Hedens Lillbo

Ensam med en grönbenas oroliga varnande befinner jag mig på Lillboslåttan. Mitt ärende är egentligen de naturvärden som myren erbjuder. Men vid en tall med hässjestörar griper historiens vingslag tag i mig. Invid myren har fäboden Hedens Lillbo funnits åtminstone sedan1600-talet. Fäboden tillhörde då bönder i Hedens by utanför Bollnäs. Fäboden ingick i ett sinnrikt system där hemgårdens marker kunde användas för odling av säd och ängsslåtter för vinterfoder. På sommaren togs en stor del av gårdens djur till fäboden, ett par mil från bondbyn. Där hade kreaturen sitt sommarbete och det producerades smör och ost som kunde lagras.

Så småningom övergick platsen till ett permanent torpställe. Myrmarkerna blev då inte bara betesmark utan det magra starrgräset slåttades till vinterfoder. Myren har fortfarande höga naturvärden, men under fäbodtiden så var artrikedomen så mycket större. Floran gynnades av slåtterbruket. Nu finns inte Lillbos bebyggelse längre, av bostäderna vid Lillbo återstår bara grundstenarna.

Myren vid Lillbo”Lillboslåttan”
Grönbenan varnade oroligt

Min morbror Kjell Svensson berättade om en tragikomisk händelse vid en jakt för åtskilliga år sedan, när han passerade Lillbo. Det var inga synliga människor i stugan så Kjell knackade på och klev in. Där låg både Lillbo-Erik och Elsa sjuka. Maten var slut i den lilla stugan och någon hjälp fanns inte ”nästgårds”, i den glest befolkade finnskogen. Kjell gick ut för att hämta sin matsäck som fanns i ryggsäcken. Säcken som han lämnat utanför stugan var nu borta. Efter en stunds undran, upptäckte Kjell en get som tycktes leka blindbock och sprang omkring med ryggsäcken på huvudet. Det var inte bara Lillboparet som var hungriga, geten hade försökt lägga beslag på Kjells skaffning. Matsäcken var dock kvar och det utsvultna paret fick lite till livs och mer hjälp sedan.

En brunn vittnar om den gamla bebyggelsen
Den vidsträckta Lillbomyren gav foder till djuren
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är radjur-lillbo.jpg
Nu är det rådjuren som betar här
Tranan har sitt hemvist på myren

Författaren Olle Svensson ger en tidsbild av Hedens Lillbo 1915 i boken ”Förlorad verklighet”, när han som ung fick delta i ett huggarlag som bodde i en av fäbodstugorna.

”Det var ett äventyr att att få vara där – att få följa far dit- att ha en egen yxa, ett eget dagsverke som en vuxen. Och så det korta och sträva starrgräset på den ödsliga vallen. Bara själva ödsligheten. De bleka och låga blommorna i gräset. Små blåklockor, mynta, brunklöver, kattfot och Erigeron. Beckasinerna som bräkte över de försumpade slåttertegarna österut mot myren, där den hade sitt rede intill en nedsjunken granbandhage som låg som en kedja av gammalt silver i det tuviga gräset och genom några samlingar kråkklöver. Och så kvällarna i stugan när vi alla – de tio karlarna var samlade kring elden som fick brinna sent för myggens skull.

Hedens Lillbo låg ungefär en mil från närmaste byväg. Och den byvägen var närapå en mil till fram mot en en hjulspårsvinglig och oändligt krokig landsväg – två mil lång till kyrkbyn -socknens medelpunkt.”

”Det fanns gott om fiskebäckar och tjärnar där i bergen. De flesta var ute och fiskade om kvällarna. Inte bara för nöjes skull utan också för att få sovel till potatis och rågbrödet. Man metade laxöring i bäckarna och lade långrev och ståndkrok i tjärnarna.”

”Många av de unga kolvedshuggarna i den gammelgrå stugan på den ensliga och fattiga vallen hade proviant med sig för fjorton dagar åt gången. För att få stanna i skogen över en söndag, gå bort till något finnställe som de tidigare inte hade besökt och gärna ville se. Eller också för att hinna till någon långt bort liggande tjärn eller sjö för drömda storfångsten – fiskefärder att berätta om senare i livet. Det var ju inte bara för att hugga kolved medan man levde. Här bodde man ju mitt inne i äventyret. De stora och orörda och stigfattiga skogarnas sommaräventyr.”

För mig finns fortfarande äventyret kvar kring den övergivna vallen. Tjärnarna fiskar jag i och även likt skogshuggarna med hopp om drömda storfångster. Orörda är däremot inte skogarna, stigarna har blivit skogsbilvägar, som fraktat bort den gamla skogen. Slåttermarkerna har fortfarande stora naturvärden, om än på ett annat sätt än under fäbodtiden. För mig är platsens ödslighet närvarande och överensstämmer med Olles nu över 100 åriga skildring av vallen. Och enkelbeckasinen bräker fortfarande över de sumpiga markerna!

Enkelbeckasin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s