-Det är brushanespel i Mödänge! Det är i början av 1970-talet och jag fick ett kort samtal från Fågel-John, nestorn bland bygdens fågelskådare. Själv var jag ung fältbiolog med ett begynnande fågelintresse, något som John uppmärksammat. Naturligtvis slängde jag mig på cykeln med kamera och kikare runt halsen. Brushanespelet pågick för fullt och känslan att vara med om något märkligt minns jag tydligt. Under den här tiden var Mödänge den självklara platsen för fågelutflykter i Bollnäs kommun och alltid med Fågel-John som ledare.
Í dag var det inga brushanar på den gamla betesmarken vid Mödänge, även om det var brushanespel där under våren, kanske första gången på ett par decennier. Den här novemberdagen bjöd naturligtvis inte på några sådana exklusiva uppvisningar. Nu finns ordet våtmark i benämningen av området. En modernare term för områdets karaktär än det ursprungliga namnet för Mödänge , Mjöänge i betydelsen översvämmat sumpigt område. För några år sedan var våtmarken nästa helt igenvuxen och fågellivet sedan länge borta.
När jag strövar här nu är det med glädje trots den bistra novemberdagen. Området är restaurerat vattenspeglar har öppnats igen, buskar och träd på den gamla betesmarken är borta och fåglar och våtmarksarter trivs här igen! Att vi ska rädda våra våtmarker är det nog ingen som undgått vid det här laget. Klimat och biologisk mångfald är två tunga argument för att restaurera utdikade och igenvuxna våtmarker. Här har vi faktiskt också gjort det. ”Vi” är ett samarbete mellan markägarna, Naturskyddsföreningen Bollnäs, Bollnäs fågelklubb, Bollnäs kommun, Bollnäs Fiskevårdsföreningen och Biosfärområde Voxnadalen. För att genomföra restaureringen har vi fått bidrag från LONA (lokala naturvårdsprojekt), LOVA(lokala vattenvårdsprojekt) och Naturskyddsföreningens projekt ”Tid för våtmark”, Fortums miljöfond och Bra Miljöval. Tankarna väcktes 2018 och det har inte varit en helt problemfri resa. 23 september 2023 invigdes området av Landshövding Per Bill. Det tog några år att genomföra projektet men så bra det blev!
En skiss på hur området skulle utföras gjord av en konsultbyrå. Området från en lagaskifte karta från 1800-talet
Nu lockar området till sig fåglar igen!
Det är inte bara våtmarken som är restaurerad även områden i älven Voxnan har vassröjts och en fågelö har röjts. Runt området har en lövskog med asp och björk, samt en sumpskog skyddats av markägarna med naturvårdsavtal. Ett fågeltorn har uppförts och fiskevårdsföreningen har sponsrat med ett vindskydd. Med andra ord en helhet med plats för både människor och andra arter!
Lövskogen ”Hammaren” norr om våtmarken
Sumpskogen öster om våtmarken
Den utrotningshotade vitryggiga hackpetten har också besökt de omgivande sumpskogarna
Den grådisiga novemberdagen i lövskogen vid ”Hammaren”
Våtmarken invigdes 23 september 2023. Till vänster markägaren Lasse Hed som varit en av de drivande i projektet och även den som gett förutsättningen för både skydd av omgivande skog och åtgärderna i våtmarken. Landshövding Per Bill med saxen i högsta hugg och Åke Kvick som skådade fågel i Mödänge redan på 1950-talet.
Jag sitter och iakttar ett meståg som fyller skogen med lockläten. Mesar men även kungsfågel och trädkrypare sluter sig samman på hösten och håller ihop vintern igenom. Genom sin sammanhållning har de ett bra skydd mot rovfåglar. Minns när jag satt här på samma ställe för två år sedan, då var det oro i gruppen av mesar. En sparvuggla satt och visslade vemodigt en bit härifrån. Jag visslade tillbaka och då kom den och satte sig ovanför mig. Sparvugglan gav mig en genomborrande blick och konstaterade att den där visslingen inte kom från en konkurrerande uggla.
Sparvugglan gav mig en skarp blickTofsmes
På knarrig skarsnö har jag gått med snöskor till en av min favoritplatser, en klippavsats i Tjuvbergets naturreservat. Skogen jag passerade på vägen upp hit berättade en historia för mig. När jag gick förbi vilstenen vid den gamla färdvägen, tänkte jag på sägnen om ett rövaröverfall som gjordes där för 300 år sedan. Nu är stenen klädd med mossa, ingen har vilat där på många år. Rövarna håller till på annat håll också.
