Nog för att finnskogen bjuder på överraskningar, men det här tar väl ändå priset. Historiens vingslag finns närvarande på många av finnskogens platser, men när en äkta skogsfinne uppenbarar sig, vad ska man säga då? Perkele!?
Författare: torbjornalsing
Sångsvanar på finnskogstjärnen
Det har varit lite fiske på finnskogstjärnar sista tiden, med varierat resultat… Att det är naturupplevelsen som är det viktiga är väl kanske en ursäkt som låter ihålig när man blir närapå utan fisk. Likväl är det inramning av natur som gör att man söker sig till de mer vildmarksbetonade tjärnarna utan inplanterad fisk. Lilltjärn bjöd på mängder av småabborre och några sångsvanar.
Apropå att gräva…
Jag gräver mina dryga 500 kvadratmeter trädgårdsland för hand. Ja, gräva kanske var att ta i, det mesta luckras med grävgrep. Ingen jordfräs har fått tillträde de senaste 20 åren. Det har sina förklaringar, förutom att det är nyttigt med fysiskt arbete… Det insåg också August Strindberg som tycks ha varit en kunnig och entusiastisk trädgårdsodlare. Även han förde en kamp mot ogräs och kanske framförallt kvickrot som ”triljerade under jorden, sticker upp en blänkare här, där man minst väntar den, och när man jagat den från post till post, förkansar han sig inne i en jordgubbstuva”.
”Bästa medlet mot kvickrot är dock det, att man gräver sina land själv, likasom ock själv är bästa dräng vid all trädgårdsskötsel. En vår tog jag en dräng till att gräva min jord. Det var en flink man och han var färdig med alltsammans på en dag. Men när jag skulle så, märkte jag, att mannen endast vänt om grästorvorna. Därpå anställde jag en piga, som skulle göra det bättre. Men hon tillbragte åter en dag med att vända torvorna rätt. Sedan gräver jag alltid själv”
Som så mycket annan trädgårdskunskap står sig de gamla recepten. Lyckligtvis har vi inga drängar eller pigor längre. Maskinerna har tagit över grovarbetet i de flesta fall, men lika dålig som drängen är jordfräsen i arbetsbesparande syfte. Med jordfräsen är trädgårdslandet klart för sådd och plantering på en timme eller två. De flesta som använt jordfräsen för vårbruket tappar dock snart kontrollen över ogräsets framfart. Arbetsbesparingen äts upp mångdubbelt av ogräsrensning. Det är inte bara kvickroten som sönderdelas och återfinns överallt. Många av våra ogräs är ljusgroende och när de fått en ljusglimt i den omrörda jorden gror de i miljoner. Om vi nu ska kalla dem ogräs… Det är kanske en annan definitionsfråga.
En annan tidsinvestering är att rensa bort (nästan) allt ogräs före midsommar. Jag försöker alltid att hinna med att rensa medan ogräset fortfarande är knapps synbart och med endast bildat små hjärtblad. En trädgårdshacka av modellen ”Munkforshackan” är mitt bästa redskap. Jag går över mina odlingar med den två-tre gånger under våren försommaren. Det tar inte lång stund. Sedan brukar jag kunna släppa taget om ogräsrensningen under högsommaren. Jag avslutar med ytterligare ett odlingsråd av Strindberg: ” Grundregel: odla icke mer jord än du kan sköta själv! Non multa ses multum = litet men gott.” Det är ett visdomens ord som även jag ibland borde ta mig en funderare på när odlandet tar alltför mycket tid…
Gräva, gödsla, så och plantera
Gräva, så och gödsla är min verklighet på lediga stunder under våren. Enformigt arbete. Nu är potäterna och fröna i jorden. Det finns en glädje i arbetet som är svår att förklara. Glädjen finns också i den tillfredsställelse när allt är sått och planterat. Kanske en uråldrig känsla. En framgångsrik odling kunde vara skillnad på liv och död, men på vägen lurade många faror, om frosten tog de spirande plantorna kunde svälten under vintern vara ett faktum. De gamlas kunskap och erfarenheter var viktiga för att mesta möjliga grad så i rätt tid, gödsla och sköta sin grödor för bästa resultat.
Mitt grävande och planterande är mer bekymmersfritt. Grävandet ackompanjeras av filande flugsnapparsång. Sädesärlan är också en följeslagare. Jag befinner mig i ett sammanhang som har varit människans i tusentalsår och som känns riktig. Oron för misslyckad skörd kan jag ta med en klackspark med stövlarna på. Mat finns att köpa blir jag ibland upplyst om. Men nog är det betydligt roligare och bättre att skörda egenproducerat. Med en ganska gammal mans odlarerfarenheter ska det nog gå vägen med skörden i år också!
Sådd av blomsterböna
Sockerärterna är på gång
Flugsnapparen har hittat en larv bland ärterna
Källan
Abstrakt foto kan det bli när en regnskur plötsligt skapar mönster och ljus i en skogskälla.
Skogen skog
Det är en enorm skillnad på skog och skog. Skillnaden blir uppenbar när man kliver in i en naturskog, med träd i olika åldrar, döda liggande träd/lågor bemängda med tickor och mossa. Det finns en artrikedom som är väsensskild från de monokulturer skogsbruket idag lämnar efter sig. De liknar mera plantager än min definition av skog.
I morse besökte jag en riktig skog. Ett nyblivet naturreservat lyckligtvis. Så den skogen kommer att finnas kvar både för människor och för alla de arter som har sin hemvist där. Artrikedomen visar sig när man sitter en stund och lyssnar och ser. Inom några minuter har jag både sett och hört de rödlistade arterna tretåig hackspett och lavskrika. Lavskrikan är van att bli matad och kommer och tigger korv. Idag får den nöja sig med en bit smörgås. Den tretåiga flyger upp och ned på en död gran och lyfter bort små barkbitar i jakt på insektslarver. Den tillika rödlistade lunglaven växer på en asp intill. Kungsfåglarnas fina tunna ljudslingor hörs i granarna ovanför. En levande skog – skogen skog.
