Mellan minne å glömska

Utställningen ”Mellan minne å glömska” av konstnären Helena Bratt visas nu på Bollnäs konsthall. Det visade sig vara en ömsint skildring av tidigare generationer som berörde mig oväntat starkt. Ledtrådar i utställningen ger en inblick i ett bondeliv. Konkreta fragment av kulturen hittar man också i utställningen som vakuumförpackade utslitna yllepersedlar. Ett återbruk som till stor del grundades i den knapphet av resurser som fanns då. Bondearvet, som de flesta av oss har någon generation bakåt, tonas sakta bort både hos mig och i ett helt samhälle. Kanske finns det delar av det arvet att hämta upp och som vi behöver införliva i oss även idag.

Blåkläder med sin berättelse om en tidigare vardag

Mina föräldrar var också präglade av sin uppväxt i en bondekultur, något som också fanns närvarande i deras tänkande. Idag har vi visserligen ett världsarv i våra hälsingegårdar, men är det bara byggnaderna som finns kvar av det arvet?

Hälsingland och byn Freluga är den plats där jag råkat leva under större delen av mitt liv. Under den tiden är det inte bara jag som ömsat skinn, även landskapet och kulturen har gjort det. Jag har fotograferat sedan tonåren och när jag letar bland mina gamla diabilder hittar jag många påminnelser av den förändring som skett.

Slåtterfika
Hässjning.
På vinterföre kördes hö från utmarkens lador till gården
Kalven Ferdinand under sitt äppelträd

Det småskaliga jordbruket har försvunnit från byn, nu finns bara en köttproducerande gård kvar. Från att vara en livsnödvändig del av människors liv är landskapet något som vi bor i, men inte är beroende av. Livets förnödenheter produceras idag oftast långt från oss konsumenter.

Kossor hos Ohlanders Knyssla, Rengsjö. En ladugård där kossorna gick på trasmattor på det välskurade golvet.
Åke och hästen Blixt

För en eller möjligen två generationer sedan producerades den mesta av vår mat på åker och äng. I skogen hämtades bär men också ved till matlagning och vinterns behov av värme.  Årstiderna styrde arbetet i en återkommande rundgång, sådd, skörd, fäboddrift sommartid, skörd och slakt, vedhuggning och vinterarbete med kolning i skogen. De gamlas erfarenhet och kunskap var garanten för överlevnad. Den kunskap de bar med sig var viktig för att få mat för dagen. Odlingserfarenheter var nödvändiga för att så i rätt tid. Handens kunskap gick också vidare. Hur bereddes linet och hur spanns det? Vilket trädslag skulle användas till redskapen. Kunskap som förmedlades från generation till generation. Åkrar och den omgivande naturen bjöd på råvaror som omvandlades av gårdsfolket. Till det krävdes kunskap och erfarenhet.

Fåren gav kläder och omvandlade magra marker till mat.

Överflöd kunde det finnas kortvarigt under skörd och slakt, men knapphet var nog det förhärskande tillståndet. Att ta tillvara allt som naturen erbjöd var en nödvändighet. Den traditionen fanns delvis kvar när jag växte upp och också som ett arv förmedlad av mina föräldrar. Hos mig yttrar det sig att varje höst fylls frysar med bär och grönsaker, källaren med potatis och rotfrukter, vedboden med ved och då får vinter komma.

Hjalmar vid sin stuga
Hjalmars stuga

Vid en promenad i byn för många år sedan hamnade jag i ”samspråk” med den gamla bybon Hjalmar. Han var extra pratsam, kanske beroende på en kvarter brännvin som nästan var urdrucken och som han lite generat placerat under sin bänk. Han målade upp ett odlingslandskap som redan då hade försvunnit. Eftersom jag var på väg till ”myrn” som är och var mitt favoritställe för fågelskådning, spårade samtalet in på hur det nyttjats tidigare. Anade också lite ironi över mitt onyttiga intresse. Järnmyren som ligger bara några stenkast från Hjalmars stuga hade tidigare en självklar plats i bondeåret. Åkrarna gödslades med dynga blandat med ”myra” hämtad från ”myrn”. ”Utmocken” skulle ske före första advent, då kördes gårdarnas gödsel ut i högar på åkrarna. Efter trettondagen var det dags för ”inmocken” då spettades och grävdes det på Järnmyren ned till tjälfri torvjord. Flera hundra dyngslädar fyllda med myra kördes runt till bygdens ladugårdar och lades underst i gödselhögarna för att suga upp urin och därmed fånga upp kväve och kalium. Ingen näring fick gå förlorad, därför fanns det också ”pisskasar” bakom knuten där manfolket pinkade.

