Vet du vad en granmora är? Om inte så är det inte konstigt. Det finns nästan inga granmoror kvar. Begreppet granmor finns beskrivet i bl.a. Prosten Bromans Glysisvallur från cirka 1730. ”Här i Helsingeland tages Mor för tiock skogsmarck”.  I Svenska akademiens ordlista ”Mor-gran (i vissa trakter bygdemålsfärgat) (rätvuxen, men) icke frodvuxen gran, som i sht växer i granmor.” Där går det också att tillägga att marken i en granmor är täckt av en grön mossmatta.

Det finns ett fåtal relativt orörda skogar i min närmiljö.  Jag har lyckats hitta ett område med gammal skog, till stora delar en granmora, som inte har några spår av skogsbruk i modern tid.  En skog att må bra i och en go känsla smyger sig på här.

Precis som många utrotningshotade arter är jag också beroende av gammelskog.  Just det här området var avverkningsanmält förra hösten, men häckning av tretåig hackspett, lavskrikor och orkidéer som tvåblad, skogsnycklar och knärot gjorde att anmälan togs bort, åtminstone tillfälligt….  Virkesåkrarna runt om det här skogsområdet är artfattigdomen extremt påtaglig. Där kan man gå en hel dag men knappast möta någon fågel och då i så fall så kallade generalister som kan hitta föda varstans.

Vi får vänja oss med att skogarna ser annorlunda ut, sa en skogstjänsteman till mig. Ja det kan vi tvåbenta så kallade intelligenta varelser tycka. Frågan är om den tretåiga hackspetten, skogsnycklarna, lavskrikorna eller mestågen håller med. Det är svårt att vänja sig när livsmöjligheterna och födan försvinner.  Egentligen är faran lika hotande för oss människovarelser, men där blir inte konsekvensen så snabbt som efter en så kallad föryngringsavverkning. Att vi står inför en kris p g a artutrotning och klimatförändringar kan knappast undgå någon längre. Hur fattiga är vi som klagar högljutt när regnskogar avverkas, men tycks inte ha råd att spara dessa små rester av riktig skog.

När jag kommer hem från skogen ersätts den goa känslan av ilska. Jag blir sinnig på hälsingemål! Vår regering tycks inte förstå vad biologisk mångfald betyder för en långsiktig överlevnad på vår jord. Regeringen har gett ett utredningsuppdrag till naturvårdsverket, där uppdraget består i hur Sverige ska göra för att göra minsta möjliga för att följa EU:s lagar när det gäller artskydd och naturrestaurering. Regeringen kommer också att presentera ytterligare en utredning där uppdraget var att se över hur man ska underlätta och snabba på avverkning av skog och det gäller även våra sista fjällnära urskogar. Ett förslag är att förkorta tiden från anmälan till godkännande av avverkning. En remisstid på 10 dagar för Skogsstyrelsen från nuvarande 6 veckor, gör det i det nästan omöjligt att påvisa naturvärden Det gäller både för oss ideellt arbetande naturvårdare och Skogsstyrelsen. Är inte området inventerat sedan tidigare och inga naturvärden dokumenterade är det bara att göra ett kalhygge och därefter markbereda. En miljö utan granmoror blir fattig både för oss människor och de arter som har mest rätt till den!

Jag sitter och iakttar ett meståg som fyller skogen med lockläten. Mesar men även kungsfågel och trädkrypare sluter sig samman på hösten och håller ihop vintern igenom. Genom sin sammanhållning har de ett bra skydd mot rovfåglar. Minns när jag satt här på samma ställe för två år sedan, då var det oro i gruppen av mesar.  En sparvuggla satt och visslade vemodigt en bit härifrån. Jag visslade tillbaka och då kom den och satte sig ovanför mig. Sparvugglan gav mig en genomborrande blick och konstaterade att den där visslingen inte kom från en konkurrerande uggla.

På knarrig skarsnö har jag gått med snöskor till en av min favoritplatser, en klippavsats i Tjuvbergets naturreservat. Skogen jag passerade på vägen upp hit berättade en historia för mig. När jag gick förbi vilstenen vid den gamla färdvägen, tänkte jag på sägnen om ett rövaröverfall som gjordes där för 300 år sedan. Nu är stenen klädd med mossa, ingen har vilat där på många år. Rövarna håller till på annat håll också.

 En tallticka högt upp på en trädstam visade att den här skogen är riktigt gammal. Talltickan är inte den vackraste trädsvampen, den ser mer ut som en brun massa med lavar ovanpå, men den växer på tallar som är minst 150 år.

På krönet av berget såg jag den gamla silverfuran, en torrake sedan kanske hundra år tillbaka. I den här karga miljön på hällmarken var den också sannolikt flera hundra år när den dog.  Yxhugg visar att någon har tänkt fälla den, men av någon anledning avslutat sitt arbete. Kanske i slutet av 1800- talet innan stocksågen kom i bruk. På torrakens hårda ved växer nu en knapp millimeter skäggstubb av blanksvart spiklav. En sällsynt lav som vill ha den här hårda solbelysta miljön som sin växtplats.

En tjädertall med utglesad krona av betande tjäder finns nära bergbranten. Färsk tjäderspillning visar att det finns tjäder här. Tjäder väljer speciella tallar. Tjäderspelplatsen är bara ett par hundra meter bort och om ett par månader är detta uråldriga skådespel i full gång.

