Vi som gillar gammelskog

De mänskliga mötena i mina gammelskogar är få. Varför förstår inte flera vilken kraft det ger att omfamna en gammelskog? Det är något märkligt som händer mig efter att ha vandrat i mjuk mossa i det dunkla skogsljuset. Det infinner sig ett lugn som i andras ögon jag alltid besitter. Det är här jag hämtar det lugnet. Bär med mig i en stressig skolvardag med kvalitetskvadrater och bedömningar  och betygsättande. Hujedamej.  Tur att det fortfarande finns några gammelskogar!

Helt ensam är jag inte i den gamla granskogen, ett stilla knackande, leder mig till en annan som älskar gammelskog. Den tretåiga hackspetten  har inte så många platser att hacka på. Det är just den här sortens skog som vi, den tretåiga och jag är beroende av.

tretåig hackspett gammelskog

Den tretåiga hackspetten

Skyddad skog

På jakt efter signalarter i en hotad skog går jag ned på knä. Kanske ett tecken på  vördnad men främst för  studera knäroten barrskogens vackra orkidé. Knäroten dokumenteras med GPS position och med foto. Nära intill växer kandelabersvamp på en grov asplåga. Nyss  hittade vi också rosenticka på en stormfälld gran. Tveklöst en nyckelbiotop!

Kommunen avsåg att sälja den här skogsområdet på 14 hektar för någon vecka sedan. Ett tips gjorde att vi i Naturskyddsföreningen tog en närmare koll på området som visade sig ha höga naturvärden.  Försäljningen blev stoppad och nu får området biotopskydd. Märkligt nog var området  inventerat nyligen. Då uppmärksammades inte naturvärdena utan endast virkesvolymen.  Naturskyddsföreningen har lyckats hindra flera avverkningar i närområdet den sista tiden.  Frågan är hur  de professionella skogsplanerarna som inte gör annat än planlägger avverkningar inte uppmärksammar det som vi som amatörer ser…

DSC_3308

Kandelabersvamp

knärot

Barrskogens orkidé knäroten

Rosenticka

Rosenticka

 

Älgmöten

Älgstammen har minskat betydligt på senare år i mina tassemarker. Det förklaras ofta med den ökade björn och vargstammen. Skogsbolagen vill också få ned älgförekomsten för att minska betesskador på planterad skog. Sanningen är nog att det har samverkat. Ökad avskjutning i kombination med rovdjurstryck gör självfallet att det blir mindre älg. En runda med ”älgsafari” på skogen gav tidigare garanterat resultat. Nu ska man ha lite tur att träffa på vårt högvilt. När älgmöten inte blir ”vardagsmat” så ser jag på dessa ståtliga djur med en ny uppmärksam blick när de ibland visar  sig.

älg

älg på vägen

Här vill vi inte ha älgarna, lyckligtvis här på en  väg som inte lockar till hög hastighet.

älg på hygge med kruståtel-1_1

Den rosaskimrande kruståteln på hygget krävde en älg för att bli ett bra foto, så kom den springande…

Hjortronmyren

hjortron4Hjortronen är mogna! Myren lyser gul av ”blötgubbar”. Även hjortronen tycks påverkas av klimatförändringar. I våra trakter har vi  lärt oss att det inte är någon idé att ge sig ut på myrarna förrän 20-25 juli. De senaste åren har mognaden skett 8-12juli.

När jag växte upp var konkurrensen om ”myrens guld” på största allvar. Var det hjortronår så gällde det att vara först ut på myren. Då plockades ofta de stenhårda omogna hjortronen innan någon annan fyllde sina hinkar med dem. Nu får hjortron mogna i lugn och ro på ”vår” myr. Det är ett fåtal som anser att det är mödan värt att plumsa omkring på knottrika myrar för att förse sig med vinterbehovet av hjortron. ”Det finns i affären” är en vanlig kommentar.  Vi som är uppvuxna med att ta tillvara från naturen, räds vare sig varg,  björn eller knott. Vi plumsar på och njuter i fulla drag av myrens dofter och natur. Vi fyller frys och kyl med läckerheter som kostar multum på saluhallar. De som inte förstår bättre får skylla sig själva…

hjortronhink

morgon på myren

Hjortronmyren

kantareller1

Det blev också en del av ”skogens guld” på hemväg från myren.

 

Skogshare

För några dagar sedan gick jag en tidig morgon efter en skogsväg. Dagen före hade jag  sett färsk vargspillning där.  Plötsligt såg jag något grått vid vägkanten en bit bort, tog fram kameran redo att fotografera varg. Någon varg var det tyvärr inte.  Det var en hare som varslade mig och studsade i fullt fart över vägen. Sekunden efter kom harens partner som också förstod att det var fara å färde.  Den satte full fart rakt mot mig. Jag satt på huk och såg i kamerasökaren hur den i en hiskelig fart kom närmare.  Risken för en kollision mellan gubbe och hare var påtaglig. Lyckligtvis tvärnitade den ett par meter innan krocken. Jag kunde läsa dess tankar under ett par sekunder: ”Helsike, jag sprang åt fel håll! Tur för harpalten att den inte sprang i gapet på en av traktens vargar.

skogshare1

Skogsharen

hare3

Så blev det full fart åt andra hållet…

 

Vålsjöbo

Tänker  på Bo Setterlinds dikt ”Cykeln i skogen” när jag besöker den gamla övergivna byn Vålsjöbo på Bollnäs Finnskog.

