Fyrfläckad trollslända

Ett avlägset kacklande aviserar smålommen ankomst till tjärnen.  Snart utbyts det av ett intensivt vindbrus när lommen bromsar in och går in för landning på den lilla tjärnen.

smålom

Storsileshår

Tranbärsblom

Nog för att finnskogen bjuder på överraskningar, men det här tar väl ändå priset. Historiens vingslag finns närvarande på många av finnskogens platser, men när en äkta skogsfinne uppenbarar sig, vad ska man säga då? Perkele!?

Det har varit lite fiske på finnskogstjärnar sista tiden, med varierat resultat… Att det är naturupplevelsen som är det viktiga är väl kanske en ursäkt som låter ihålig när man blir närapå utan fisk. Likväl är det inramning av natur som gör att man söker sig till de mer vildmarksbetonade tjärnarna utan inplanterad fisk.  Lilltjärn bjöd på mängder av småabborre och några sångsvanar.

Det är en enorm skillnad på skog och skog. Skillnaden blir uppenbar när man kliver in i en naturskog, med träd i olika åldrar, döda liggande träd/lågor bemängda med tickor och mossa.  Det finns en artrikedom som är väsensskild från de monokulturer skogsbruket idag lämnar efter sig.  De liknar mera plantager än min definition av skog.

I morse besökte jag en riktig skog.  Ett nyblivet naturreservat lyckligtvis. Så den skogen kommer att finnas kvar både för människor och för alla de arter som har sin hemvist där. Artrikedomen visar sig när man sitter en stund och lyssnar och ser. Inom några minuter har jag både sett och hört de rödlistade arterna tretåig hackspett och lavskrika.  Lavskrikan är van att bli matad och kommer och tigger korv. Idag får den nöja sig med en bit smörgås. Den tretåiga flyger upp och ned på en död gran och lyfter bort små barkbitar i jakt på insektslarver. Den tillika rödlistade lunglaven växer på en asp intill. Kungsfåglarnas fina tunna ljudslingor hörs i granarna ovanför. En levande skog – skogen skog.

Tretåig hackspett

En bubblande källa i storskogen

Lavskrika

Varje vår vill jag uppleva en tjäderspelsmorgon. Det är något sällsamt och uråldrigt som måste upplevas.

För några dagar sedan var det dags. Redan när det första gryningsljuset börjar sila in mellan träden hördes rödhakens första trevande toner. Snart var den lilla sångvirtuosen i full gång och samtidigt hördes de första knäppningarna från en tjädertupp.  Rödhakens benämning ”tjäderklockan” stämmer väldigt väl. Det dröjde inte förrän ytterligare en tjädertupp anlände till spelplatsen. Fler än så blev det inte den här morgonen. För några år sedan var det mellan 5-10 tuppar som spelade här.

När de två tjädrarna ryker ihop så det dånar i skogen passar jag på att smyga närmare. Då kommer den tupp som uppenbarligen fått mest stryk flygande på låg höjd rakt emot mig. Med ett par decimeter missar den mitt huvud, men tycks inte märka att den så när kolliderat i en människoknopp.

När jag efter spelet hälsar på en bygdens ålderman, berättar han att en tjädertupp i huvudet inte var något jämfört med de bataljer som utspelades på spelplatsen för ett par generationer sedan.  Spelplatsen ligger mellan två byar. Bygdefolk smög på tjädertupparna från varsitt håll och när de upptäckte att de hade konkurrens från grannbyn användes bössorna för att mota bort konkurrenterna om tjädersteken. En av bygdens bönder fick en hagelskur i baken och ryggen när han försökte fly. På den tiden var tjäderspelen ett sätt att utöka den magra dieten på rågmjölsgröt och salt sill. Idag är det en upplevelse som är verklig och säregen och inte en Discovery produktion på tv-apparaten.