Järnmyren som den ser ut idag med ett vattenfyllt gammalt myrtag
Dyngstacken var gårdens rikedom. Gödsel har också sitt ursprung i ordet god.

Det samhällssystem som byggts upp efter bondesamhället har på många sätt har förändrat våra liv till det bättre. Själv skrotar jag runt med en kamera och inser att jag inte saknar mycket materiellt. Vad gäller levnadsvillkor så finns inte mycket att klaga på. Däremot börjar vi se konsekvenserna av vårt konsumtionsinriktade samhälle. Det var på många sätt sämre förr, men knappheten av resurser tvingade fram ett cirkulärt tänkesätt. Där har vi mycket att lära. Trots kampen för mat för dagen så hade bondesamhället också en långsiktig plan för nästa generation.

Omsorgsfullt lagda stenmurar eller ”stenhagar” som vi kallar dem, vittnar om det slit som gjordes för över hundra år sedan. Åkrarna blev både stenfria och inhägnade.
Hälsingegårdar byggda för generationer

Hus och föremål skulle hålla i generationer. Det vittnar världsarvet hälsingegårdar om. Det fanns också ett utvecklat estetiskt sinne. Bruksföremål och möbler dekorerades för att vara vackra och är det fortfarande! Hållbarhet och kretslopp har blivit nya modeord som praktiserades då men inte fanns ord för. Utan att romantisera eller gå tillbaka finns det mycket att lära av det gamla bondesamhället. Det är som att ro en båt, för att ta kurs framåt måste man titta bakåt.

”Mellan minne å glömska” gav mig tillfälle till eftertanke. Måste också erkänna att lite nostalgi smög sig på! Jag fick dessutom minnas även det glömda när jag bläddrade bland gamla diabilder…

Sommarsnuvet

Under midsommarnatten dansar ”snuvan” skogsrået på berghällarna på det lilla berget Sommarsnuvet. Det har jag hört berättas från en säker källa, spelmannen och naturkännaren Halvard Larsson, uppvuxen på finnskogen under tidigt 1900-tal. Jag tog inga risker och väntade ett dygn efter midsommarnatten innan jag vandrade till ”snuvet” från fäboden ”Baarsänge” eller Bergsänget som det står på kartan.

Nattviol

Den ljusa sommarnatten har övergått i en sommarlen gryning. Regntunga dimmoln sveper förbi efter bergssidan. Det var länge sedan jag gjorde den här vandringen. Stigen till berget är nu övervuxen och ibland svår att följa. Undrar om det bara jag som går här med något års mellanrum. Doften av nattviol förnimms långt innan de uppenbarar sig efter stigen. Örnbräken har i ett område brett ut sig så att jag tappar stigen. Kommer att tänka på en gammal folksägen som också handlade om midsommarnatten. Om man då söker upp örnbräkenbestånd utrustad med en pilbåge för att skjuta pilar mot den uppstigande solen. Träffar man, ska en lysande blå blomma slå ut och i dessa ska finnas frön av renaste guld. Med dessa i fickan skulle man förstå fåglars språk och också kunna göra sig osynlig… Det vore något! Magin och det övernaturliga fanns på ett annat sätt i bondesamhällets vardag. Det visade också en respekt för den natur som då så påtagligt gav mat, bränsle och byggnadsmaterial. Skogsrået eller småfolket skulle man hålla sig väl med, annars kunde det gå illa.

Var är stigen?

Väl uppe på den lilla bergsknallen så bjuder den på en fantastisk utsikt. Klockan är fem på morgonen och skyar av dimma och fallande regn döljer bitvis Hälsinglands blånande berg.

Hälsinglands blånande berg
Utsikt mot Bergviken

”Baarsänge”
Snuvan träffade jag inte här, det var länge sedan…
En pärlemorfjäril vilar i branten

Något skogsrå behövdes inte den här morgonen för att uppleva naturens magi, men visst kände jag också historiens vingslag bland de knotiga tallarna.

”Cool uggla”

En klipphylla i Tjuvbergets brant är min utkiksplats när solen precis skänker sin första strålar och får Hertens våris att glimma.  i trädtopparna virvlar kungsfåglar och mesar på jakt efter föda. Deras lockläten är det enda som bryter morgontystnaden. De knotiga tallarna i bergsbranten är säkert 200-300 åriga. Kanske var de små plantor när det under tidigt 1700-tal huserade rövare i bergets grottor.

Tryggare att vistas här nu och Tjuvbergets naturreservat är välbesökt i dessa pandemitider. Så här tidigt är jag dock förmodligen ensam av min art här. Behovet av oförstörda miljöer tycks ha blivit extra påtagligt nu. Kanske upptäcker flera naturens och skogens läkande förmåga. Mitt välmående är på topp när en sparvuggla dimper ned och skapar oro i mesflocken. Lyckas träffa rätt ton i mitt försök till sparvugglevissling och den tar sig en närmare titt på gubben på hyllan.