Utsikten från klipphyllan Vid Tjuvbergsgrottorna hade enligt gamla berättelser ett rövarband sitt gömställe
En tallticka högt upp på en trädstam visade att den här skogen är riktigt gammal. Talltickan är inte den vackraste trädsvampen, den ser mer ut som en brun massa med lavar ovanpå, men den växer på tallar som är minst 150 år.
På krönet av berget såg jag den gamla silverfuran, en torrake sedan kanske hundra år tillbaka. I den här karga miljön på hällmarken var den också sannolikt flera hundra år när den dog. Yxhugg visar att någon har tänkt fälla den, men av någon anledning avslutat sitt arbete. Kanske i slutet av 1800- talet innan stocksågen kom i bruk. På torrakens hårda ved växer nu en knapp millimeter skäggstubb av blanksvart spiklav. En sällsynt lav som vill ha den här hårda solbelysta miljön som sin växtplats.
Talltickan som inte tillhör de vackra tickorna men är en gott kännetecken på gammal skogHällmarkens tallskog är riktig gammal, men äldst är silverfuran på toppen av berget.Spiklaven växer på gamla silverfuror
En tjädertall med utglesad krona av betande tjäder finns nära bergbranten. Färsk tjäderspillning visar att det finns tjäder här. Tjäder väljer speciella tallar. Tjäderspelplatsen är bara ett par hundra meter bort och om ett par månader är detta uråldriga skådespel i full gång.
Tjädern väljer speciella tallar med rätt näringsinnehåll
Ringar och barksläpp på gamla granar visade att den tretåiga hackspetten också trivs i miljön. Extra glädjande eftersom den är en så kallad paraplyart. Där den finns så är det också en miljö rik på andra arter.
När gammelskogen försvinner så är också den tretåiga borta
Med åren har jag lärt mig tolka och se saker i skogsmiljön som jag tidigare passerade utan notis. Självklart berikar det naturupplevelsen. Jag tycker att jag har en ganska hyfsad kunskap nu, efter nästan ett helt liv med vistelse i naturen. Likväl är min kunskap bristfällig om alla arter som finns i den här miljön. Jag skrapar bara på ytan. Det finns en enorm artrikedom i en naturskog som är svår att greppa. Modernt skogsbruk har gjort att sådan här miljöer är ovanliga. Det finns omkring 2000 arter av djur och växter på den svenska rödlistan över hotade och missgynnade arter i skogen.
Min naturvetenskapliga blick har också en annan underton. Boken Granskogsfolk av religionshistorikern David Thurfjell hamnade i mina händer för en tid sedan. Titeln på boken ”Granskogsfolk” kom från en dikt av Harry Martinsson. Undertiteln ”Hur naturen blev svenskarnas religion” förklarade innehållet.
Naturen är nog min religion och jag tillhör nog granskogsfolket, om ett sådant folk fortfarande finns kvar. Vi lever i en annan värld än när Harry Martinsson skrev dikter och skönlitteratur. Kärnfrågan är om vi fortfarande kan kallas ett granskogsfolk? Thurfjell driver tesen att naturen har en speciell betydelse för oss svenskar som påminner om en religion. Men nog finns det mycket som skaver i den teorin idag. Vårt naturutnyttjande tyder inte på att naturen är någon helgedom. Vårt skogsbruk får hård internationell kritik. I Sverige domineras skogsbruket av det så kallade trakthyggesbruket, vilket låter lite bättre än kalhygge… Skogsstyrelsen rapport 2022/12 om ”Levande skogar” konstaterar att miljökvalitetsmålen inte uppfylls på någon punkt. Brist på viktiga livsmiljöer som också blir alltmer fragmenterade, många hotade arter i skogen minskar etc. Trots det så skär regeringen succesivt ned budgeten för skydd av värdefull natur från 1,7 miljarder 2022 till 0,7 miljarder 2025. Regeringen duckar EU:s kritik av vårt skogsbruk. Sveriges miljöminister säger att de ska göra smartare val och därmed minska budgeten. De smarta valen tycks vara kejsarens nya kläder, de finns inte.
Här är naturskogen borta och kommer att så förbli. Den skog som kommer att växa här blir inte äldre än max 70 år och den mångfald av arter som var här tidigare kommer inte att återkomma.