Tidigt denna marsmorgon var jag till Stora Blyberget för att mata lavskrika. Jag hade en rejäl talgklump i ryggsäcken. Morgonen var kylig och jag gick som på ett salsgolv på den hårda skaren.  Trummande hackspettar stod för underhållningen. Någon lavskrika syntes inte till när jag satte upp talgen. Däremot hörde jag en svirrande och intensiv sång från hygget intill. Sången kändes igen men vilken fågel tillhörde den?  Efter en stund av sökande i en förvirrad hjärnas alla vrår så kom det självklara svaret: gärdsmyg! Vem skulle sjunga en vintermorgon som denna ute på ett hygge om inte den främste av vintersångare. En gång tidigare i vinter i 15 gradig kyla har jag skymtat en snabb brun liten varelse här. Då var jag osäker om det verkligen var en gärdsmyg. Det känns så osannolikt att denna energiska lilla varelse ska klara en vinter i denna karga miljö. Den väger som mest 14 gram. Det är inte ovanligt att den övervintrar i södra Sverige men här… Å andra sidan har jag haft en rödhake vid fågelbordet hela vintern.

De milda vintrarna kanske gör att några chanstagare väljer att stanna, eller helt enkelt blir kvar i något som till att börja med liknar höst. Det kan möjligen bli en fördel att hävda revir först av alla när våren kommer.  Förutsättningen är att överleva. Oddsen för det var kanske inte så stora när vintern kom vid juletid, med både mycket snö och rejäl kyla. Nu ser möjligheterna betydligt ljusare ut.  Ett mildare klimat gör denna Blybergets chanstagare till en vinnare.

Vi skidar nästan ljudlöst på skare täckt med två centimeter nysnö. En dagstur på Grannäsmyrarna/Stormyran är ett årligt återkommande sportlovsnöje för oss. Grannäsmyrarna är ett Natura 2000 område. Att det finns naturvärden att bevara blir uppenbart när vi skidar förbi grova torrakar behängda med lysande gröngul varglav. Vi njuter i fulla drag av vildmarkskänslan, men är samtidigt förvånade att vi är så ensamma skidåkare en dag på sportlovet som denna. Tre snöskotrar dundrar förbi under några sekunder, det är den enda mänskliga aktiviteten på myrarna. De uppskattar nog andra värden än de vi upplever. Den långsamhetens lov vi gestaltar på vår skidtur är måhända främmande för dem. Men de missar något väsentligt när de fräser förbi, det är vi övertygade om…

Varglav

Sotpanna och nykokt kaffe

Förmodligen en flerhundraårig tall inte högre än 2 meter

På hemväg från en fisketur stöter jag på två älgtjurar. De pulsar mödosamt fram i ett djupt snötäcke  med en skorpa av hård skare. Tänker på den tiden när jakten på älg bedrevs under dessa förhållanden. Skaren bar jägaren på skidor men för den tunga älgen brast skaren. Det var en plågsam jakt där skaren trasade sönder älgens ben. Jaktmetoden var effektiv men förbjöds i början av 1800-talet. Tjuvjakt på detta sätt bedrevs dock betydligt senare i våra trakter.

Iförd snöskor pulsar jag flåsande i ett halvmeterdjupt snötäcke. Målet är en rödingstjärn. Det är bitande kallt och träden knäpper. Framme vid tjärnen föser jag undan snötäcket och borrar hål. Snötyngden pressar upp vatten ur hålet och snön förvandlas snart till en gulaktig sörja närmast hålen. Andhämtningen efter pulsandet och borrandet lugnar sakta ned sig. Lyckokänslan smyger sig sakta på samtidigt som den första rödingen kommer upp ur hålet. Vara säll är ett gammalt uttryck för lycka som passar bra i denna stund.

Rödingstjärnen erbjuder vila från det digitala och urbana pladdret som omger oss i vardagen. Förvisso käbblar en flock korsnäbbar i en gran och knastret från när de klyver kottefjällen hörs tydligt, trots att de säkert är 100 meter bort. Snötrycket på isen åstadkommer också då och då ett dämpat muller.

Naturvårdsverket vill skydda tysta platser.  Rolf Edberg beskrev skogens ljud som ” den levande tystnadens ljud”.  Den stilla lågmälda skogen och rödingstjärnen ger mig tid för eftertanke och vila.