Ringar och barksläpp på gamla granar visade att den tretåiga hackspetten också trivs i miljön. Extra glädjande eftersom den är en så kallad paraplyart. Där den finns så är det också en miljö rik på andra arter.

Med åren har jag lärt mig tolka och se saker i skogsmiljön som jag tidigare passerade utan notis.  Självklart berikar det naturupplevelsen. Jag tycker att jag har en ganska hyfsad kunskap nu, efter nästan ett helt liv med vistelse i naturen. Likväl är min kunskap bristfällig om alla arter som finns i den här miljön. Jag skrapar bara på ytan. Det finns en enorm artrikedom i en naturskog som är svår att greppa. Modernt skogsbruk har gjort att sådan här miljöer är ovanliga. Det finns omkring 2000 arter av djur och växter på den svenska rödlistan över hotade och missgynnade arter i skogen.

Min naturvetenskapliga blick har också en annan underton. Boken Granskogsfolk av religionshistorikern David Thurfjell hamnade i mina händer för en tid sedan.  Titeln på boken ”Granskogsfolk” kom från en dikt av Harry Martinsson. Undertiteln ”Hur naturen blev svenskarnas religion” förklarade innehållet.

 Naturen är nog min religion och jag tillhör nog granskogsfolket, om ett sådant folk fortfarande finns kvar. Vi lever i en annan värld än när Harry Martinsson skrev dikter och skönlitteratur. Kärnfrågan är om vi fortfarande kan kallas ett granskogsfolk? Thurfjell driver tesen att naturen har en speciell betydelse för oss svenskar som påminner om en religion. Men nog finns det mycket som skaver i den teorin idag. Vårt naturutnyttjande tyder inte på att naturen är någon helgedom. Vårt skogsbruk får hård internationell kritik. I Sverige domineras skogsbruket av det så kallade trakthyggesbruket, vilket låter lite bättre än kalhygge… Skogsstyrelsen rapport 2022/12 om ”Levande skogar” konstaterar att miljökvalitetsmålen inte uppfylls på någon punkt. Brist på viktiga livsmiljöer som också blir alltmer fragmenterade, många hotade arter i skogen minskar etc. Trots det så skär regeringen succesivt ned budgeten för skydd av värdefull natur från 1,7 miljarder 2022 till 0,7 miljarder 2025. Regeringen duckar EU:s kritik av vårt skogsbruk. Sveriges miljöminister säger att de ska göra smartare val och därmed minska budgeten. De smarta valen tycks vara kejsarens nya kläder, de finns inte.

Granskogsfolket hade också ett naturutnyttjande, men livet nära naturen skapade också respekt och långsiktighet. Tänker på min gamla bortgångna vän Arne som berättade hur de smidde yxor, men skaften ingick i en mer långsiktig plan. Han beskrev hur de gjorde ”svep (snitt) i björkarnas stammar. Efter 10-15 år hade skadan läkt och svallved bildats. Därmed också hållbara yxskaft.

Naturberoendet är inte så tydligt längre och exploateringar med effektiva maskiner gör det möjligt att snabbt förändra miljöer till oigenkännlighet. Vid ett stort kalhygge kan jag känna en sorg av den skändade naturen. Förstår den vanmakt och ilska samerna, vårt naturfolk, känner när deras renbetesmarker exploateras av gruvor och skogsbruk. Dessutom med ett nytt klimat orsakat av västvärldens industrialism.

Frågan är då om naturen ska räddas med politik, naturvetenskap eller religion? Kanske alla tillsammans? En syntes mellan dessa vore kanske en framkomlig väg. Stämmer Thurfjells tes att svenskarna har naturen som religion, borde det finnas en etik som också vänder sig emot exploatering av naturen och utradering av arter, även hos oss som inte längre är ett granskogsfolk utan urbaniserade virrpannor. Men även virrpannor behöver stillhet, kanske till och med andakt, efter ett rätt så konstlat liv där digital teknik ersatt granskogen.

”Det är lika fint som det vore datagjort!” så beskrev en av mina elever utsikten från Stora Bolleberget. En beskrivning av det vackra god som någon. Det blev en tankevända att den gamla lärarens och tonåringens verklighet ibland skiljer sig. Bolleberget erbjuder en alldeles särskilt häftig verklighet, när det gäller natur. Dessutom med bara några kilometer från Bollnäs centrum.

Stora Bollebergets Naturreservat bildades 2006, men har en betydligt längre historia som ett utflyktsmål i Bollnäs. Då kanske främst Bolletjärn som både erbjudit rödingfiske och en fin miljö. Men reservatet är betydligt mer än så. Mina strövtåg i det 99 hektar stora reservatet har resulterat i ett antal bilder som förhoppningsvis beskriver något av de naturvärden som finns där.

För 9000 år sedan var alltså Bolleberget en ö i ett ishav. Jag gör ett försök att i tanken förflytta mig till den tiden, med havet sköljande över de nu mossbeklädda stenarna. Fanns det sälar här? Rastade fåglar på den här lilla kobben? Människorna, fanns de längre inåt land mot Voxna och jagade renar? Frågorna hopar sig men ger också en aning om vår litenhet inför naturens krafter.