Granskogsfolket hade också ett naturutnyttjande, men livet nära naturen skapade också respekt och långsiktighet. Tänker på min gamla bortgångna vän Arne som berättade hur de smidde yxor, men skaften ingick i en mer långsiktig plan. Han beskrev hur de gjorde ”svep (snitt) i björkarnas stammar. Efter 10-15 år hade skadan läkt och svallved bildats. Därmed också hållbara yxskaft.
Naturberoendet är inte så tydligt längre och exploateringar med effektiva maskiner gör det möjligt att snabbt förändra miljöer till oigenkännlighet. Vid ett stort kalhygge kan jag känna en sorg av den skändade naturen. Förstår den vanmakt och ilska samerna, vårt naturfolk, känner när deras renbetesmarker exploateras av gruvor och skogsbruk. Dessutom med ett nytt klimat orsakat av västvärldens industrialism.
Granskogsfolkets skog
Frågan är då om naturen ska räddas med politik, naturvetenskap eller religion? Kanske alla tillsammans? En syntes mellan dessa vore kanske en framkomlig väg. Stämmer Thurfjells tes att svenskarna har naturen som religion, borde det finnas en etik som också vänder sig emot exploatering av naturen och utradering av arter, även hos oss som inte längre är ett granskogsfolk utan urbaniserade virrpannor. Men även virrpannor behöver stillhet, kanske till och med andakt, efter ett rätt så konstlat liv där digital teknik ersatt granskogen.
Fors var ett litet sågverkssamhälle i mitten av 1800-talet. Idag finns det lilla samhället på Bollnäs finnskog angett som Pankfors på topografiska kartan. På hälsingedialekt ligger det ute i ”åävla”, på rikssvenska kanske man säger mitt ute i ingenstans.
Vi tar det från början! Fors sågverk grundades av stockholmaren Gustav Fors i mitten av 1800-talet. Det fanns en stor efterfrågan på sågade trävaror i ett tillväxande Europa, då främst i England där städer växte upp i rekordfart. Skog fanns det gott om i Hälsingland och många vattendrag med små forsar. Vid Fors sågverk rann Jönsån förbi och också med en liten strömsträcka. Ett arbete med att dämma ån startade genom att gräva en dammvall. Stengrunder till ett ramsågverk samt stall, bostäder och även en herrgård gjordes. Husen timrades upp och 1861 bor 11 familjer i Fors, inklusive Inspektorn Jonas Wilhelm Ehrlin och hans hustru Sara.
Sågen fick en relativt kort historia. 1870 går sågverket i konkurs och läggs ned. Efter kusten hade ångsågarna gjort sitt inträde och de spottade mer eller mindre ut plankor. I de så kallade sågkvarnarna som i Fors sågverk var cirka 20 stockar om dagen maximal kapacitet. I folkmun fick platsen ett nytt namn ”Pankfors”.
Av herrgården återstår bara grunden. Timmerstommen flyttades till Åmot.
För över fyrtio år sedan kom jag under en skogsvandring till den här fantasieggande platsen. Intill ån så låg fortfarande delar av brädstabbarna och bakved kvar. Tillsammans med en vän som var journalist började vi forska om platsen. Vi hade turen att få tag i muntliga uppgifter av gamla personer som till och med hade bott där. Tilan Olsson hade flyttat med sin familj dit 1913 i ett av de då kvarvarande husen. Tilan berättade att under den perioden var det liv och rörelse i Pankfors. Det var flottare, kolare och annat skogsfolk som höll till där, åtminstone periodvis. Den då över 90-åriga f.d. kolaren och flottaren ”Jönsbo Jonas” hittade vi också. Jonas hade bott i Pankfors när han gjort en kolmila av de ribb och plankor som fanns kvar efter sågverksepoken. Han berättade också att i det stall som fanns där rymdes 28 hästar. 1899-1901 hade Jonas varit med och flottat timmer efter ån ända ned till Hagaström i Gävle. Han berättade att de kunde få arbeta flera dygn i sträck. För det tunga arbetet fick de 18 öre i timmen.
Resterna efter brädstabbarna från ett av mina första besök på 1980-talet.