”Längst inne i skogen står en bortglömd cykel, den har fyra ringklockor. Ägare: våren. Samtliga ringklockor är blå, signalerna trängs inne i dem”

Vålsjöbo cykel

Några ringklockor syns inte på de övergivna cyklarna i Vålsjöbo. Det behövdes sannolikt inte några sådana i den glesbefolkade finnskogen. Idag är Vålsjöbo en övergiven by sedan länge, storskogen har tagit över. Vålsjöbo var innan dess  en av finnskogens största byar. Den uppstod som en fäbod på 1500-talet bildad av bönder från byarna Ren, Vevlinge och Finnfara.

Första kända fasta boende var lösfinnen Hindrik Jakobsson med hustru Sara som uppförde ett finntorp på platsen. Då blev de förmodligen också vallvaktare. Vallvaktarsystemet var typiskt för Bollnäs finnskog, där främst finnar anlitades för att sköta om fäboden året om.

En inblick i livet i byn ges i STF:s årsskrift från 1923, då Dag Strömbäck besöker byn under en auktionsdag. Det är en livaktig folkfest som möter honom: Svårt att förstå för oss som ser husgrunder och skog där det myllrade av människor för knappt hundra år sedan. Strömbäck ger en ögonblicksbild av auktionsförrättarens arbete vid försäljningen av en pinnharv  ”Två om bö, skälj er at!” . När ett acceptabelt bud uppnås svingar han sin klubba och ropar ”Ett, två, smäll och knäpp”.

På kvällen vankas dans för alla besökande. Dansen sker i ”Lillstugan” där en spelman bänkats sig i ett hörn. ”In strömma de alla som nyss stodo utanför och mönstade varandra i smyg. Mjukt och smidigt går dansen över tiljorna. Ingen knuffar eller stöter en annan, knappast ett ord växlas mellan de dansande, allting tas med största allvar”. ”Det är ett inbundet och melankoliskt släkte, denna finnbefolkning, som dagligen får kämpa med svårigheter av alla slag. Med möda har de brutit sin torva och med möda får de hålla den vid makt.”

Den sist boende i Vålsjöbo flyttade år 1947. Då var gångstigar (och uppenbarligen cykelstigar) de enda transportlederna från byn. Betydligt enklare är det att färdas till Vålsjöbo idag. Nu vittnar husgrunder och källarvalv om att platsen varit en stor by.

Vålsjöbo

Vålsjöbo

Vålsjöbo

.

 

 

 

 

 

 

Gråmulen vinterdag

Gråmulen dag med lätt snöfall. En sådan morgon när vintertristessen griper tag i en och orsakar en allmän olust.  Efter morgonkaffet kommer jag till insikten att jag faktiskt vill ut och behöver det…

Tar bilen och åker planlöst ut mot ”storskogen”. Snart passerar jag en nära nog igenfrusen å. I ögonvrån uppfattar en svart rund punkt som plötsligt försvinner ned i strömvirvlarna. Inser omedelbart att ett möte med strömstaren skulle lätta upp mitt dystra sinne. Parkerar bilen och uppsöker åkanten där jag skymtade strömstaren. Ingen ”forspräst” i sikte. Fötterna börjar sakta domna i kylan. När jag tänker ge upp, drar jag till minnes att strömstarar är nyfikna och kan lockas av kraftiga ljud. Visslar högljutt och plötsligt sitter strömstaren på en sten framför mig. Den dyker ned i vattnet, går i grunda partier med huvudet under vattnet, kommer upp med husmaskar och kvittrar muntert. När den kommer upp ur strömvirvlarna faller vattendroppar som pärlor från den väl infettade fjäderdräkten. Glömmer mina frusna fötter och uppgår helt i den underhållning som den lilla tättingen bjuder på. Vintermelankolin är botad.

strömstare 1

strömstare 2-1

strömstare 3-1

Höstfiske

Stillheten och tystnaden vid skogstjärnen är i det närmaste overklig. På något sätt tillhörande en annan tid. Kanske är det kontrasten mot den skolverklighet som tillhör vardagen. Schyssta, trevliga elever – men skolan är också livlig och stressande miljö, såväl för oss lärare som elever. Ibland önskar jag att även mina elever skulle få uppleva denna verklighet, långt bort från datorspel, snapchats och mobilselfies. När jag tagit med elever till vackra miljöer och berg med knotiga hällmarkstallar, så har kommentaren flera gånger varit  – Det är lika snyggt som det vore datagjort…  Den bästa komplimang över naturens skönhet de kan komma på. Uppenbarligen är våra erfarenheter av skilda slag.

Tjärnens blanka spegel bryts av ett försiktigt vak.  Det visar sig vara en ganska präktig öring när jag kastar en spinnare nästan i gapet på den. Tvekar om den ska få gå tillbaka men beslutar att den får bli middagsmat. Tjärnen bjöd inte bara på skönhet utan också på en riktig läckerhet.

spegling

DSC_0376_redigerad-1

Gravtjärn_redigerad-1

DSC_0372