Min far hade ett speciellt öga för björkar. Han var en av de sista skidfabrikörerna i Sverige. Skidfabriken Bore tillverkade skidor av kvistfri björk i en relativt hantverksmässig produktion. Pappa värderade björkarna främst för deras virkeskvalitet men hade också en känsla för det estetiska. När han själv högg ved var det viktigt att lämna en skog där det var ”finnt”. Skogen skulle vara utglesad men fortfarande en skog…

Björken tycks ha en speciell betydelse för oss i Sverige. Var tredje svensk har björksskog  som favorit. Kärleken till björkar har jag övertagit från min far, även om jag främst ser dem med en estetisk och biologisk blick.

I vår by har vi också en ”helig” björk, Per Jons bruden. Kanske är det en rest efter hednatiden då björken var helgad åt fruktbarhetsgudinnan Freja. Efter kristnandet kunde predikningar hållas under stora björkar. Traditionen att på höjder värna om hängbjörkar fanns fortfarande kvar i våra byar vid förra århundrandet. I grannbyn Mödänge fanns också en brudbjörk, Mödängebruden. Vi skolbarn fick göra skolutflykter på våren för att imponeras av dessa vackra björkar. Nu finns bara denna ärrade jätte kvar. Den börjar bli på gränsen till en björks livslängd och någon ny ”brud” är tyvärr inte på tillväxt.

Per Jons bruden i vårskrud.

Björkar i mossmattan vid Blybergsbo

Björkkärren i våra byar kring Voxnan är värdefull livsmiljö för många arter.

Däribland dessa sällsyntheter. Det här nog en unik bild med den mindre hackspetten med sin vita rygg och den så starkt utrotningshotade vitryggiga hackspetten tillsammans. Nyfikenheten på den trummande mindre hackspetten gjorde att den ville ta en närmare koll. Den vitryggiga tillbringade en vinter i ett av björkkärren. Tyvärr dök aldrig någon partner upp och den försvann till andra trakter i maj.