Numer besöker jag Pankfors då och då. Varje gång ger Tilans och Jonas röster från det förgångna en extra dimension av de rester av sågverksamhället som fortfarande finns kvar. Tilan berättade också att hon låg borta under skolterminerna i ett litet rum på Rickebo skola, där min mormor var lärarinna. Då var också Tilan barnvakt åt min mamma. Snacka om historiens vingslag…
Mera husgrunder… från det hus Tilan bodde i.Resterna efter sågenEn sågbyggnad från Höstbodarna med en enbladig ramsåg. Möjligen kunde Fors sågverksbyggnad vara snarlik.Rödvingetrastens vemodiga sång stämde väl in på känslan jag fick i det gamla sågverkssamhället.Rester av den gamla spånhögen finns kvar i myrkanten.En liten fors finns det också…Av dammen återstår inte mycket.Märkligt nog finns också rester av de ängar som Tilan beskrev hur det slåttades vid. Flera kilometer från närmsta gård och Tilans hus revs för ca 90 år sedan…Där blommade prästkragar som dekorerades av gröna blombockar
Utställningen ”Mellan minne å glömska” av konstnären Helena Bratt visas nu på Bollnäs konsthall. Det visade sig vara en ömsint skildring av tidigare generationer som berörde mig oväntat starkt. Ledtrådar i utställningen ger en inblick i ett bondeliv. Konkreta fragment av kulturen hittar man också i utställningen som vakuumförpackade utslitna yllepersedlar. Ett återbruk som till stor del grundades i den knapphet av resurser som fanns då. Bondearvet, som de flesta av oss har någon generation bakåt, tonas sakta bort både hos mig och i ett helt samhälle. Kanske finns det delar av det arvet att hämta upp och som vi behöver införliva i oss även idag.
Blåkläder med sin berättelse om en tidigare vardag
Mina föräldrar var också präglade av sin uppväxt i en bondekultur, något som också fanns närvarande i deras tänkande. Idag har vi visserligen ett världsarv i våra hälsingegårdar, men är det bara byggnaderna som finns kvar av det arvet?
Hälsingland och byn Freluga är den plats där jag råkat leva under större delen av mitt liv. Under den tiden är det inte bara jag som ömsat skinn, även landskapet och kulturen har gjort det. Jag har fotograferat sedan tonåren och när jag letar bland mina gamla diabilder hittar jag många påminnelser av den förändring som skett.
SlåtterfikaHässjning. På vinterföre kördes hö från utmarkens lador till gårdenKalven Ferdinand under sitt äppelträd
Det småskaliga jordbruket har försvunnit från byn, nu finns bara en köttproducerande gård kvar. Från att vara en livsnödvändig del av människors liv är landskapet något som vi bor i, men inte är beroende av. Livets förnödenheter produceras idag oftast långt från oss konsumenter.
Kossor hos Ohlanders Knyssla, Rengsjö. En ladugård där kossorna gick på trasmattor på det välskurade golvet.Åke och hästen Blixt
För en eller möjligen två generationer sedan producerades den mesta av vår mat på åker och äng. I skogen hämtades bär men också ved till matlagning och vinterns behov av värme. Årstiderna styrde arbetet i en återkommande rundgång, sådd, skörd, fäboddrift sommartid, skörd och slakt, vedhuggning och vinterarbete med kolning i skogen. De gamlas erfarenhet och kunskap var garanten för överlevnad. Den kunskap de bar med sig var viktig för att få mat för dagen. Odlingserfarenheter var nödvändiga för att så i rätt tid. Handens kunskap gick också vidare. Hur bereddes linet och hur spanns det? Vilket trädslag skulle användas till redskapen. Kunskap som förmedlades från generation till generation. Åkrar och den omgivande naturen bjöd på råvaror som omvandlades av gårdsfolket. Till det krävdes kunskap och erfarenhet.
Fåren gav kläder och omvandlade magra marker till mat.
Överflöd kunde det finnas kortvarigt under skörd och slakt, men knapphet var nog det förhärskande tillståndet. Att ta tillvara allt som naturen erbjöd var en nödvändighet. Den traditionen fanns delvis kvar när jag växte upp och också som ett arv förmedlad av mina föräldrar. Hos mig yttrar det sig att varje höst fylls frysar med bär och grönsaker, källaren med potatis och rotfrukter, vedboden med ved och då får vinter komma.
