Höstfrost
Jag omges av prasslande och fallande löv under inspektionsrundan i trädgården. Björklöven singlar ner som guldslantar. Ett äpple faller också ned med en duns.
Marken är täckt med ett glittrande lager. En viss oro smyger sig på hur purjon och all kål i grönsakslandet har klarat -7 grader som det har varit som lägst under natten. Det är en kyla som tangerar vad de klarar. När solen har gjort sitt så visar det sig nog. Just nu är det bara betagande vackert.
Höstfiske
Stillheten och tystnaden vid skogstjärnen är i det närmaste overklig. På något sätt tillhörande en annan tid. Kanske är det kontrasten mot den skolverklighet som tillhör vardagen. Schyssta, trevliga elever – men skolan är också livlig och stressande miljö, såväl för oss lärare som elever. Ibland önskar jag att även mina elever skulle få uppleva denna verklighet, långt bort från datorspel, snapchats och mobilselfies. När jag tagit med elever till vackra miljöer och berg med knotiga hällmarkstallar, så har kommentaren flera gånger varit – Det är lika snyggt som det vore datagjort… Den bästa komplimang över naturens skönhet de kan komma på. Uppenbarligen är våra erfarenheter av skilda slag.
Tjärnens blanka spegel bryts av ett försiktigt vak. Det visar sig vara en ganska präktig öring när jag kastar en spinnare nästan i gapet på den. Tvekar om den ska få gå tillbaka men beslutar att den får bli middagsmat. Tjärnen bjöd inte bara på skönhet utan också på en riktig läckerhet.
Höst vid Flugen
Morgondimman svävar i tunna stråk på den spegelblanka sjön. Det råder en trolsk och skör stämning, alla ljud blir så tydliga och nära. Stämningen förtätas när en storlom ropar i fjärran. Ekot vandrar en lång stund mellan bergen. De första solstrålarna värmer bryter snabbt förtrollningen. Dimman lättar på några få minuter. Omgivningarna är plötsligt skarpa, kristallklara. Vackert på ett annat sätt, inte lika subtilt. Den höstliga bjärta färgskala ger ett övermått av färger som är svårsmält även för en naturromantiker.
En färgsprakande palett uppenbarar sig i vattnets spegel.
Sångsvanen vid strandkanten förbereder sig för flytt söderut. Sångsvanen var för några decennier sedan en ovanlig gäst här. Den hade sina häckningsplatser lång norrut och syntes bara vid flyttning. Nu häckar många svångsvanspar i närheten .
Huggorm och korsspindel
Blybergets naturreservat hyser många arter, även sådana som vi ibland undviker. Huggormen är visserligen giftig, men risken att få ett bett vid en skogstur är nog obefintlig. Korsspindeln är också giftig, men inte för människor. Vi är tydligen för hårdhudade för att dess bett ska tränga igenom vårt skinn. Däremot är det inte så trevligt att få dess nät i ansiktet, när man inte ser sig för. Det blir också extra jobb för de stackars spindlarna. Visserligen väver de ett i allmänhet ett nytt nät varje dag, men då äter de först upp det gamla nätet och tillgodogör sig näring från det först.
Huggorm
Korsspindel
Bryggfix
Sent för bad kan man tycka, men bryggan vid fiskestugan måste fixas. Det visade sig att vattnet var varmt även för en badkruka.. Eftersom jag hade roat mig med att strö ut brödsmulor var jag omgiven av småfisk. Det upptäckte även storskrakarna, som jagade löjorna runt om mig. Vadade upp efter kameran, skrakarna fortsatte att jaga. Accelerationen när de fick korn på ett lämpligt offer var imponerande. En mink kom också och sprang förbi. Runt om blommade fortfarande några näckrosor. Badet var uppfriskande.
Svenskt skogsbruk – en sorglig historia
I de skogsmarker jag ofta vistas i och kring försvinner i rask takt de sista resterna av skog av vildmarkskaraktär. En hastig blick på Google Earth avslöjar svenskt skogsbruk, ett rutmönster med virkesåkrar med få inslag av varierad mer ”naturlig” skog. I svensk skogsbruk legitimeras en rovdrift av en tvivelaktig FSC certifiering. Även de som jobbar med skogen har svårt försvara sitt skogsbruk utan att dra till med en vit lögn. Det naturvårdskunnande de i många fall har får stå tillbaka för en maximal vinst. Att Sverige dessutom har en märkligt tandlös skogvårdslag förbättrar inte naturvårdens intressen. Naturvården ansvarar i huvudsak skogsägaren för och då är det inte så konstigt att gammelskogen ryker…
Jag försöker dock hitta de små rester av mer vildmarksbetonad skog. Påfallande är det rika livet i den skogen . I virkesåkrarna återfinns och gynnas bara ett fåtal arter. Helt klart är att även människan mår bättre i den ”riktiga” skogen. Det finns forskning som visar hur den natur som upplevs som vildmark minskar stress och ökar ett välmående. Snart tycks sådana platser vara utraderade.
Gigantiska hyggen med enstaka ”naturvårdsträd”
I gammelskogen finns ett lugn för människan och en livsmiljö för en mångfald av arter
Tjäderhönan avleder uppmärksamheten från sina ungar. Tjädern är beroende av den gamla skogen både som födokälla och spelplats.



