Cool uggla

Sitter kvar när sparvugglan fortsätter sin jakt, mesarna återgår till sitt samlande. Solen värmer  och det gamla uttrycket att vara säll passar väldigt fint i den här stunden. Det blev också en fin bild på sparvugglan. Eftersom jag också emellanåt är en modern människa, så lade jag ut ugglan på Instagram. Snabbt kom en respons från en elev ”cool”. Ja, nog tusan är naturen ”cool”, hoppas att flera upptäcker det. Då kanske det blir enklare att skydda natur också!

Tofsmesen är också ”cool”
Trädkrypare
Bästa utkiken

Disig december

Dis och dimma suddar ut avlägsna konturer denna gråmulna decemberdag. På vår morgonpromenad möter vi ett par bybor. Osökt kommer vi in på samtalsämnet klimat. Den varmaste november i mannaminne och nu december som hakat upp sig med regn, dis och värme. Visst är det väder, men här är vår känsla samstämmig med vetenskapen. Klimatet förändras och det smyger sig på en katastrof som drabbar både oss människor och de andra arterna på vårt jordklot.

Dagens Nyheters tema för dagen är också klimatet med Greta Thunberg som chefredaktör. Hotet mot klimatet beskrivs också som en existentiell kris. Kris betyder också möjlighet har jag fått lära mig. På något märkligt sätt är det hoppingivande, mitt i allt elände med pandemi och skogsskövlingar och klimatkatastrofer. Håller vi möjligen på att ifrågasätta vår överdrivna konsumtion och söka andra värden. Pandemin har av allt att döma fått människor att söka sig till naturen. Visserligen avråder vår statsminister för besök i köpcentrum, men nog är det väl ändå så att många frivilligt söker sig till naturreservat och vandringsleder…

Mina tankar blir disiga som decemberdagen när jag försöker lösa klimatkrisen. Visst vill jag med varm hand lämna över problemet till våra politiker och forskare. Tyvärr är vi alla en del av problemet och det krävs en prövande tankevända hos en hel befolkning för att både sätta press på politiker och oss själva.

Den gamla fältbiologparollen ”Håll stövlarna leriga” stämmer väl på den fortsatta promenaden. Tankarna skingras av ett landskap som mitt i allt dis bjuder på mustiga höstfärger.

En mosskudde som inbjuder till en vilo- och tankepaus, men inte denna blöta dag.

Sågtjärnsskogens naturreservat

De första solstrålarna skickar pilar av skimmer i det vita dimluddet. Skvattram slår mot stövlarna och ger ifrån sig myrens förnämsta doft. Jag är på väg in i Sågtjärnsskogens naturreservat. Det har blivit åtskilliga besök i området de sista åren. Hösten 2019 bildades det 53 hektar stora naturreservatet.  Grannreservatet Blyberget är på 112 hektar, båda tillkom på ett första initiativ från oss i Naturskyddsföreningen Bollnäs. Länsstyrelsen Gävleborg tog bollen och förhandlade med markägarna och nu är båda reservatsbildningarna i hamn.

Sågtjärnsmorgon

Den gamla skogen i området har med tiden bjudit på en alltmer heltäckande berättelse. Brandljud i barken på de ålderstigna tallarna vittnar om en skogsbrand för kanske 100 år sedan. Hänglavar som visat på skogens kvalité. Mestågen som hörts i trädkronorna blir alltmer sällsynta i de omgivande kulturskogarna. Den sällsynta tretåiga hackspett har varit en följeslagare i området.  Mängder av barrfylld spillning och bullriga uppflog har  visat tjäderns närvaro.

Sågtjärnsskogen tjäder_3

Sågtjärnsskog1a

låga sågtjärnsberget

Mänsklig aktivitet har också funnits i området i en avlägsen tid. En igenvuxen stig som leder till en liten myrslåtter, där resterna av lada sakta multnar ned i myren. En gammal bybo berättade för mig för många år sedan om tjuvjakt på älg, där ladan fick tjäna som pass och övernattningsplats. En gammal mårdfälla visar också på annan jakt i området.

DSC01150

Mårdfälla sågtjärn1

Strax utanför reservatet finns också andra rester av mänsklig företagsamhet.  Namnet Sågtjärn har naturligtvis ett ursprung. På 1860-talet anlades ett litet sågverk drivet av ett vattenhjul som fick sin kraft av den uppströms belägna Puppodammtjärn. Dämningen av den öppnades i en intensiv försommartid. Vinterns arbete med timmerhuggning förädlades till plank. Det mödosamma arbetet med dämningar och byggnader på platsen var nog till största delen förgäves. Kustens ångsågar konkurrerade snart ut den sakta arbetande sågkvarnen.

