Skogsbada…

Skogsbad har blivit ett nytt begrepp, säkerligen kommer det som nyord  i Svenska akademins ordlista.  Vi ska skogsbada för att låta bekymmer och stress rinna av.

Det här nya påfundet är gammal skåpmat för oss här på Mobacken i Freluga by. Så är man alltså plötsligt före sin tid.  Trots att det är frestande att ironisera över begreppet, så vill jag istället bejaka det. Helst skulle jag vilja se det som en folkrörelse. Det är trots allt ganska tomt på folk ute i skogarna.

Hustrun skogsbadar…

Att skogen ger återhämtning är nog något som de flesta av oss upplever. Sedan om man vill kalla det skogsbad eller något annat spelar knappast någon roll. Psykologerna Rachel och Stephen Kaplan har studerat det här närmare och har också formulerat fyra kriterier för att en plats ska bli så ”restorativ”  som möjligt:

  • Att platsen ger besökaren en känsla av att vara förflyttad till en annan värld, vid sidan av vardagens stress och press. (Being away)
  • Att platsen uppfattas som den har en viss storlek och omfattning, i tillräcklig hög grad för att ge en känsla av frihet och spelrum. (Extent)
  • Att platsen väcker ens intresse och ger stimulerande sinnesintryck. (Fascination)
  • Att man känner att man passar in i miljön; att den är förenlig med ens önskemål och behov. (Compability)

Blybergets naturreservat passar väl in i beskrivningen parets Kaplans beskrivning (Being away)

Kochenillav väcker kriteriet ”fascination”

 

Finnskogens berg fyller med råge” storlek och omfattning” (Extent)

Puppodammtjärn en finnskogstjärn där det verkligen går att bada

Själv har jag lyckats att hitta sådana platser i min närmiljö. Imorgon ska jag till  Bollnäs finnskog och skogsbada. Nåja, ordet är nog inte helt införlivat i mitt språkbruk. Jag ska ut i skogen och plocka trattisar och bara vara. Det väntar en tuff arbetsvecka.

Myrtrask på Stenbomyren

Solen har precis lämnat trädtopparna, fortfarande ligger  dimstråk över det karga myrlandskapet. En speciell lyckokänsla infinner sig som kanske inte alla skulle ha när de traskar i en blötmyr med myggen surrande kring huvudet. Målet för klafsandet är en liten tjärn där sångsvan och smålom alltid brukar häcka. Så även i år.

Den vita svanen simmar sakta över den lilla tjärnen, vitheten kontrasterar mot det mörka myrvattnet. De två smålommarna som också har sin hemvist i tjärnen är mer diskreta i sin teckning,  men så grafiskt vackra.  Sitter i en liten talldunge omgiven av doftande skvattram, tranbären blommar invid gungflyet vid tjärnen. En flock större korsnäbbar flyger över myren på jakt efter lämpliga tallkottar att knäcka med sina kraftiga näbbar. Myggen som surrar kring min svettiga kropp och söker alla blottor, bekommer mig inte nämnvärt.

Läste nyligen ”Koka björn” av Mikael Niemi.  Upplever ett igenkännande av den beskrivning som huvudpersonerna  Laestadius och samegossen Jussi gör vid ankomsten till en myr.

Tallheden sluttade och snart övergick den torra marken till en blöt, gungade myr. Jag (Jussi) märkte hur han blev ivrig , han skyndade på stegen, nacken blev krum medan blicken for åt alla håll.

-Jag har länge velat besöka denna örtagård, sa han. Och äntligen står jag vid denna rikedom.

Jag tittade det var en myr, Den var vidsträckt och blöt.

Vad ser du Jussi?

-Ingenting.”

Tyvärr delar nog många Jussis uppfattning. Där tänker jag på min gamle vän Mårten Anderssons ord och uppmaning till mig i unga år ”Gå seende genom livet”.  Konstnären Mårten hade en blick för det både enkla och annorlunda som också åskådliggjordes i hans konst.

Sångsvan Stenbotjärn

Rådjur Stenbomyren

Gulärla

Blommande skvattram

 

 

 

 

 

Ändalösa

Ändalösa var en gång en avlägset belägen fäbod på  Bollnäs finnskog. Så småningom övergick platsen till ett fattigt torpställe. I början av 1960-talet revs byggnaderna och skog planterades på åkrarna.

