gott om mat och jagar bland tjärnens trollsländor

 

Sågtjärnsskogens naturreservat

De första solstrålarna skickar pilar av skimmer i det vita dimluddet. Skvattram slår mot stövlarna och ger ifrån sig myrens förnämsta doft. Jag är på väg in i Sågtjärnsskogens naturreservat. Det har blivit åtskilliga besök i området de sista åren. Hösten 2019 bildades det 53 hektar stora naturreservatet.  Grannreservatet Blyberget är på 112 hektar, båda tillkom på ett första initiativ från oss i Naturskyddsföreningen Bollnäs. Länsstyrelsen Gävleborg tog bollen och förhandlade med markägarna och nu är båda reservatsbildningarna i hamn.

Sågtjärnsmorgon

Den gamla skogen i området har med tiden bjudit på en alltmer heltäckande berättelse. Brandljud i barken på de ålderstigna tallarna vittnar om en skogsbrand för kanske 100 år sedan. Hänglavar som visat på skogens kvalité. Mestågen som hörts i trädkronorna blir alltmer sällsynta i de omgivande kulturskogarna. Den sällsynta tretåiga hackspett har varit en följeslagare i området.  Mängder av barrfylld spillning och bullriga uppflog har  visat tjäderns närvaro.

Sågtjärnsskogen tjäder_3

Sågtjärnsskog1a

låga sågtjärnsberget

Mänsklig aktivitet har också funnits i området i en avlägsen tid. En igenvuxen stig som leder till en liten myrslåtter, där resterna av lada sakta multnar ned i myren. En gammal bybo berättade för mig för många år sedan om tjuvjakt på älg, där ladan fick tjäna som pass och övernattningsplats. En gammal mårdfälla visar också på annan jakt i området.

DSC01150

Mårdfälla sågtjärn1

Strax utanför reservatet finns också andra rester av mänsklig företagsamhet.  Namnet Sågtjärn har naturligtvis ett ursprung. På 1860-talet anlades ett litet sågverk drivet av ett vattenhjul som fick sin kraft av den uppströms belägna Puppodammtjärn. Dämningen av den öppnades i en intensiv försommartid. Vinterns arbete med timmerhuggning förädlades till plank. Det mödosamma arbetet med dämningar och byggnader på platsen var nog till största delen förgäves. Kustens ångsågar konkurrerade snart ut den sakta arbetande sågkvarnen.

Sågtjärnsskogen_3sågtjärn2aa

Sågtjärnens fuktiga skogsöga

Området bjuder på fina naturupplevelser och också en känsla av vildmark. Vill man ha en dagsutflykt i en fin skogsmiljö så kan området rekommenderas.  En bra plats att utgå från är Lilltjärn. Där passerar Finnskogsleden i utkanten av reservatet och det finns även bord och sittplatser för en fikarast. Sedan får man hitta sina egna vägar i reservatet och bitvis kan området vara svårframkomligt. Den enda lilla stig som leder in i området är den som leder fram till myrslåttern.  Strosande som terrängen tvingar fram, kanske till och med gynnar naturupplevelsen. Tar man fram blicken för de lilla hittar man bl.a. kolflarnlav på brandskadade högstubbar. I fuktigare mark växer spindelblomster.

Hur hittar man dit? Länsstyrelsen Gävleborg har en karta!

lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/sagtjarnsskogen.html

 

Sågtjärnsskogen sångsvan 11_3

Sångsvanar

CSC_5401

Smålom

Tretåig hackspett Blyberget

Tretåig hackspett

Djurens barnkammare

 

Ibland klampar man oavsiktligt in i djurens barnkammare. En eftermiddagspromenad efter älven bjöd på flera oväntade stopp. En rävvalp kom fram och spanande oskyggt några meter framför mig. Gubben var inte så intressant, så den letade sig tillbaka till ett gryt i bergskanten.

En kort bit därifrån hördes en spillkråkeunges  rop efter mat.

Älgkalven kom förbi under en fisketur tidigare under dagen. Mamman lockade på den säkert inte mer än ett par veckor gamla kalven. Fisket fick vänta en stund…