Hjalmar vid sin stugaHjalmars stuga
Vid en promenad i byn för många år sedan hamnade jag i ”samspråk” med den gamla bybon Hjalmar. Han var extra pratsam, kanske beroende på en kvarter brännvin som nästan var urdrucken och som han lite generat placerat under sin bänk. Han målade upp ett odlingslandskap som redan då hade försvunnit. Eftersom jag var på väg till ”myrn” som är och var mitt favoritställe för fågelskådning, spårade samtalet in på hur det nyttjats tidigare. Anade också lite ironi över mitt onyttiga intresse. Järnmyren som ligger bara några stenkast från Hjalmars stuga hade tidigare en självklar plats i bondeåret. Åkrarna gödslades med dynga blandat med ”myra” hämtad från ”myrn”. ”Utmocken” skulle ske före första advent, då kördes gårdarnas gödsel ut i högar på åkrarna. Efter trettondagen var det dags för ”inmocken” då spettades och grävdes det på Järnmyren ned till tjälfri torvjord. Flera hundra dyngslädar fyllda med myra kördes runt till bygdens ladugårdar och lades underst i gödselhögarna för att suga upp urin och därmed fånga upp kväve och kalium. Ingen näring fick gå förlorad, därför fanns det också ”pisskasar” bakom knuten där manfolket pinkade.
Järnmyren som den ser ut idag med ett vattenfyllt gammalt myrtagDyngstacken var gårdens rikedom. Gödsel har också sitt ursprung i ordet god.
Det samhällssystem som byggts upp efter bondesamhället har på många sätt har förändrat våra liv till det bättre. Själv skrotar jag runt med en kamera och inser att jag inte saknar mycket materiellt. Vad gäller levnadsvillkor så finns inte mycket att klaga på. Däremot börjar vi se konsekvenserna av vårt konsumtionsinriktade samhälle. Det var på många sätt sämre förr, men knappheten av resurser tvingade fram ett cirkulärt tänkesätt. Där har vi mycket att lära. Trots kampen för mat för dagen så hade bondesamhället också en långsiktig plan för nästa generation.
Omsorgsfullt lagda stenmurar eller ”stenhagar” som vi kallar dem, vittnar om det slit som gjordes för över hundra år sedan. Åkrarna blev både stenfria och inhägnade.Hälsingegårdar byggda för generationer
Hus och föremål skulle hålla i generationer. Det vittnar världsarvet hälsingegårdar om. Det fanns också ett utvecklat estetiskt sinne. Bruksföremål och möbler dekorerades för att vara vackra och är det fortfarande! Hållbarhet och kretslopp har blivit nya modeord som praktiserades då men inte fanns ord för. Utan att romantisera eller gå tillbaka finns det mycket att lära av det gamla bondesamhället. Det är som att ro en båt, för att ta kurs framåt måste man titta bakåt.
”Mellan minne å glömska” gav mig tillfälle till eftertanke. Måste också erkänna att lite nostalgi smög sig på! Jag fick dessutom minnas även det glömda när jag bläddrade bland gamla diabilder…
Ensam med en grönbenas oroliga varnande befinner jag mig på Lillboslåttan. Mitt ärende är egentligen de naturvärden som myren erbjuder. Men vid en tall med hässjestörar griper historiens vingslag tag i mig. Invid myren har fäboden Hedens Lillbo funnits åtminstone sedan1600-talet. Fäboden tillhörde då bönder i Hedens by utanför Bollnäs. Fäboden ingick i ett sinnrikt system där hemgårdens marker kunde användas för odling av säd och ängsslåtter för vinterfoder. På sommaren togs en stor del av gårdens djur till fäboden, ett par mil från bondbyn. Där hade kreaturen sitt sommarbete och det producerades smör och ost som kunde lagras.
Så småningom övergick platsen till ett permanent torpställe. Myrmarkerna blev då inte bara betesmark utan det magra starrgräset slåttades till vinterfoder. Myren har fortfarande höga naturvärden, men under fäbodtiden så var artrikedomen så mycket större. Floran gynnades av slåtterbruket. Nu finns inte Lillbos bebyggelse längre, av bostäderna vid Lillbo återstår bara grundstenarna.
Myren vid Lillbo”Lillboslåttan”Grönbenan varnade oroligt
Min morbror Kjell Svensson berättade om en tragikomisk händelse vid en jakt för åtskilliga år sedan, när han passerade Lillbo. Det var inga synliga människor i stugan så Kjell knackade på och klev in. Där låg både Lillbo-Erik och Elsa sjuka. Maten var slut i den lilla stugan och någon hjälp fanns inte ”nästgårds”, i den glest befolkade finnskogen. Kjell gick ut för att hämta sin matsäck som fanns i ryggsäcken. Säcken som han lämnat utanför stugan var nu borta. Efter en stunds undran, upptäckte Kjell en get som tycktes leka blindbock och sprang omkring med ryggsäcken på huvudet. Det var inte bara Lillboparet som var hungriga, geten hade försökt lägga beslag på Kjells skaffning. Matsäcken var dock kvar och det utsvultna paret fick lite till livs och mer hjälp sedan.