Sågtjärnsskogen_3sågtjärn2aa

Sågtjärnens fuktiga skogsöga

Området bjuder på fina naturupplevelser och också en känsla av vildmark. Vill man ha en dagsutflykt i en fin skogsmiljö så kan området rekommenderas.  En bra plats att utgå från är Lilltjärn. Där passerar Finnskogsleden i utkanten av reservatet och det finns även bord och sittplatser för en fikarast. Sedan får man hitta sina egna vägar i reservatet och bitvis kan området vara svårframkomligt. Den enda lilla stig som leder in i området är den som leder fram till myrslåttern.  Strosande som terrängen tvingar fram, kanske till och med gynnar naturupplevelsen. Tar man fram blicken för de lilla hittar man bl.a. kolflarnlav på brandskadade högstubbar. I fuktigare mark växer spindelblomster.

Hur hittar man dit? Länsstyrelsen Gävleborg har en karta!

lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/sagtjarnsskogen.html

 

Sågtjärnsskogen sångsvan 11_3

Sångsvanar

CSC_5401

Smålom

Tretåig hackspett Blyberget

Tretåig hackspett

vårfåglar

Ibland bjuder naturen på sällsamma uppvisningar. I det här fallet två sånglärkor under ett  intensivt parningsbestyr. Paret följer varandra i böljande flykt omväxlande med  en drillande sångflykt. Skådespelet jag bjuds på varar i flera minuter innan de försvinner till andra sidan fältet. Jordbruksmarkerna i  byarna Freluga/ Edstuga lämpar sig väl för flera av de arter som idag nationellt sett minskar sin population.  Här dominerar fortfarande ganska småskaligt jordbruk. Sånglärkan är en av de arterna som av allt att döma missgynnas av modernt intensivt jordbruk. Sedan i mitten av 1970 talet har arten minskat med cirka 75%.

Sånglärkan under spelflykt

storspov

Den 12 april brukar de första storspovsdrillarna höras från vår  tomt. Även så detta år, ett märkligt ”tajmat” fenomen som har slagit in de flesta vårar. Även i år har de bjudits på bakslag för storspoven, inga snömassor, men 10 minusgrader flera mornar, som gjort åkermarkens yta benhård. Storspovens känsliga näbb behöver tränga ned i markytan för att lokalisera godbitar.

I den disiga morgonen framträder tranan.

Den blå kärrhöken får avsluta kavalkaden av vårfåglar.

 

Björnmossematta i Blybergsbo

Om hur man reder sig en säng av mossa:

Mossa lämpar sig på alla sidor efter kroppen så att näppeligen dunbäddar kan förliknas med den. Så länge mossan är grön har den elasticitet som en fjäder, ja denna säng är så mjuk som den kosteligaste bolster. Inte heller behöver man frukta att bli smittad av ohyra eller någon vidhängande sjukdom. Den gröna mossan förtar all stank och svett”

Carl von Linné

Blybergsbo1

 

Vintrig rödhake

rödhake 5 jan 2015

En rödhake har dröjt sig kvar i vår trädgård. Så länge att den blivit fast i ett vintrigt Hälsingland. Rödhaken är en typisk insektsätare med en fasligt klen näbb. Den är liten och pincettformade och ser inte ut att duga för vinterns frödiet. Det struntar tydligen den lilla rödbröstade varelsen i, som bestämt sig att husera i vår vedhög och söka föda kring vårt fågelbord. Flera nätter har det varit kring -20 grader. På morgonen har en rundburrig rödhake uppenbarat sig, lyckligt omedveten om att sådant klimat som råder här ska denna lilla fågel inte klara av.

I dag den 15 februari hörde jag för första gången i år rödhakens finstämda spröda flöjttoner i trädgården. För vem sjöng den? För att glädja mig, välgöraren som försett den med fågeldelikatesser för att överleva vintern. Knappast. Ganska meningslöst också att hävda revir när närmaste rödhake förmodligen är åtskilliga mil bort. Eller var det ett vårligt lyckorus som även vi människor ibland upplever? Eller kanske glädjen att ha överlevt ytterligare en kylig natt. Förmodligen beror det på att ljuset strålar över ett vintrigt landskap. Ljuset triggar även igång talgoxar, blåmesar och domherrar som bildar en vintrig kör. Pilfinkarna sitter som vanligt i sin kvitterbuske. Vem får inte vårkänslor…

 

rödhake