En rödhake har dröjt sig kvar i vår trädgård. Så länge att den blivit fast i ett vintrigt Hälsingland. Rödhaken är en typisk insektsätare med en fasligt klen näbb. Den är liten och pincettformade och ser inte ut att duga för vinterns frödiet. Det struntar tydligen den lilla rödbröstade varelsen i, som bestämt sig att husera i vår vedhög och söka föda kring vårt fågelbord. Flera nätter har det varit kring -20 grader. På morgonen har en rundburrig rödhake uppenbarat sig, lyckligt omedveten om att sådant klimat som råder här ska denna lilla fågel inte klara av.

I dag den 15 februari hörde jag för första gången i år rödhakens finstämda spröda flöjttoner i trädgården. För vem sjöng den? För att glädja mig, välgöraren som försett den med fågeldelikatesser för att överleva vintern. Knappast. Ganska meningslöst också att hävda revir när närmaste rödhake förmodligen är åtskilliga mil bort. Eller var det ett vårligt lyckorus som även vi människor ibland upplever? Eller kanske glädjen att ha överlevt ytterligare en kylig natt. Förmodligen beror det på att ljuset strålar över ett vintrigt landskap. Ljuset triggar även igång talgoxar, blåmesar och domherrar som bildar en vintrig kör. Pilfinkarna sitter som vanligt i sin kvitterbuske. Vem får inte vårkänslor…