En brunn vittnar om den gamla bebyggelsenDen vidsträckta Lillbomyren gav foder till djurenNu är det rådjuren som betar härTranan har sitt hemvist på myren
Författaren Olle Svensson ger en tidsbild av Hedens Lillbo 1915 i boken ”Förlorad verklighet”, när han som ung fick delta i ett huggarlag som bodde i en av fäbodstugorna.
”Det var ett äventyr att att få vara där – att få följa far dit- att ha en egen yxa, ett eget dagsverke som en vuxen. Och så det korta och sträva starrgräset på den ödsliga vallen. Bara själva ödsligheten. De bleka och låga blommorna i gräset. Små blåklockor, mynta, brunklöver, kattfot och Erigeron. Beckasinerna som bräkte över de försumpade slåttertegarna österut mot myren, där den hade sitt rede intill en nedsjunken granbandhage som låg som en kedja av gammalt silver i det tuviga gräset och genom några samlingar kråkklöver. Och så kvällarna i stugan när vi alla – de tio karlarna var samlade kring elden som fick brinna sent för myggens skull.
Hedens Lillbo låg ungefär en mil från närmaste byväg. Och den byvägen var närapå en mil till fram mot en en hjulspårsvinglig och oändligt krokig landsväg – två mil lång till kyrkbyn -socknens medelpunkt.”
”Det fanns gott om fiskebäckar och tjärnar där i bergen. De flesta var ute och fiskade om kvällarna. Inte bara för nöjes skull utan också för att få sovel till potatis och rågbrödet. Man metade laxöring i bäckarna och lade långrev och ståndkrok i tjärnarna.”
”Många av de unga kolvedshuggarna i den gammelgrå stugan på den ensliga och fattiga vallen hade proviant med sig för fjorton dagar åt gången. För att få stanna i skogen över en söndag, gå bort till något finnställe som de tidigare inte hade besökt och gärna ville se. Eller också för att hinna till någon långt bort liggande tjärn eller sjö för drömda storfångsten – fiskefärder att berätta om senare i livet. Det var ju inte bara för att hugga kolved medan man levde. Här bodde man ju mitt inne i äventyret. De stora och orörda och stigfattiga skogarnas sommaräventyr.”
För mig finns fortfarande äventyret kvar kring den övergivna vallen. Tjärnarna fiskar jag i och även likt skogshuggarna med hopp om drömda storfångster. Orörda är däremot inte skogarna, stigarna har blivit skogsbilvägar, som fraktat bort den gamla skogen. Slåttermarkerna har fortfarande stora naturvärden, om än på ett annat sätt än under fäbodtiden. För mig är platsens ödslighet närvarande och överensstämmer med Olles nu över 100 åriga skildring av vallen. Och enkelbeckasinen bräker fortfarande över de sumpiga markerna!
Under midsommarnatten dansar ”snuvan” skogsrået på berghällarna på det lilla berget Sommarsnuvet. Det har jag hört berättas från en säker källa, spelmannen och naturkännaren Halvard Larsson, uppvuxen på finnskogen under tidigt 1900-tal. Jag tog inga risker och väntade ett dygn efter midsommarnatten innan jag vandrade till ”snuvet” från fäboden ”Baarsänge” eller Bergsänget som det står på kartan.
Nattviol
Den ljusa sommarnatten har övergått i en sommarlen gryning. Regntunga dimmoln sveper förbi efter bergssidan. Det var länge sedan jag gjorde den här vandringen. Stigen till berget är nu övervuxen och ibland svår att följa. Undrar om det bara jag som går här med något års mellanrum. Doften av nattviol förnimms långt innan de uppenbarar sig efter stigen. Örnbräken har i ett område brett ut sig så att jag tappar stigen. Kommer att tänka på en gammal folksägen som också handlade om midsommarnatten. Om man då söker upp örnbräkenbestånd utrustad med en pilbåge för att skjuta pilar mot den uppstigande solen. Träffar man, ska en lysande blå blomma slå ut och i dessa ska finnas frön av renaste guld. Med dessa i fickan skulle man förstå fåglars språk och också kunna göra sig osynlig… Det vore något! Magin och det övernaturliga fanns på ett annat sätt i bondesamhällets vardag. Det visade också en respekt för den natur som då så påtagligt gav mat, bränsle och byggnadsmaterial. Skogsrået eller småfolket skulle man hålla sig väl med, annars kunde det gå illa.
Var är stigen?
