Morgonkaffet kombineras med det bekvämaste sättet att skåda fågel. Utanför köksfönstret virvlar mesar, finkar och ett par hackspettar kring vår fågelmatning. Möjligen var det i det här köksfönstret som mitt fågelintresse väcktes.  1968 såg jag en nötväcka vid det som då var mina föräldrars fågelmatning. Det visades sig vara en av de första observationerna i våra trakter. Traktens mest namnkunnige fågelskådare ”Fågel-John” gratulerade till obsen. Han berättade då också att han ansåg att den vackraste av vinterfåglarna var blåmesen. Det fick mig också att se på annat sätt på fåglarna. Jag iakttog färgteckningar och kunde bara hålla med John om att blåmesen med sitt gula bröst och med den azurblå sammetshättan på huvudet kunde mäta sig med betydligt mer exotiska fåglar. Den julen fick jag Fåglarna i färg av Sigfrid Durango som julklapp.

Nötväcka

Blåmes

Tiden har gått och fågelintresset har bestått. Jag har nog slipat både iakttagelseförmåga och kunskap under åren. Fortfarande finns nyfikenheten och blicken för det vackra i fåglarna. Förundran har möjligen stärkts, då med ökad kunskap om de fantastiska anpassningar som fåglarna utanför fönstret har begåvats med. Fåglars otroliga minne är häpnadsväckande. Talltitan som just förser sig med solrosfrön kan gömma tusentals frön och med en hjärna stor som en ärta komma ihåg gömställen i ett halvt år!

Talltita

Kunskap och tillbakablickande inger både oro och hopp. Visst är det roligt att se nya arter kring fågelbordet. Samtidigt är de också en indikator på klimatförändringar. Steglitsen fanns inte här för bara 10 år sedan, nu är den relativt vanlig. Bofinkar och koltrastar övervintrar till viss del numera.  Mer glädjande är att vissa arter ökar av andra skäl. Gulsparven som nästan försvann helt av kvicksilverbetning av utsäde på 60-talet är nu vanlig igen. Gråspetten var också på utrotningens brant, 1973 hittades bara ett häckande par i Sverige, på några decennier har populationen återhämtats och är nu relativt vanlig i våra trakter.

koltrast

Gulsparv

Gråspett