Tretåig hackspett
En bubblande källa i storskogen
Lavskrika
Kvitterbusken
Fick ett mms från en av sönerna med följande dikt avfotograferad:
Kvitterbusken
Gråsparven sörjer inte hästlorten.
Den spiller inte tid på framtidsforskning.
Den burrar upp sig, väsnas, parlerar
Dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.
I skruvisens vinter
håller den spiksoppan varm.
Jag tänker på en väldigt speciell kvitterbuske
på vägen mellan Södra BB och Norra kyrkogården.
Den kokar av sparvar.
Måste du stanna och knyta skosnöret,
gör det här!
Werner Aspenström
Kvitterbusken finns även på vår tomt, en schersmin fullproppad av pilfinkar och gråsparvar ratad av andra fåglar. Jag böjer mig ned och knyter mina kängor.
Gråsparv
Pilfink
I växthuset blommar persikoträdet
I växthuset blommar persikoträdet. En ensam humledrottning har förirrat sig in i växthuset och låter sig väl smaka av vårens första nektar. Kanske slipper jag ta fram ekorrhårspenseln för att pollinera i år.
Att odla persika på våra breddgrader tyder väl på en viss naivitet. Odlardrömmar tenederar att vara naiva och romantiska. Våren är drömmarnas tid. Resultatet av odlarmödorna visar sig framåt hösten, inte alltid så storslaget som planen var. I ett rationellt tänkande så är all tid som investerats inte lönsam.
Tankarna som har frodats när man hackar mellan raderna är kanske inte i klass med ogräsets tillväxt. Men det är något som spirar inom odlaren också. Kanske är det är den stillsamma lunken i trädgårdsysslorna som är mödan värd. Stillsam lunk är en bristvara idag. Blir det sedan lite brysselkål, några potäter och morötter, kanske en och annan persika odlade på ett schysst sätt så är det bara bonus.
En rosablommande trädgårdsdröm
De första sallatsplantorna
Tjäderspelsmorgon
Varje vår vill jag uppleva en tjäderspelsmorgon. Det är något sällsamt och uråldrigt som måste upplevas.
För några dagar sedan var det dags. Redan när det första gryningsljuset börjar sila in mellan träden hördes rödhakens första trevande toner. Snart var den lilla sångvirtuosen i full gång och samtidigt hördes de första knäppningarna från en tjädertupp. Rödhakens benämning ”tjäderklockan” stämmer väldigt väl. Det dröjde inte förrän ytterligare en tjädertupp anlände till spelplatsen. Fler än så blev det inte den här morgonen. För några år sedan var det mellan 5-10 tuppar som spelade här.
När de två tjädrarna ryker ihop så det dånar i skogen passar jag på att smyga närmare. Då kommer den tupp som uppenbarligen fått mest stryk flygande på låg höjd rakt emot mig. Med ett par decimeter missar den mitt huvud, men tycks inte märka att den så när kolliderat i en människoknopp.
När jag efter spelet hälsar på en bygdens ålderman, berättar han att en tjädertupp i huvudet inte var något jämfört med de bataljer som utspelades på spelplatsen för ett par generationer sedan. Spelplatsen ligger mellan två byar. Bygdefolk smög på tjädertupparna från varsitt håll och när de upptäckte att de hade konkurrens från grannbyn användes bössorna för att mota bort konkurrenterna om tjädersteken. En av bygdens bönder fick en hagelskur i baken och ryggen när han försökte fly. På den tiden var tjäderspelen ett sätt att utöka den magra dieten på rågmjölsgröt och salt sill. Idag är det en upplevelse som är verklig och säregen och inte en Discovery produktion på tv-apparaten.
Tjuvbergets naturreservat
Tjuvberget är mytomspunnet berg. Historier som går tillbaka till början av 1700 talet beskriver hur ett rövarband satte skräck i bygden. De hade sitt näste i grottorna på bergets nordost sida. Vandrare efter den gamla färdvägen över berget gick inte säkra. Flera överfölls av rövarna som legat i bakhåll när de rastade vid en vilsten som fortfarande finns invid vägen.Några rövare syntes inte till under mitt strosande runt i reservatet. Inga andra människor heller för den delen.
Naturskog med vildmarkskänsla är en bristvara idag, med ett hårdfört skogsbruk. Skogen här på Tjuvberget härbärgerar mängder av rödlistade arter. Här kan man finna rosenticka, rynkskinn, stjärntagging, gulporing, barrgråtagging och skinnporingen som bara är funnen på ett fåtal ställen i Sverige. Exklusiviteter med märkliga namn som knappast återfinns i kulturskogarna runt omkring berget.
Tar fram termosen vid kanten av bergets stup. Njuter av utsikten och funderar varför jag aldrig träffar andra människor i den här fantastiska miljön. Det är platser som alla borde må bra av att vistas i, men tydligen är det annat som lockar och upptar tiden. Funderingarna avbryt av att en tjädertupp landar i tallen intill. Det finns en spelplats i närheten och nu har nog spelet klingat av. Klockan är nio och de har säkert spelat sedan gryningen. Tjädern är gammelskogens fågel och har stora krav på miljön. Tyvärr så avverkas både födoskogar och spelplatser på löpande band. Lyckligtvis finns det naturreservat som de kan överleva i. Trots att jag sitter stilla som en stubbe anar tjädern att något är fel, den lämnar tallen med dundrade vingslag.
Tjädertupp
Hålträd i bergbranten
Natur och Trädgård 
