Varje vår vill jag uppleva en tjäderspelsmorgon. Det är något sällsamt och uråldrigt som måste upplevas.

För några dagar sedan var det dags. Redan när det första gryningsljuset börjar sila in mellan träden hördes rödhakens första trevande toner. Snart var den lilla sångvirtuosen i full gång och samtidigt hördes de första knäppningarna från en tjädertupp.  Rödhakens benämning ”tjäderklockan” stämmer väldigt väl. Det dröjde inte förrän ytterligare en tjädertupp anlände till spelplatsen. Fler än så blev det inte den här morgonen. För några år sedan var det mellan 5-10 tuppar som spelade här.

När de två tjädrarna ryker ihop så det dånar i skogen passar jag på att smyga närmare. Då kommer den tupp som uppenbarligen fått mest stryk flygande på låg höjd rakt emot mig. Med ett par decimeter missar den mitt huvud, men tycks inte märka att den så när kolliderat i en människoknopp.

När jag efter spelet hälsar på en bygdens ålderman, berättar han att en tjädertupp i huvudet inte var något jämfört med de bataljer som utspelades på spelplatsen för ett par generationer sedan.  Spelplatsen ligger mellan två byar. Bygdefolk smög på tjädertupparna från varsitt håll och när de upptäckte att de hade konkurrens från grannbyn användes bössorna för att mota bort konkurrenterna om tjädersteken. En av bygdens bönder fick en hagelskur i baken och ryggen när han försökte fly. På den tiden var tjäderspelen ett sätt att utöka den magra dieten på rågmjölsgröt och salt sill. Idag är det en upplevelse som är verklig och säregen och inte en Discovery produktion på tv-apparaten.