När jag tidigt i morse letade mig dit på igenvuxna stigar och över hyggen så passerades sånär boplatsen obemärkt. Snitslar med markeringen kulturmiljö var det som fick mig att stanna upp. Den gamla vallen var förvandlad till skogsmark. En hög med tegel och en jordkällare var det enda som fanns kvar av den gamla bebyggelsen.

DSC00471

DSC00474

Den tidiga morgonen bar en känsla av ödslighet.  Termoskaffet och matsäcken intogs med en vemodig sinnestämning, ackompanjerad av en  bakgrundskör av tranrop och orrspel från den närbelägna Ändalösmyren.  Jag tänkte på de människor som hade levt här och som jag hört berättas om. En av dem var Elma, mor till författaren Åke Wassing. Elma blev också ihågkommen i Finnskogsteaterns pjäs ”Elma” som gav en inblick i Finnskogsbefolkningens liv. Idag är det nog svårt att föreställa sig de vedermödor och slit som krävdes för att få mat för dagen på en plats som denna. Kylan vintertid likaså, även om skogen var fylld av ved, så gav inte den öppna spisen någon värme som varade i de dåligt isolerade husen.

Den mest beryktade personen från platsen är  nog ändå Ändalös Olle. en av bygdens spelmän och original. Mest kanske känd för sin begivenhet på starkvaror och sitt spelande på egenhändigt tillverkade fioler gjorda av cigarrlådor. Olles klurighet vittnar också historien  om när han ertappades med att meta i en vattenfyllt hjulspår. På frågan om han verkligen trodde att det gick att få fisk där, svarade han rappt ”Man kan inga stund vara säker”.   Visdomsord som fortfarande används av finnskogsbor, när sanningen inte är så självklar. Men han var också den som lärde min mor att simma vid Storflugen, med utropet från stranden – Du ska simma som en ”klossa”. Klossa var dialekt för groda på finnskogen.

Ändalös olle 1aaa

Ändalös Olle

På hemväg från skogen stannar jag till hos min 97-årige morbror. På köksväggen hänger en målning av Ändalösa, som det såg ut 1915. Han berättar vid köksbordet om hur han bjöds på kaffe av Elma på väg till en fisketjärn. Den ödsliga platsen i skogen fick plötsligt liv igen.

Ändalösa målning

 

 

Vinter i Freluga

Även om termotern visar minus 17 grader så är en söndagspromenad obligatorisk och helst i en intressant natur. När jag går mot favoritstället Järnmyren så är det bara köldknarret av mina fotsteg som hörs. Naturen synes gå på sparlåga. På Järnmyren så visar det sig inte vara helt korrekt. Ett ettrigt knackande avslöjar en mindre hackspett som söker föda på fnösktickor. Förmodligen är det svartbaggar som är hackspettens godbitar.

Fallande rimfrost dalar sakta ned och avslöjar en talltita bland björkens grenar. Förundras över hur dessa små varelser omkring mig lyckas överleva denna bitande kyla. Någon sparlåga är det sannerligen inte, här är det intensiv kamp för att hitta tillräckligt med energi för att överleva den långa midvinternatten.

Plötsligt vår…

Sällan har våren varit så efterlängtad. Snötäcket var metertjockt bara för ett par veckor sedan. När sedan tofsvipor, tranor m.fl. uppenbarade sig förra helgen var åkrarna fortfarande  täckta av snö och vi undrade hur de skulle klara sig. Flyttfåglarna tycks ha bättre pejl på läget än oss, för i ett nafs var snön borta. Nu hörs  tutande sångsvanar, trumpetande svanar och kacklande gäss så snart man öppnar dörren.

Tofsvipan kom till ett snötäckt Hälsingland för en vecka sedan.

Tranan var också på plats.

Likaså sädesärlan som sökte insekter som var infrusna i istäcket.

Storspovens känsliga näbb kunde knappast hitta några insekter i den stelfrusna marken.

