Iförd snöskor pulsar jag flåsande i ett halvmeterdjupt snötäcke. Målet är en rödingstjärn. Det är bitande kallt och träden knäpper. Framme vid tjärnen föser jag undan snötäcket och borrar hål. Snötyngden pressar upp vatten ur hålet och snön förvandlas snart till en gulaktig sörja närmast hålen. Andhämtningen efter pulsandet och borrandet lugnar sakta ned sig. Lyckokänslan smyger sig sakta på samtidigt som den första rödingen kommer upp ur hålet. Vara säll är ett gammalt uttryck för lycka som passar bra i denna stund.

Rödingstjärnen erbjuder vila från det digitala och urbana pladdret som omger oss i vardagen. Förvisso käbblar en flock korsnäbbar i en gran och knastret från när de klyver kottefjällen hörs tydligt, trots att de säkert är 100 meter bort. Snötrycket på isen åstadkommer också då och då ett dämpat muller.

Naturvårdsverket vill skydda tysta platser.  Rolf Edberg beskrev skogens ljud som ” den levande tystnadens ljud”.  Den stilla lågmälda skogen och rödingstjärnen ger mig tid för eftertanke och vila.