Pankfors

Fors var ett litet sågverkssamhälle i mitten av 1800-talet. Idag finns det lilla samhället på Bollnäs finnskog angett som Pankfors på topografiska kartan. På hälsingedialekt ligger det ute i ”åävla”, på rikssvenska kanske man säger mitt ute i ingenstans.

Vi tar det från början! Fors sågverk grundades av stockholmaren Gustav Fors i mitten av 1800-talet. Det fanns en stor efterfrågan på sågade trävaror i ett tillväxande Europa, då främst i England där städer växte upp i rekordfart. Skog fanns det gott om i Hälsingland och många vattendrag med små forsar. Vid Fors sågverk rann Jönsån förbi och också med en liten strömsträcka. Ett arbete med att dämma ån startade genom att gräva en dammvall. Stengrunder till ett ramsågverk samt stall, bostäder och även en herrgård gjordes. Husen timrades upp och 1861 bor 11 familjer i Fors, inklusive Inspektorn Jonas Wilhelm Ehrlin och hans hustru Sara.

Sågen fick en relativt kort historia. 1870 går sågverket i konkurs och läggs ned. Efter kusten hade ångsågarna gjort sitt inträde och de spottade mer eller mindre ut plankor. I de så kallade sågkvarnarna som i Fors sågverk var cirka 20 stockar om dagen maximal kapacitet. I folkmun fick platsen ett nytt namn ”Pankfors”.

Av herrgården återstår bara grunden. Timmerstommen flyttades till Åmot.

För över fyrtio år sedan kom jag under en skogsvandring till den här fantasieggande platsen. Intill ån så låg fortfarande delar av brädstabbarna och bakved kvar. Tillsammans med en vän som var journalist började vi forska om platsen. Vi hade turen att få tag i muntliga uppgifter av gamla personer som till och med hade bott där. Tilan Olsson hade flyttat med sin familj dit 1913 i ett av de då kvarvarande husen. Tilan berättade att under den perioden var det liv och rörelse i Pankfors. Det var flottare, kolare och annat skogsfolk som höll till där, åtminstone periodvis. Den då över 90-åriga f.d. kolaren och flottaren ”Jönsbo Jonas” hittade vi också. Jonas hade bott i Pankfors när han gjort en kolmila av de ribb och plankor som fanns kvar efter sågverksepoken. Han berättade också att i det stall som fanns där rymdes 28 hästar. 1899-1901 hade Jonas varit med och flottat timmer efter ån ända ned till Hagaström i Gävle. Han berättade att de kunde få arbeta flera dygn i sträck. För det tunga arbetet fick de 18 öre i timmen.

Resterna efter brädstabbarna från ett av mina första besök på 1980-talet.

Numer besöker jag Pankfors då och då. Varje gång ger Tilans och Jonas röster från det förgångna en extra dimension av de rester av sågverksamhället som fortfarande finns kvar. Tilan berättade också att hon låg borta under skolterminerna i ett litet rum på Rickebo skola, där min mormor var lärarinna. Då var också Tilan barnvakt åt min mamma. Snacka om historiens vingslag…

Mera husgrunder… från det hus Tilan bodde i.
Resterna efter sågen
En sågbyggnad från Höstbodarna med en enbladig ramsåg. Möjligen kunde Fors sågverksbyggnad vara snarlik.
Rödvingetrastens vemodiga sång stämde väl in på känslan jag fick i det gamla sågverkssamhället.
Rester av den gamla spånhögen finns kvar i myrkanten.
En liten fors finns det också…
Av dammen återstår inte mycket.
Märkligt nog finns också rester av de ängar som Tilan beskrev hur det slåttades vid. Flera kilometer från närmsta gård och Tilans hus revs för ca 90 år sedan…
Där blommade prästkragar som dekorerades av gröna blombockar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s