I toppen av en asp sitter två starar och har någon form av fågelsång för sig. De gnisslar, visslar, surrar – omisskännligt men knappast vackert. Tur att de också har förmågan att plocka upp andra läten, både fåglars och människoskapade. En storspovsdrill kan bytas av med ett jamande ormvråksläte och avslutas med en klar vissling. Starens variant av Storspovsdrillar har lurat mig tidigare år i tron att jag hört årets första storspov. Starar som haft sin boplats nära en fotbollsarena har lärt sig domarens vissling och blåst offside, eller vad det nu kunde vara för domslut och lyckats skapa förvirring hos såväl spelare som domare. För mig ger de bara den första signalen om att våren är i antågande efter en vinter med relativt hård köld och mycket snö. När jag ser lyfter kikaren mot dem så blir det tydligt hur deras fjäderdräkt gnistrar i allsköns metallglans. Jag har tidigare lyckats fånga stararnas nästan onaturliga färger på fotografier när de besökt vår trädgård. Fåglar som vi betraktar som oansenliga på avstånd, är estetiska små underverk på nära håll!

Starar är årliga gäster i vår trädgård

I vår bokhylla finns boken ”Skönhetens evolution – Hur Darwins bortglömda teori om det sexuella urvalet formar djurriket -och oss”. Omslaget har passande nog ett foto på en glänsande stare. I boken drivs tesen att dräkten är en form av kommunikation som signalerar och skapar attraktion. Har stararna inte förmågan till skönsång, även om den också är imponerande komplex, så har fjäderdräkten något som uppenbarligen ger en estetisk preferens för motsatta könet. För mig blev det en skönhetsupplevelse och en aning om vår.