Väl uppe på den lilla bergsknallen så bjuder den på en fantastisk utsikt. Klockan är fem på morgonen och skyar av dimma och fallande regn döljer bitvis Hälsinglands blånande berg.
Hälsinglands blånande bergUtsikt mot Bergviken
”Baarsänge”Snuvan träffade jag inte här, det var länge sedan…En pärlemorfjäril vilar i branten
Något skogsrå behövdes inte den här morgonen för att uppleva naturens magi, men visst kände jag också historiens vingslag bland de knotiga tallarna.
En klipphylla i Tjuvbergets brant är min utkiksplats när solen precis skänker sin första strålar och får Hertens våris att glimma. i trädtopparna virvlar kungsfåglar och mesar på jakt efter föda. Deras lockläten är det enda som bryter morgontystnaden. De knotiga tallarna i bergsbranten är säkert 200-300 åriga. Kanske var de små plantor när det under tidigt 1700-tal huserade rövare i bergets grottor.
Tryggare att vistas här nu och Tjuvbergets naturreservat är välbesökt i dessa pandemitider. Så här tidigt är jag dock förmodligen ensam av min art här. Behovet av oförstörda miljöer tycks ha blivit extra påtagligt nu. Kanske upptäcker flera naturens och skogens läkande förmåga. Mitt välmående är på topp när en sparvuggla dimper ned och skapar oro i mesflocken. Lyckas träffa rätt ton i mitt försök till sparvugglevissling och den tar sig en närmare titt på gubben på hyllan.
Cool uggla
Sitter kvar när sparvugglan fortsätter sin jakt, mesarna återgår till sitt samlande. Solen värmer och det gamla uttrycket att vara säll passar väldigt fint i den här stunden. Det blev också en fin bild på sparvugglan. Eftersom jag också emellanåt är en modern människa, så lade jag ut ugglan på Instagram. Snabbt kom en respons från en elev ”cool”. Ja, nog tusan är naturen ”cool”, hoppas att flera upptäcker det. Då kanske det blir enklare att skydda natur också!
Dis och dimma suddar ut avlägsna konturer denna gråmulna decemberdag. På vår morgonpromenad möter vi ett par bybor. Osökt kommer vi in på samtalsämnet klimat. Den varmaste november i mannaminne och nu december som hakat upp sig med regn, dis och värme. Visst är det väder, men här är vår känsla samstämmig med vetenskapen. Klimatet förändras och det smyger sig på en katastrof som drabbar både oss människor och de andra arterna på vårt jordklot.
Dagens Nyheters tema för dagen är också klimatet med Greta Thunberg som chefredaktör. Hotet mot klimatet beskrivs också som en existentiell kris. Kris betyder också möjlighet har jag fått lära mig. På något märkligt sätt är det hoppingivande, mitt i allt elände med pandemi och skogsskövlingar och klimatkatastrofer. Håller vi möjligen på att ifrågasätta vår överdrivna konsumtion och söka andra värden. Pandemin har av allt att döma fått människor att söka sig till naturen. Visserligen avråder vår statsminister för besök i köpcentrum, men nog är det väl ändå så att många frivilligt söker sig till naturreservat och vandringsleder…
Mina tankar blir disiga som decemberdagen när jag försöker lösa klimatkrisen. Visst vill jag med varm hand lämna över problemet till våra politiker och forskare. Tyvärr är vi alla en del av problemet och det krävs en prövande tankevända hos en hel befolkning för att både sätta press på politiker och oss själva.
Den gamla fältbiologparollen ”Håll stövlarna leriga” stämmer väl på den fortsatta promenaden. Tankarna skingras av ett landskap som mitt i allt dis bjuder på mustiga höstfärger.
En mosskudde som inbjuder till en vilo- och tankepaus, men inte denna blöta dag.
Linné beskrev hösten som årets gubbålder. Då skulle man se om sitt hus, skörda och ta hand om det som sommaren givit.
Nu skulle tillägget vara att som gubbe också se över sina pensionsfonder. Det struntar jag i och går ut och njuter av denna fantastiska årstid , både årets och gubbens höst.
Gårdsrönnen i skymningGårdsrönnenJärnmyrenDimmig höstmorgon vid BollebergetHälsinglands blånande berg En disig höstmorgon som ger intrycket av en impressionistisk målningSpeglingarVoxnan vid flottarledenFärgskiftningarnas årstid, färgrikedomen övergår sakta till nedtonade jordfärgerHornugglan Gårdsrönnen förser också trastar med mat
Som signalröda stenhårda pärlor ligger de strödda på den frostiga myren. I bärsäsongens elfte timme är tranbären mogna. Någon utbredd tradition att plocka tranbär finns inte i våra trakter. Möjligen hade de finnar som koloniserade finnskogen med sig det från sina östliga hemtrakter, där tranbär mer tydligt ingick i folkhushållet.
