Redan som ung fältbiolog höll jag koll på vårtecken och antecknade fåglars ankomst och de första vårblommorna. Vi kallade det förstås fenologi för att det lät mer vetenskapligt och seriöst. Fortfarande eller kanske ännu mer nu, så är våren upptäckarlustens tid.  Tyvärr tycks tiden inte riktigt räcka till för att hinna uppleva allt. För mig är det mest efterlängtade vårtecknet storspovens drill. Den lät sig höras den 8 april i år,  fyra dagar tidigare än i fjol.  Tranorna har varit här snart tre veckor. Koltrasten tycks komma allt tidigare varje år, och dess klara flöjtning möter oss dagligen när vi kommer hem från jobbet. Våren bjuder på intryck dagligen om man går seende och hörande genom vardagen.

Hör ett svagt knäppande och prasslande i granen intill. Efter en stunds stirrande i en granstam upptäcker jag en i det närmaste till osynlighet kamouflerad liten fågel. Det är en trädkrypare som är ifärd med att genomsöka  granens alla barkspringor från roten och uppåt. Med en pincettformade näbb plockar då och då fågeln något ätbart bakom barkflagorna.  Det är förmodligen insektspuppor och kanske spindlar som rycks ur sitt gömställe för vintervilan. Det måste krävas hundratals sådana små insekter för att trädkryparen ska överleva kylan under en kall vinternatt. Ännu mer förundras jag över den anpassning den visar upp med sin perfekta teckning som gör att fågeln smälter ihop med granens bark. Teckningen är i sin enkelhet grafiskt vacker. Den för sitt ändamål perfekt formade näbben är en annan märkvärdiget trädkryparen visar upp. Man ska inte låta sig bedras och anse att en liten fågel är oansenlig och obetydlig, den är ett naturens underverk, bland många.

Tjuvbergets naturreservat är ett område som jag ofta besöker. Det ligger nära och har en härlig skog, spännande historia och fina utkiksplatser.

 Hällmarken erbjuder naturupplevelser i stort och smått, i den gråa decemberdagen lyser kochenillaven signalrött.

!796 finns beskrivet  hur den unge ”ingeniören” Robsahms resa passerade Tjuvberget på sin resa för att dokumentera eventuella malmförekomster i Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen.

”Hemresan fortsatte landsvägen till Bollnäs genom Harte by och vidare på sydöstsidan av Hartesjön över Tjuvberget.  Där var en lång och vacker skog och flata hällar, som man med mycken möda kunde rida över.”

Det kan jag skriva under på även idag! Nedanstående är jag inte överens med den unge ”ingeniören” om. Tjuvberget är vackert även från sjösidan!

Robsahm färdades även med båt ”över sjön Harten till Håå by”  och fick där en annan bild av Tjuvberget.   ”Tjuvberget var ganska fult och hade vid sjöstranden en sådan uppstapling av block att tjuvar där för några år sedan haft sitt tillhåll och till och med slaktat oxar.”

Det här med rövare och tjuvar finns det många historier om som har fortlevt i folkmun i hundratals år.

I förgrunden syns en vilsten som enligt sägnen vandrare på den gamla färdvägen hade som rastplats. Berättelsen om hur rövare gömde sig bakom det stora flyttblocket i bakgrunden och överföll de rastande lever också kvar. Den gamla färdvägen är nära nog övervuxen men vilstenen finns kvar! Inga rövare syntes till…

En av de grottor som bildats av sprickbildningar i berggrunden som enligt sägnen rövarna huserade i.

Vad är det som sitter på ladtaket? På avstånd så var det en obekant knöl. Snart såg jag att det var en slaguggla  som tycktes obekymrad att jag närmade mig. Vid boet kan slagugglan göra sig förtjänt av sitt namn. En attack av ugglan kan golva en vuxen människa  trots att den bara väger 1 1/2 kg –  dessutom med ordentligt blodvite. Här har den inga ungar att försvara så det går att närma sig relativt riskfritt.

Hornugglan träffade jag på en höst för flera år sedan på Järnmyren i Freluga. Typiskt att den sträcker på sig för att efterlikna en gren.

Lappuggla vid Järnmyren. Den försökte ta en sork vid mina fötter…