Kärvt läge kunde det tyckas, men scenförändringen är total denna helg. Åkrarna är nästintill snöfria och på flera håll översvämmade.  Så även på grannens åker, där trängs krickor, sångsvanar  och även den  mer ”exklusiva” flyttfågeln spetsbergsgås.

På den översvämmade åkern fick jag se ett utdrag av baletten Svansjön. Musiken av  Tjajkovskij uteblev, däremot tutades och kacklades det högljutt…

 

På toppspaning

Det är bistra tider på skogen… En lång vinter med kyla och tjockt snötäcke. Hökugglan upptäcker jag i toppen av en torrtall. Den spanar efter mat och är tämligen ointresserad av gubben på skidor. Den skänker mig en genomborrande blick  och fortsätter sedan med sin betydligt viktigare sysselsättning.

Sparvugglan är en annan toppspanare som hörs mer än syns med sitt flöjtande vissling.

 

Tjädertuppen behöver inte spana efter mat. Den sitter mitt i maten. Tallbarrsdieten är nog enahanda men ganska enkel att finna… Märkligt nog duger inte vilka tallbarr som helst utan det är vissa ”tjädertallar” som erbjuder rätt sorts barr.

Vintrig promenad

Jon jons ladan (2)

Ladan för några år sedan

Under en vintrig promenad genom byn, ger en nära raserad lada utrymme för tankar. Ladan har sakta men säkert gått mot sin undergång under flera års tid. Jordbrukslandskapet i min hemby Freluga har genomgått en dramatisk förändring på några decennier. Frågan om dramatisk är rätt ord för den ändå relativt långsamma omvandlingen av landskapet. Processen har skett så smygande så den knappast märks om man inte blickar tillbaka.

Idag bor 85% av Sveriges befolkning i städer. Resterande är bosatta i de områden vi kallar landsbygd. Här är det glest och nog har vi det bra vi fåtal som bor med naturen utanför knuten. Ändå är det något som skaver. Byns affärer är borta, det är även kaféet, skolan, kiosken,  SmeOlles smedja, karamellfabriken, skidfabriken, sågen och alla småbrukare. Tågstationen och posten lades ned i mina tidiga barndomsår.

Åke

Ladans funktion var att lagra hö, det var lätt att frakta hem höet till gården vintertid.

Mycket av det som konsumerades då producerades också i byn. Det var ett slit för många och med små medel, säkert inget att längta tillbaka till.  Potatislandet, grisen och hönsen fanns hos de flesta oavsett om man var jordbrukare eller ej. Sågen levererade plankor, smeden lagade kälkar, cyklar och skodde hästar. Begreppet hållbar utveckling var inte uppfunnet, men resurssnålhet och återbruk var en förutsättning för att få ekonomin att gå ihop.

Hur ser det ut nu? Ja, vi har det som sagt generellt sett ganska gott. Det är ett litet fåtal som fortfarande har sin försörjning i byn. De flesta tar bilen på morgonen till ett jobb en eller några mil bort.

Fortfarande producerar också markerna hö och foder till djur, framförallt till hästar och köttdjur. Mjölkkor finns vare sig i byn Freluga eller grannbyarna längre. De relativt små jordbruken är inte tillräckligt lönsamma. Frågan är om vi landsortsbor är lönsamma… I en privatiserad och avreglerad marknad är vi ofta för få för att satsa gemensamma resurser på. Den offentliga servicen minskar efterhand. BB är nu 10 mil bort, liksom det mesta av sjukhusvård, utöver det en läkarstation kan erbjuda.

I den närbelägna staden finns ett stort utbud av varor, Dollarstore, Biltema m.fl. tillhandahåller massproducerade produkter. En stor del av varorna är nu tillverkade i Kina och låglöneländer. I livsmedelsaffären erbjuds mat från alla världens hörn, flygfraktade exotiska grönsaker och kött från Brasilien och Nya Zeeland. Ibland erbjuds också exklusivt närproducerade varor, då oftast till ett högre pris.

Enkelt uttryckt, utan att lockas av den ibland förrädiska nostalgin, så är det väldigt annorlunda…

En nära raserad lada… Det är lätt att tappa minnet när man går in i ny tidsålder.