Under midsommarnatten dansar ”snuvan” skogsrået på berghällarna på det lilla berget Sommarsnuvet. Det har jag hört berättas från en säker källa, spelmannen och naturkännaren Halvard Larsson, uppvuxen på finnskogen under tidigt 1900-tal. Jag tog inga risker och väntade ett dygn efter midsommarnatten innan jag vandrade till ”snuvet” från fäboden ”Baarsänge” eller Bergsänget som det står på kartan.

Den ljusa sommarnatten har övergått i en sommarlen gryning. Regntunga dimmoln sveper förbi efter bergssidan. Det var länge sedan jag gjorde den här vandringen. Stigen till berget är nu övervuxen och ibland svår att följa. Undrar om det bara jag som går här med något års mellanrum. Doften av nattviol förnimms långt innan de uppenbarar sig efter stigen. Örnbräken har i ett område brett ut sig så att jag tappar stigen. Kommer att tänka på en gammal folksägen som också handlade om midsommarnatten. Om man då söker upp örnbräkenbestånd utrustad med en pilbåge för att skjuta pilar mot den uppstigande solen. Träffar man, ska en lysande blå blomma slå ut och i dessa ska finnas frön av renaste guld. Med dessa i fickan skulle man förstå fåglars språk och också kunna göra sig osynlig… Det vore något! Magin och det övernaturliga fanns på ett annat sätt i bondesamhällets vardag. Det visade också en respekt för den natur som då så påtagligt gav mat, bränsle och byggnadsmaterial. Skogsrået eller småfolket skulle man hålla sig väl med, annars kunde det gå illa.

Väl uppe på den lilla bergsknallen så bjuder den på en fantastisk utsikt. Klockan är fem på morgonen och skyar av dimma och fallande regn döljer bitvis Hälsinglands blånande berg.

Något skogsrå behövdes inte den här morgonen för att uppleva naturens magi, men visst kände jag också historiens vingslag bland de knotiga tallarna.