Hjortronen är mogna! Myren lyser gul av ”blötgubbar”. Även hjortronen tycks påverkas av klimatförändringar. I våra trakter har vi  lärt oss att det inte är någon idé att ge sig ut på myrarna förrän 20-25 juli. De senaste åren har mognaden skett 8-12juli.

När jag växte upp var konkurrensen om ”myrens guld” på största allvar. Var det hjortronår så gällde det att vara först ut på myren. Då plockades ofta de stenhårda omogna hjortronen innan någon annan fyllde sina hinkar med dem. Nu får hjortron mogna i lugn och ro på ”vår” myr. Det är ett fåtal som anser att det är mödan värt att plumsa omkring på knottrika myrar för att förse sig med vinterbehovet av hjortron. ”Det finns i affären” är en vanlig kommentar.  Vi som är uppvuxna med att ta tillvara från naturen, räds vare sig varg,  björn eller knott. Vi plumsar på och njuter i fulla drag av myrens dofter och natur. Vi fyller frys och kyl med läckerheter som kostar multum på saluhallar. De som inte förstår bättre får skylla sig själva…

Hjortronmyren

Det blev också en del av ”skogens guld” på hemväg från myren.

 

För några dagar sedan gick jag en tidig morgon efter en skogsväg. Dagen före hade jag  sett färsk vargspillning där.  Plötsligt såg jag något grått vid vägkanten en bit bort, tog fram kameran redo att fotografera varg. Någon varg var det tyvärr inte.  Det var en hare som varslade mig och studsade i fullt fart över vägen. Sekunden efter kom harens partner som också förstod att det var fara å färde.  Den satte full fart rakt mot mig. Jag satt på huk och såg i kamerasökaren hur den i en hiskelig fart kom närmare.  Risken för en kollision mellan gubbe och hare var påtaglig. Lyckligtvis tvärnitade den ett par meter innan krocken. Jag kunde läsa dess tankar under ett par sekunder: ”Helsike, jag sprang åt fel håll! Tur för harpalten att den inte sprang i gapet på en av traktens vargar.

Skogsharen

Så blev det full fart åt andra hållet…

 

Tänker  på Bo Setterlinds dikt ”Cykeln i skogen” när jag besöker den gamla övergivna byn Vålsjöbo på Bollnäs Finnskog.

”Längst inne i skogen står en bortglömd cykel, den har fyra ringklockor. Ägare: våren. Samtliga ringklockor är blå, signalerna trängs inne i dem”

Några ringklockor syns inte på de övergivna cyklarna i Vålsjöbo. Det behövdes sannolikt inte några sådana i den glesbefolkade finnskogen. Idag är Vålsjöbo en övergiven by sedan länge, storskogen har tagit över. Vålsjöbo var innan dess  en av finnskogens största byar. Den uppstod som en fäbod på 1500-talet bildad av bönder från byarna Ren, Vevlinge och Finnfara.

Första kända fasta boende var lösfinnen Hindrik Jakobsson med hustru Sara som uppförde ett finntorp på platsen. Då blev de förmodligen också vallvaktare. Vallvaktarsystemet var typiskt för Bollnäs finnskog, där främst finnar anlitades för att sköta om fäboden året om.

En inblick i livet i byn ges i STF:s årsskrift från 1923, då Dag Strömbäck besöker byn under en auktionsdag. Det är en livaktig folkfest som möter honom: Svårt att förstå för oss som ser husgrunder och skog där det myllrade av människor för knappt hundra år sedan. Strömbäck ger en ögonblicksbild av auktionsförrättarens arbete vid försäljningen av en pinnharv  ”Två om bö, skälj er at!” . När ett acceptabelt bud uppnås svingar han sin klubba och ropar ”Ett, två, smäll och knäpp”.

På kvällen vankas dans för alla besökande. Dansen sker i ”Lillstugan” där en spelman bänkats sig i ett hörn. ”In strömma de alla som nyss stodo utanför och mönstade varandra i smyg. Mjukt och smidigt går dansen över tiljorna. Ingen knuffar eller stöter en annan, knappast ett ord växlas mellan de dansande, allting tas med största allvar”. ”Det är ett inbundet och melankoliskt släkte, denna finnbefolkning, som dagligen får kämpa med svårigheter av alla slag. Med möda har de brutit sin torva och med möda får de hålla den vid makt.”

