På jakt efter signalarter i en hotad skog går jag ned på knä. Kanske ett tecken på  vördnad men främst för  studera knäroten barrskogens vackra orkidé. Knäroten dokumenteras med GPS position och med foto. Nära intill växer kandelabersvamp på en grov asplåga. Nyss  hittade vi också rosenticka på en stormfälld gran. Tveklöst en nyckelbiotop!

Kommunen avsåg att sälja den här skogsområdet på 14 hektar för någon vecka sedan. Ett tips gjorde att vi i Naturskyddsföreningen tog en närmare koll på området som visade sig ha höga naturvärden.  Försäljningen blev stoppad och nu får området biotopskydd. Märkligt nog var området  inventerat nyligen. Då uppmärksammades inte naturvärdena utan endast virkesvolymen.  Naturskyddsföreningen har lyckats hindra flera avverkningar i närområdet den sista tiden.  Frågan är hur  de professionella skogsplanerarna som inte gör annat än planlägger avverkningar inte uppmärksammar det som vi som amatörer ser…

Kandelabersvamp

Barrskogens orkidé knäroten

Rosenticka

Älgstammen har minskat betydligt på senare år i mina tassemarker. Det förklaras ofta med den ökade björn och vargstammen. Skogsbolagen vill också få ned älgförekomsten för att minska betesskador på planterad skog. Sanningen är nog att det har samverkat. Ökad avskjutning i kombination med rovdjurstryck gör självfallet att det blir mindre älg. En runda med ”älgsafari” på skogen gav tidigare garanterat resultat. Nu ska man ha lite tur att träffa på vårt högvilt. När älgmöten inte blir ”vardagsmat” så ser jag på dessa ståtliga djur med en ny uppmärksam blick när de ibland visar  sig.

Här vill vi inte ha älgarna, lyckligtvis här på en  väg som inte lockar till hög hastighet.

Den rosaskimrande kruståteln på hygget krävde en älg för att bli ett bra foto, så kom den springande…

Hjortronen är mogna! Myren lyser gul av ”blötgubbar”. Även hjortronen tycks påverkas av klimatförändringar. I våra trakter har vi  lärt oss att det inte är någon idé att ge sig ut på myrarna förrän 20-25 juli. De senaste åren har mognaden skett 8-12juli.

När jag växte upp var konkurrensen om ”myrens guld” på största allvar. Var det hjortronår så gällde det att vara först ut på myren. Då plockades ofta de stenhårda omogna hjortronen innan någon annan fyllde sina hinkar med dem. Nu får hjortron mogna i lugn och ro på ”vår” myr. Det är ett fåtal som anser att det är mödan värt att plumsa omkring på knottrika myrar för att förse sig med vinterbehovet av hjortron. ”Det finns i affären” är en vanlig kommentar.  Vi som är uppvuxna med att ta tillvara från naturen, räds vare sig varg,  björn eller knott. Vi plumsar på och njuter i fulla drag av myrens dofter och natur. Vi fyller frys och kyl med läckerheter som kostar multum på saluhallar. De som inte förstår bättre får skylla sig själva…

Hjortronmyren

Det blev också en del av ”skogens guld” på hemväg från myren.

För några dagar sedan gick jag en tidig morgon efter en skogsväg. Dagen före hade jag  sett färsk vargspillning där.  Plötsligt såg jag något grått vid vägkanten en bit bort, tog fram kameran redo att fotografera varg. Någon varg var det tyvärr inte.  Det var en hare som varslade mig och studsade i fullt fart över vägen. Sekunden efter kom harens partner som också förstod att det var fara å färde.  Den satte full fart rakt mot mig. Jag satt på huk och såg i kamerasökaren hur den i en hiskelig fart kom närmare.  Risken för en kollision mellan gubbe och hare var påtaglig. Lyckligtvis tvärnitade den ett par meter innan krocken. Jag kunde läsa dess tankar under ett par sekunder: ”Helsike, jag sprang åt fel håll! Tur för harpalten att den inte sprang i gapet på en av traktens vargar.

Skogsharen

Så blev det full fart åt andra hållet…