När vår familj plockar tranbär är det främst för den utsökta efterrätten, tranbär med varm tjinuskisås och glass. Tranbären rullas i äggvita och florsocker, det söta höljet möter sedan de krasiga bären med det sura innehållet och åstadkommer en chockerande smaksensation i munnen. Köper man tranbär så får man sannolikt de amerikanska odlade bären som inte kan mäta sig med den friska syran som finns i de frostnupna svenska bären.
Frostiga tranbär
Att ordet tranbär kommer av att tranor äter dem på myren är knappast troligt. Förmodligen kommer namnet av det tyska träne som betyder tår. Avsevärt mer poetiskt med röda tårar på myren!
Recept: Tranbär med Tjinuskisås
5 dl tranbär
1 äggvita
florsocker
Sås:
2 dl vispgrädde
1 dl socker
1/2 dlsirap
50 gr smör
1/2 tsk ingefära
1/2 tsk vaniljsocker
Vispa äggvitan och rulla bären i florsocker
Blanda grädde, socker och sirap och sjud blandningen till den tjocknas något. Tillsätt ingefära och vaniljsocker.
Rör ned smöret i den heta såsen.
Servera såsen varm till glass och bär. Surt, sött, varmt och kallt!
Röda pärlor eller är det tårar strödda över myren.
Tranbärens myrSommartid är det en annan skörd som väntar.
I höst har vi för första gången plockat och tagit tillvara kråkbär. Bäret har vi smakat på tidigare, de sägs släcka törsten, men är knappast något som man lockas av att äta i mängder. De ger en fadd och kärv smak som stannar kvar i munnen.
Under våren bjöds vi på kråkbärsdricka av min frus faster. Carl Jan Granqvist hade nog sagt att den fyllde munhålan med mjuka tanniner, eller förmodligen något ännu mer fantasirikt! Gott var det i varje fall!
Receptet från faster Anita
Förutom att det var gott så ska kråkbären vara fullproppade med antioxidanter och andra nyttigheter.
Årets bärskörd blev alltså kompletterad med de lättplockade kråkbären och åtskilliga flaskor kråkbärsdricka har redan konsumerats. Vi uteslöt vinsyra och fick upp syranivån med citronsaft istället. Det kanske ger sämre hållbarhet men det är inget problem eftersom vi plockar upp bären i omgångar ur frysen och tillreder den råa saften. Sedan blir kråkbärsdrycken inte långlivad hos oss!
”Det är lika fint som det vore datagjort!” så beskrev en av mina elever utsikten från Stora Bolleberget. En beskrivning av det vackra god som någon. Det blev en tankevända att den gamla lärarens och tonåringens verklighet ibland skiljer sig. Bolleberget erbjuder en alldeles särskilt häftig verklighet, när det gäller natur. Dessutom med bara några kilometer från Bollnäs centrum.
Stora Bollebergets Naturreservat bildades 2006, men har en betydligt längre historia som ett utflyktsmål i Bollnäs. Då kanske främst Bolletjärn som både erbjudit rödingfiske och en fin miljö. Men reservatet är betydligt mer än så. Mina strövtåg i det 99 hektar stora reservatet har resulterat i ett antal bilder som förhoppningsvis beskriver något av de naturvärden som finns där.
Knotiga tallar i branten
Utsikt från Bollebergets västra sida mot Bollnäs finnskogEn gammal skylt ”Hit har havet nått” visar Höga kustlinjen som på Bolleberget ligger på ca 227 meter.
För 9000 år sedan var alltså Bolleberget en ö i ett ishav. Jag gör ett försök att i tanken förflytta mig till den tiden, med havet sköljande över de nu mossbeklädda stenarna. Fanns det sälar här? Rastade fåglar på den här lilla kobben? Människorna, fanns de längre inåt land mot Voxna och jagade renar? Frågorna hopar sig men ger också en aning om vår litenhet inför naturens krafter.
Pelarsalen på bergets västra sidaSumpskog mot BlistermyranBlistermyranBolletjärnenHåvning i BolletjärnenStora Bollebergets brantTrollskogen nedanför branten
Natur och Trädgård 