Den sist boende i Vålsjöbo flyttade år 1947. Då var gångstigar (och uppenbarligen cykelstigar) de enda transportlederna från byn. Betydligt enklare är det att färdas till Vålsjöbo idag. Nu vittnar husgrunder och källarvalv om att platsen varit en stor by.

.

 

 

 

 

 

 

Tofsmes

Den gröna mossmattan utrullad

Den gamla skogen

Gammelskogens invånare –  som lät sig matas med Tillmans korv…

Blybergets naturreservat bjuder alltid på fina naturupplevelser. Idag var det tre lavskrikor som bjöd på underhållning. Tidigare har de varit ovanligt reserverade för att vara lavskrikor. Tydligen har de vänt sig vid att bli matad av skogsflanören…

Stillheten och tystnaden vid skogstjärnen är i det närmaste overklig. På något sätt tillhörande en annan tid. Kanske är det kontrasten mot den skolverklighet som tillhör vardagen. Schyssta, trevliga elever – men skolan är också livlig och stressande miljö, såväl för oss lärare som elever. Ibland önskar jag att även mina elever skulle få uppleva denna verklighet, långt bort från datorspel, snapchats och mobilselfies. När jag tagit med elever till vackra miljöer och berg med knotiga hällmarkstallar, så har kommentaren flera gånger varit  – Det är lika snyggt som det vore datagjort…  Den bästa komplimang över naturens skönhet de kan komma på. Uppenbarligen är våra erfarenheter av skilda slag.

Tjärnens blanka spegel bryts av ett försiktigt vak.  Det visar sig vara en ganska präktig öring när jag kastar en spinnare nästan i gapet på den. Tvekar om den ska få gå tillbaka men beslutar att den får bli middagsmat. Tjärnen bjöd inte bara på skönhet utan också på en riktig läckerhet.

 

 

 

Blybergets naturreservat  hyser många arter, även sådana som vi ibland undviker. Huggormen är visserligen giftig, men risken att få ett bett vid en skogstur är nog obefintlig. Korsspindeln är också giftig, men inte för människor. Vi är tydligen för hårdhudade för att dess bett ska tränga igenom vårt skinn. Däremot är det inte så trevligt att få dess nät i ansiktet, när man inte ser sig för. Det blir också extra jobb för de stackars spindlarna. Visserligen väver de ett i allmänhet ett nytt nät varje dag, men då äter de först upp det gamla nätet och tillgodogör sig näring från det först.

Huggorm

 

Korsspindel

I de skogsmarker jag ofta vistas i och kring försvinner i rask takt de sista resterna av skog av vildmarkskaraktär.  En hastig blick på Google Earth avslöjar svenskt skogsbruk, ett rutmönster med virkesåkrar med få inslag av varierad mer ”naturlig” skog. I svensk skogsbruk legitimeras en rovdrift av en tvivelaktig FSC certifiering. Även de som jobbar med skogen har svårt försvara sitt skogsbruk  utan att dra till med en vit lögn. Det naturvårdskunnande de i många fall har får stå tillbaka för en maximal vinst.   Att Sverige dessutom har en märkligt tandlös skogvårdslag förbättrar inte naturvårdens intressen. Naturvården ansvarar i huvudsak skogsägaren för och då är det inte så konstigt att gammelskogen ryker…

Jag försöker dock hitta de små rester av mer vildmarksbetonad skog. Påfallande är det rika livet i den skogen . I virkesåkrarna återfinns och gynnas bara ett fåtal arter. Helt klart är att även människan mår bättre i den ”riktiga” skogen.  Det finns forskning som visar hur den natur som upplevs som vildmark minskar stress och ökar ett välmående. Snart tycks  sådana platser vara utraderade.

Gigantiska hyggen med enstaka ”naturvårdsträd”

I gammelskogen finns ett lugn för människan och en livsmiljö för en mångfald av arter

Tjäderhönan avleder uppmärksamheten från sina ungar. Tjädern är beroende av den gamla skogen både som födokälla och spelplats.